Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tid, eftersom den springer så rackans snabbt ändå. Men en bit in i februari, med ett helt annat ljus än för fyra, fem veckor sedan, är det nästan omöjligt att inte längta efter våren. Allra mest mot vårkvällarna. De där kylslagna som man fryser in i ett tappert försök att få vårkläderna att värma, medan koltrasten sitter synlig i trädtopparna och sjunger in våren som bara han kan. Jag kan inte sluta hänföras.

En solig februaridag räcker gott för att jag ska få lust att sätta mig på trappan med en kopp varm choklad och låta känslan av vår få ta plats inne i hela mig. Vända ansiktet mot värmen medan en trädgårdsbok får ligga intill, för syns skull.
Då! ... behagar vintern landa. Med en skräll! Snö och blixthalka intar trappan och omgivningen vida kring. Den soliga himlen täcks av något ogenomträngligt gråvitt och pannkakslika flingor yr vildsint. Istället för soltrappa med varm choklad på menyn masar jag mig ner i en gråkall, fuktig källare. Varse att den allt för länge har väntat på att vi ska inta den. Den har behov av att attackeras med samma viljestyrka som snön och blåsten ger prov på utanför. Här behöver röjas! Röjas med stort R.

Så grovröj är vad jag ägnar mig åt medan de sista januaridagarna går över i de första månaden som följer. Ja, det tar sin lilla tid att ta hand om något som varit eftersatt allt för länge. Och ännu längre tid tar det att förbereda sig för uppgiften. För mig, vill säga. Men nu har jag laddat. Och jag är skoningslös. Säck efter säck åker till tippen. Visioner växer fram om den perfekta källaren.
Vi jobbar bra ihop J och jag men ibland kan det vara väl så bra att riktigt gå loss på något av helt egen kraft. Som nu, med källarröjet. Allra bäst känns det när J, som varit borta några dagar, kommer hem. Vi står i köket och förbereder för kvällen när jag låtsas grina lite illa med ansiktet och säger med en röst som bedrar: "Du ... det är nåt jag vill visa dig i källaren." Jag ser hur han liksom stannar upp, allt för väl medveten om hur gamla hus med ett åldrat värmesystem, plötsligt kan spela en oönskade spratt. "Vad är det då?" undrar han fast det mest låter som om han inte vill veta. "Följ med", säger jag, "så får du se." Jag hör från hallen hur han suckar, full av onda aningar, när han öppnar källardörren. I trappan ner ser han sig lite om, som om han inte riktigt känner igen sig. Och väl nere i "stora rummet"  går han in i ett mörker som överraskar med tända ljus, massor av utrymme och var sitt glas vin framställt på ett litet gängligt bord. Känslan som kommer till honom då ... det är nog det bästa man kan ge. En riktigt bra överraskning är värd all ansträngning.

Så, några dagar in i februari, kommer solen tillbaka. Med ett stort lyckligt sken över hela himlen. Källaren är till oändlig förnöjsamhet rensad och jag sitter, äntligen, på trappan med en fika. Låter solen värma ansiktet och mår så rackans bra. Jag bryr mig inte om nån trädgårdsbok ens för syns skull. Jag bara latar mig medan nunan får sina första fräknar och jag tänker gladtankar.
Vi går en spännande säsong till mötes. Byggsäsong. Nummer tre närmare bestämt om man räknar första sommaren, som bestod av ett enda långt rivningsarbete, men ju också var en viktig del i vårt byggprojekt, som nummer ett. Och så nummer två som gick in i vintervila med uppmurade väggar. Fantastiskt mycket trevligare, kommer jag fram till där på trappan med solen i nosen, att nu tänka på val av kök, än förra årets huvudbry med val av murblock. Jag suckar nöjt. Och så tänker jag att det ska bli kul att samarbeta med J på nytt i projektet "Vårt fina liv på landet". Det för oss i rätt riktning.
Sen går tanken tillbaka till koltrasten, med vårsången, i trädtoppen. Jag har också tänkt sjunga in våren med lilla kören, vid stranden och med brasa, när april är på väg in i maj. Men först ska jag tålmodigt låta våren få ligga till sig i sin vintervagga. Medan jag tar solfika, helst flera stycken, på trappan.
Fast det är ändå dags att börja öva.
"Sköna maj välkommen"!
I sinom tid ...

Jag dansar sjungande, omväxlande till "Jag såg mamma kyssa tomten" och "Nu är glada julen slut", medan jag fångar dem en och en när jag sveper förbi. Lindar i silke eller tidningspapper och lägger de varsamt i den stora kassen, den som en gång kommit med hem efter ett stövelköp i Rom. Alla julsaker. Räknar in figurerna till krubban. De tre vise männen som hade en underlig förmåga att ta sig de mest långväga promenader när barnen var små och julkrubban var spännande. Jesusbarnet som ligger balanserandes på en halmbädd med tre ben. Tidens tand har tagit det fjärde till en plats där det inte återfunnits.

Julklappssäcken ligger tom kvar på golvet. Snögubben tycks lika glad för det. Tar plats fast den är hopvikt på både längden och bredden. "Jag sydde den rejäl för att leksakerna ni fick när ni var små var så stora och skulle få plats." "Va!", säger trion, "Har du sytt den?" Det får mig att känna att det kanske är dags att föra historien vidare. Vidden av att inte glömma berätta, medan någon finns som kan berätta. Jag tänker att en julklappssäck som ens mamma sydde när man var liten är en historia som har ett värde så länge säcken finns kvar. Och jag tänker att det kan vara kul att veta att ens mamma fick den där krubban en gång, när hon inte var äldre än att hon inte kan minnas riktigt när. Att hon fick den för att hon också tyckte det var spännande med Jesusbarnet, med Maria och åsnan och kul att ta med herden och de tre vise på sightseeing runt stallet.

Julen. Traditioner och minnen. "Kanske ska vi ha lite musik medan vi plundrar", föreslår jag. Äldst agerar snabbt. Plötsligt dånar AC/DC ut ur högtalarsystemet (att det råkar bli "Highway to Hell" känns nästan hedniskt, så det låter jag bli att berätta) och så dansar vi ut resten av julen i en annan takt än vi inledde den och tar ett glatt och fartfyllt steg in i ett nytt år.

Det finns dagar då det är lätt att tycka att det inte borde få vara tillåtet att vistas inomhus. En dag i oktober kan vara en sådan. När solen skiner. Havet glittrar. När naturen är som en bädd av guldgult mitt i en färgkavalkad. Vem kan motstå en sådan invit? Följa stigen. Bjudas in till att vistas ute.

Jag ser hösten från köksfönstret. Och ute doftar den gott från den fuktiga marken. Lönnarna har klätt sig i underbara färger, men i år har de fått konkurrens. Kan inte minnas att jag nån gång tidigare sett rönnarna så härligt fyllda av röda bär. Surt, må han ha sagt, räven, men enligt sägen lär ett enda litet bär vara sprängfullt av C-vitamin. Lite tillskott av nyttigheter inför det kommande mörka och kalla. Kanske är det värt det sura. På det en bister vinter, för visst är det väl så man spår när rönnarna står stinna av bär?

Det är tid att kura skymning. På soffbordet samsas inspiration för dagar och kvällar inne. Skapa, piffa, mysa, laga gott, ha det bra. Sanna Töringes Vintermat kan verkligen få mig att se fram emot att flytta inomhus under en mörk och kall höst och vinter. Rent av så pass att vi redan igår kväll värmde på säsongens första glögg. Den som väntat på att få komma fram, för den glömdes bort under vintern som var.

En ruggig höst kan minsann värma gott.