Author Archives: Mia

•

... ljumma, soliga oktoberdagar märkte jag tydligt i helgen hur hösten nu har slagit sig till ro. Det sena eftermiddagsdiset drog in över maden och ekhagen där bortom hade iklätt sig höststassen. Vi har sista sittningen på terassen innan möblerna ska bäras in och få tak över huvudet för vintern. Sträcker ut våra lekamen efter dagens arbete. Vi har höstat. Du har grävt trädgårdslandet och jag har tömt krukor och plockat in andra som ska tillbaka ut när våren hittar hit på nytt. Så har vi fällt de stora cypresserna. Du har sågat och jag har dragit som en oxe för att få dem att falla åt rätt håll. Det känns i kroppen. Nu sitter vi här, med var sitt glas vin faktiskt. Fortfarande abetsklädda, med jordiga händer, tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av ett par njutbara droppar innan vi hoppar in i duschen och sedan fixar kvällens middag. Fint att känna sig nöjd med ett hyggligt dagsverke som gjort skillnad. Vi lyfter, tar med glasen och rundar husknuten för att titta på utsikten. Plötsligt har vyn vidgats med vad vi tycker är vidunderligt, där cypresserna, som nu äntligen blivit fällda, tidigare stod. Vi läppjar på vinet, rätar på ryggarna och njuter utsikten. Vi är säkert en dråplig syn där vi står, arbetsklädda, jordiga, med små fjäderlika barr i rufsigt hår, var sitt glas rött i handen och med ett nästan löjligt nöjt leende på läpparna. Livet på en pinne. Det är fint med dagar då man får rå om sin tid.

Grävjobbet gav bonusskörd som får bli del i kvällens matlagning. Stunden i köket, efter en avklarad varm ( och lite för lång ) dusch blir som pricken över i. Man dukar och ser fram emot kvällens smaker. Magen är redo för ett rejält mål. Jag märker det när jag hör hur den börjar "snacka" med mig.
En liten hjärtformad potät får bli ett kvällsmess med hälsning till de tre fina som man ibland kan önska vore här och delade stunden med oss. Men de är där de hör hemma. Där har de det bra och trivs. Fint så.
Så i kväll är det Du och jag. Jag "smakar" på det: Du och jag ... 😊

• 2 Comments

•

... det sista ur sommaren dessa ljuvliga septemberveckor. Fortsatt klädda i shorts och barärmat får vi ny välbehövlig energi efter en vår och sommar med inslag av för många oönskade energitjuvar. De där "fulingarna" som smyger in i livet ibland, som man inte kommer undan, utan helt enkelt får hantera efter bästa förmåga. Jag känner att vi har gjort det nu. Landat i något lugnare, stabilare. Det får oss att höja ambitionsnivån, komma vidare med våra visioner, vidareutveckla vår fina tillvaro på landet. Det förfallna, väl tilltagna, gamla växthuset, en gång fyllt med tomat-och gurkplantor, är tömt på allt bråte som hamnade där när odlingen för länge sedan avtog. Skräp i uppsjö, nu sorterat, på väg till återvinningsstationen. Återvinning?! Kan det vara möjligt i detta fall? Men vi gör rätt för oss; var sak på sin plats. Så monterar vi ner stora rutor inramade av murket trä, river stommen och det en gång prunkande växthuset är ett minne blott. Nu finns där plats för något nytt. Genast tar tankarna vid på: Vad?! På studs börjar lusten bubbla inför en ny säsong i det härliga "utet". En träbrygga för frukoststunder soliga mornar, ja, så långt har vi bestämt. Jag gläder mig redan. Men först ska vi möta hösten. Sedan vintern. Jag trodde inte jag var redo, men känner plötsligt att det är helt okej. Rent av lite mysigt.

Så en dag tar sommaren vägen nån annanstans. Bara ben och armar blir väl påklädda när vi rundar udden i den fullständigt ogenerade sydvästan. Vågorna studsar mot klipphällarna, blir till rejäla vattenstänk som hamnar över oss. Men vi fortsätter promenaden. Känner att det är något härligt med att bli riktigt genomblåst. Och för all del också lite blöt, men vad gör det?

Den dagen, denna blåsiga, blöta promenaddag, avrundar vi vår sommar. Nu är den paketerad. Jag prioriterar minnen av sol, alldeles för många underbart goda glassar hos mjölkbonden inte långt här ifrån, den soliga veckan i september när vi badade varje dag Du och jag, besök av finaste ungarna, besök hos dessa fina, humlesurr, nyfikna kossor, barfotadagar, fika på solterassen i tid och otid, små turer till smultronställen, kaprifoldoft ... Ja, tänk vad ett litet fint paket kan rymma. Jag kommer öppna på locket till alla dessa minnen då och då under vintern. Men sen! - för det kommer ju en vår - drar hammarslagen igång; en frukostbrygga vänd mot morgonsolen.

• 2 Comments

•

... morgonens fukt ner på fönsterrutorna och kvällarna här ute på landet kräver pannlampa. Eller åtminstone reflex, så får man tränga in sig så gott det går längs den lilla, ja, faktiskt näst intill obefintliga, vägrenen, när billyktor blixtrar till. En och annan kör ännu förbi även om lugnet lagt sig när semesterveckor mest är ett minne blott och skolorna åter samlat sina elever. Men vi är några som håller stånd mot den daggvåta och mörka augusti. Några som fortsatt får njuta härliga sommardagar mitt i grönska, "kolunk" och vattenblänk. Förresten; på vår lilla väg, med några lätträknade hushåll, har kanske hälften genom åren bosatt sig permanent. Det är som om det finns en längtan att komma ut på landet. Kanske rent av ett behov. Men där är vi förstås alla olika. Jag väljer att berika min tillvaro med att kunna smita in till "metropolen" under den mörkaste höst och kallaste vinter. Titta ut till landet några dagar då och då där emellan och sedan ta min tillflykt hit på nytt när ljuset börjar "härja" allt mer ogenerat. Jag mår helt enkelt bra av att få lite stadspuls vintertid och sedan vårens första fräknar bland kossor och saltstänkta vindar.

Här har plockats frukt och bär i uppsjö. Vi har varvat fikon royal med björnbärspaj, peachcobbler, röda vinbär och plommonmos, och sedan fryst in för att kunna göra mer av alla härligheter tills tiden är inne för ny skörd. Ett och annat har förstås slunkit ner på direkten. En nyplockad, solvarm, saftig persika ... hm, det känns lyxigt. Rönnbären är inte heller de direkt blygsamma i år. Alldeles översållat med små klarröda bär på massor av träd. Lite olycklig kombo dock att detta bär som lär vara så dundernyttigt samtidigt är så rackans beskt och surt.

Jag skyndar barfota genom trädgården den tidiga augustikvällen när kossorna stannar till en stund utanför. En känsla av alla sommarlov här ute tar tag i mig. Barfota i sommarkvällen och kossornas rogivande lunk i hagen intill ...
Vi har haft några somrar nu som hönsfarmare i väldigt liten skala. Känner kanske inför stundande höst att vi är färdiga med det för denna gång, så nu har vi startat upp ett "LFF-hem". Våra små kacklisar har fortsatt sin hönsgård och sitt lilla hönshus och vi ser till att de alltid har påfyllt med mat och vatten. Skillnaden är att nu lever de både Lyckligt och Fritt, men samtidigt lite Farligt. De får gå in och ut som de vill, dag som natt. Både räv och rovfågel cirkulerar runt och över oss och vi trodde kanske är dagarna för de små sprättisarna var räknade. Men var morgon kommer de fortsatt lyckligt springandes allihop. Möter oss i dörren när vi startar dagen.
Livet på landet ...

• 2 Comments

•

... på soltrappan och konstaterar förundrat att jag visst tycker om honung. Jättegott ju. Det har jag väl aldrig nånsin gjort tidigare, och då har jag ändå hunnit vara med en stund. Det behövdes inte mer än ett besök på byahusets lilla vernissage, där boende i byn, hobbyamatörer inom olika områden, under ett par veckor visar upp och säljer lite av sina alster. Smörknivar, grytlappar, akvarellmålningar, raggsockar, skärbrädor, slungad honung - ja, lite av det mesta helt enkelt. På alla vis ett mysigt och trevligt inslag i vårt trivsamma lilla bysamhälle. Jag går där ifrån med ett par grytlappar och en burk närodlad honung.
Klibbig om fingrarna doppar jag skeden bara en gång till och låter det lena, söta slinka in mellan läppar som börjar klistras igen. Mmm ... de här små strävsamma bina måste ha hittat de bästa blommorna. Nej, nu har jag inte ro att sitta här längre. Lite rörigt i tillvaron och det finns annat än honungsburken som pockar på uppmärksamhet.

Färger, ett litet block och penslar manar till att fixa ett födelsedagskort till yngst som fyller mittemellan två omnollningar, slutar på fem alltså, om inte alls lång tid. Några små ängsblommor får vara inspirationskälla och jag ska nog lyckas få till det tror jag. Vi har en gömma i garderoben med något som ännu inte blivit inslaget, som vi hoppas ska bli en födelsedagspresent att bli riktigt glad över.

Vi for in till "stora staden" en dag, på årets marknad. Där väntade finaste hängmattan på mig och börsen krympte. Nu ståtar den på vår tomt, vilsamt smått vajande i vinden mellan två träd, precis så som en hängmatta ska, enligt mig. Den behöver självklart få sin tid i anspråk. Känna att den är omtyckt och behövd.

Ja, det är mycket att stå i dessa sommarmånader ...

• 2 Comments

•

... det blev en liten skörd nypotatis från vår högt skattade lilla odlingslott. Små, jordiga som helst hade velat växa till sig en stund, men som vi vill få premiärnjuta av till vårt stillsamma midsommarfirande. Ljuvligt att vakna i godan ro på morgonen, inför den omsusade aftonen, och lugnt kunna ligga kvar i sängen en extra stund. Vakna ordentligt och sen titta på varandra och säga att vi nog ska se om vi kan få tag på några färska röda gubbar. Först en lång frukost och sen tar vi i makligt tempo en liten sväng för de där gubbarna. Vi stannar oplanerat till vid den grönskande parken längs med vägen. Tar en liten promenad. Där har mängder av folk samlats för att fira vår svenska midsommar, kanske det svenskaste vi har. Familj och vänner samlade i gröngräset med picknick uppdukad på filtar. Den klädda stången är rest och sommarvisorna spelas. Snart blir det dans. Upprymda, ivrigt väntande barn samlas för dans och ringlek. Du och jag fortsätter turen. Kommer hem med en ask fylld av röda bär, denna sommardelikatess, som senare på kvällen serveras med rulltårta, vaniljsås och grädde. Innan dess har vi förstås hunnit med vår traditionsenliga, härligt goda sillröra med den där tillhörande "lille en" och allra godaste potatisen.
Nyskördade pärer, solmogna gubbar, några smultron på strå och så Du o jag. Precis den midsommar vi helst vill vara i. Fint så.

• 2 Comments

•

... på norrsidan, där solen och värmen inte ligger på så hårt. Där blommar syrenen ännu som om den vore nyligen utslagen. Men mandelblommorna, som täckt hagen i vitt, sjunger på sista versen. Precis som maj. Ljuvliga maj. Några lätträknade dagar kvar. De ska tas vara på och inte tas ut i förskott. Tiden springer snabbt nog ändå. Jag gör ett försök att tänka "från andra hållet": Tänk att det ännu är maj och vi redan har känt somrig sol och värme. Samtidigt som det känns som att hela sommaren är kvar - vi har ju inte ens landat i juni än!
Ja, det är allt bra härligt.

Kalvarna stannar nyfiket till på andra sidan av den lilla vägen. Undrande står de där och kollar vad vi pysslar med. Eller kanske snarare spanar in vad vi är för ena. Jag har försökt att ge mig till känna och hälsa artigt, men kommer jag för nära är de snabbt iväg. De minsta ger intryck av två stora öron på fyra ben. Det kan ju tyckas vara en märklig syn, men de är söta som socker. Det är något verkligt rogivande med att ha kossor i hagarna intill. De ser ut att tillbringa dagarna som om världen är fullständigt bekymmerslös.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut."
Det är något fint över det, för de är verkligen som små solar i gräset, och jag önskar att jag hade kunnat förhålla mig till den devisen. Men där tar kossornas rogivande inverkan på mig vägs ende. Om de inte hade envisats med att bli så herrans många; ja, då hade de kunnat få lysa där i gräset.

Ungefär så har väl maj månad tett sig så här långt. Några "aggressiva angrepp" på det som är oönskat. Flugor i maten till exempel. Krig med flugsmällan (fast inte i maten). Löss på chiliplantorna. Usch och fy! "Fetspindlarna" får maken ta hand om, så försöker jag gå loss på näten. Fast, där fastnar ju flugorna förstås ... Och så; inte för många solar i gräset ... men, några får finnas ... de som ger rofylld balans ...

• 2 Comments

•

... av april? Ja, så här långt har det varit en oredig blandning. Det började redan den första med att mellan tyckte det satt fint att ta säsongens första dopp. Orädd dök han i och simmade lugnt till badstegen. Klev upp på piren och hoppade i makligt tempo, i den den kalla vinden, åter ner i torra kläder. Uppfriskande enligt honom. Hm ... ?! Men; inte lätt att motsätta sig när man enbart står som feg betraktare.

När jag två dagar senare, i sällskap med nämnda "blötdjur", tog en promenad i skogsområdet intill där vi bor, gick vi genom de första vitsippemarkerna ...

... när en snögubbe plötsligt kantade stigen!

Lägger jag sedan tre dagar till det möttes vi så äntligen av behaglig vårvärme på den lilla dagliga turen. Hur härligt kändes inte det! Men ack som jag bedrog mig när jag trodde att våren landat.
Jag hamnar tio dagar längre fram i tiden när vi trotsar snöoväder och nästan ångrar att vi bytt vinterdäck till sommarvarianten. Under usla förhållanden tar vi oss flera mil västerut. Girar lite söder efter ett tag, och där möter vi till stor glädje grönska och uppsprickande himmel. Ett leende hamnar minsann på läpparna.

Nu, med en vecka kvar av april hör jag en suck från J när han tar en titt på sättpotatisen, sprängfulla av groddar. Men de delar inte J:s uppfattning att det är rättan tid att sättas i jorden.
Dahlian drar i väg där den tillsammans med mängder av andra krukor tar alldeles för mycket plats i vårt inglasade lilla rum, där vi försöker förhålla oss tålmodigt till att knappt komma fram till möblemanget. Den del av terassen som är tänkt ska ge plats för dem alla att "boa in sig" i "utet" gapar tom.
Moloken stod jag och tittade ut på snöovädret som stannade till hos oss en stund i går igen.
Hallå, våren! Var är du?!
Men någonstans här emellan tog vi en rask promenad i det kylslagna. Och vad fann vi? Om inte de allra tappraste av påskliljor i den ljuvliga narcisslunden. Tackar ödmjukast för detta sagolika.

• 4 Comments

•

...dagen och natten jämnats ut. Fint att veta. Är lyhörd för kvällsljuset som tilltar. Känns bra. Ger hopp. Tofsviporna hörs över ängen som fylls med havsvatten. Ger jag dem en stund mår jag gott av att höra dem, men det är också nåt alldeles extra att se hur de akrobatiskt tar sig fram i det blå. Så jag ger dem gärna den stunden. Då ser jag hur maden får fler besök. Först en häger, sen en till och där efter flera. Det är "kuckelur-tid", helt klart. Somliga är väldigt graciösa o privata mitt i "det heta", medan det blir ett herrans hallå på andra. Talgoxarna far ogenerat runt som ett jehu.

Diset lättar stundvis under promenaden, men tilltar igen. Fortsätter så under hela dagen, men vi får en liten stund med värmande sol.

Påsk är lika med vår, även om den ibland är obarmhärtig temperatur- och vädermässigt. Lagom till vi närmar oss påskhelgen har kossorna likväl "kläckt" alldeles bedårande små kalvar.
Ur en trasig kruka, full med fjolårets ogräsrens, får några snödroppar lust att titta upp i blygsam vårtemperatur. Man blir glad. Och mitt i en jordig fläck på gräsmattan, där oönskat grönt brett ut sig, säger en vårlig krokus "Hallå!". Det är så mycket som bara vill finnas ...

• 2 Comments

•

... såg vi vårens första stare flytta in i holken, under björkens hängande grenar. De som står på vänt att slå ut med små gröna musöron framöver. Men staren! Så härligt! Det fick bli en extra dag på landet, jag klarade inte av att lämna det ljuvliga vårvädret som överraskade oss. Solen värmde och ett par klappstolar fälldes ut för fikastunden efter en välgörande promenad. Lutade mot husväggen med nunan upp mot det klara blå. Allt medan staren fortsatte använda dagen till att "boa in sig".
Det bästa på hela året. Känslan av vår som tar plats och breder ut sig.

Fint också med kontrasten; att komma till landet efter en tur på ett par dagar till storstan. Det behövdes inte mer än så för att ledsna på det. Trängseln, ljudnivån, anonymiteten ... Som lök på laxen var det ett väder som inte borde få finnas. Men jag stålsatte mig, tog sikte och gjorde något bra av det. Utbudet, absolut, där finns det mesta, men samtidigt ... jag vet inte ... det känns på något vis ändå inte trivsamt tillgängligt. Det fick helt enkelt "vara nock" för denna gång.

Nu har vi hamnat i ett "mellanläge". Ett behagligt. Ett vant. Hemma, där allting finns. Tar en vända i trädgården och ser att de första vårlökarna börjar titta upp lite varstans. Ett promenadalternativ för varje väder och sinnesstämning. I eftermiddag blir det en till centrum för en fika med en go kompis. Närhet, enkelhet. Tänder fortsatt en brasa i kakelugnen när dagen känns rå eller kvällen blir mörk. Men de är inte lika mörka längre, kvällarna. Hur härligt är inte det!