Vi har det inte särskilt hett om öronen i skördetid. Men det blir ofta lite av många varierande slag. Säsongen bjöd på åtminstone någon efterrätt med jordgubbar. Fast torkan fick sedan de små plantorna att leva en tynande tillvaro. De rent av nästan ofinns nu i september, efter att sommaren överraskande visade sig torka ut både dem och mycket annat. Men de hämtar sig säkert. De brukar vara bra på det.
De söta, saftiga blålila plommonen gav frukt till några pajer och lite kräm. Så har vi skördat bönor till sommarens middagar. Mangold likaså. Några sparrisar blev det. Gula, röda och en ny sorts mörkfärgade cocktailtomater. Saftiga gurkor. I alla fall ett par, tre stycken. Kronärtskockorna begravdes i vanlig ordning bland potatisblast som vi inte lyckas få bukt med. Potatisen vägrar att ge sig. Den vill absolut växa där vi istället tänker att dessa skockar skall trona.
Vi får aldrig mycket av något, men det är kul med lite av varje. Undantaget är möjligen örtkryddorna. De frodas friskt och ger spännande smaksättning.
Grannarnas gamla vinbärsbuskar, som de var på väg att dumpa men som stället fick ta plats hos oss, har precis som alla tidigare år varit översållade med bär. I år har vi inte varit så flinka med att skörda. Vi har ännu kvar flera falskor saft sedan förra året och fortfarande bär i frysen. Rabarbern genomgick flytt i början av säsongen. Sällan har jag sett sådana rötter som när de skulle grävas upp. Vi har låtit de få bo in sig i år, men några pajer har det ändå blivit.
Årets äpplen är de som toppar för närvarande. Mycket mos och goda äppelkakor har vi tänkt oss.
Nytt för i år är att vi med jämna mellanrum har skördat fikon. Jättekul! Och gott. "Det tror att det bor på Sicilien", var det en besökande trädgårdsentusiast som sa när han fick syn på vårt fikonträd. Det står planterat i marken i vårt orangeri och växer i en takt som får mig att tänka på tjuren Ferdinand. Det bär ännu mycket frukt. Även om graderna i orangeriet stiger rejält under dagtid, tror jag tyvärr inte att dagsljuset och värmen längre är tillräcklig för att de ska hinna mogna.
Men färgprakt råder ännu i orangeriet. Lite hett har vi det ändå så här i skördetid.
Author Archives: Mia
Vinterförvaring
Det är med viss sorg i hjärtat jag drar upp alla bågar ur gräsmattan. Gräsklipparen har länge nog letat sig runt dem. Inför årets sista klipp ska de upp.
För att lätta på det lite tungsinta bestämmer jag mig för att det nu istället har blivit tid för bra filmer. En filmhöst. Och den gläder jag mig till. Det mesta av sommaren har vi tillbringat i gröna rummet. Alltså uterummet. Eller trädgården för att vara ännu tydligare. Vi har nästan inte sett ett enda TV-program. Knappt jag minns var on-knappen sitter.
Under sommaren lyssnar vi istället på program på radion eller på musik. Efter middagarna, när vi alla sitter tillsammans, börjar vi ibland att köa musik för att alla ska få vara med och välja. Det finns hejdlöst mycket bra musik. Och det är kul när alla väljer bland sina favoriter. Man får sig nya toner till livs, upptäcker musik man vill ha mer av. Vi går igång på musiken och jakten på bra låtar intensifieras. Spotify går rykande het. Vi skrattar och trivs och har det så himla bra som man bara kan ha det. De kvällarna gillar jag. Kvällarna i trädgården. I orangeriet. Eller under bar himmel.
Jag kommer till krysset, det åker tillsammans med de andra bågarna ner i kartongen.
Jag har börjat märka att kvällarna i gröna rummet inte längre pockar på lika mycket uppmärksamhet. Vi lyssnar fortsatt på musik under middagen, som nu har börjat flytta in i köket. Det är dit den mesta av kvällssolen vi bjuds på hittar.
Och jag har hittat on-knappen till TV:n igen. Att krypa upp i soffan är mysigt det också. Att samlas kring en bra film eller något annat bra program. Att sedan enas om vad som är bra är en annan femma. Ibland lyckas vi. Det är de bästa TV-stunderna.
Så. Då var bågar, pinnar, klot och klubbor åter lagda i kartongen. Vinterförvaring.
Sommarens krocket. Det är nog där vi oftast har samlats allihop. När det vankats krocketspel. Då har alla velat vara med. Det var en fenomenal investering, för en liten peng, att köpa ett nytt krocket för upp till sex spelare. Sommarens absolut flest hejdlösa skratt ligger i alla galna slag och glädjerika segrar. Och förluster. Det är faktiskt väldigt lätt att ta en förlust som har bjudit på så mycket trivsel och goa skratt. Om någon ändå blivit sur över en, så har det lett till ett nytt skratt. Och en ny omgång. Revansch!
Men hur det är; också krocketsäsongen har börjat avta.
Nu får skratten följa med in. Till kvällar med fikastunder framför brasan. Till en bra film. Eller bok. Till stunder samlade kring härliga höstmiddagar till skenet av levande ljus.
Fast en och annan fika ute i trädgården vet jag att det fortsatt kommer att bli. Men ingen mer krocket. I år.
Pinnar och minnen
I orangeriet är den tidiga morgonen ännu sommarvarm. Så fort solen hunnit hitta om kröken. Det är en skön plats för en bok, en morgonfika, ett arbete som behöver göras eller, för all del, att sträcka ut sig i den gamla pinnsoffan en stund. En soffa lik den Lina sov i. Lina i Katthult. En sådan som man lyfter upp locket på, drar ut och sedan bäddar ner sig i. Fast vi, du och jag, har aldrig bäddat ner oss i vår. Men jag tänker att det är precis vad jag skulle vilja göra. Bädda ner mig i soffan tillsammans med dig. Och sova där en natt. Som under en stjärnhimmel.
Jag lyfter på locket. Det var en stund sedan sist. Massor av grejer där förstås. Det blir ju gärna så när man har ett bra förvaringsutrymme till hands. Ett ställe där man kan gömma undan. Slippa ha allt framme. Slippa se.
Barnens gamla trädgårdsplockepinn i jätteformat ligger nerbäddat i soffan. Skavfötters med det gamla tennisracket och skölden, en bland tusen sedan riddareeran i så där tre- till femårsåldern. Fast just denna är gjord av två små välbekanta händer. Under året i sexårsverksamhet när det var tema riddaretiden.
En gammal hockeyklubba ligger trängd mot kanten. Under plockepinnet finns en bandyklubba. En ilning går genom mig. Jag riktigt känner alla tacklingar. Och så, mitt i allt, en Beckerspåse. I den en burk färg med ett rostigt lock som skulle riva sönder händerna om man gav sig på att öppna. Den färgen använde vi till ... ja, vadå? undrar jag.
Ett resebrädspel med multifunktion. Fia, Schack, Tre på rad och Othello i ett.
Mer finns det.
Längesedan. Så känns det inuti mig. Medan jag gräver mig allt djupare ner i soffans skrymslen.
I de skrymslena lurar honmonstret. Ett tätt, väl tilltaget, spunnet nät avslöjar henne. Ett som girigt nyfika fingrar riktigt klibbar fast sig i.
Är det därför, tänker jag, som du bara ler lurigt, utan vidare kommentarer, när jag drömskt kommer med mitt förslag om att vi ska bädda ner oss i soffan en natt.
Kanske är det ändå synd att tömma soffan på alla minnen.
Och honmonstret ... ja, hon ska väl också bo någonstans.
Jag lägger tillbaka locket. Sätter mig skönt tillrätta uppe på. Lutar mig tillbaka och tar min kaffe.
Nöjd så.
Bekänna färg
Kylslagna, daggvåta septembermorgnar. Blöta fötter när morgontidningen bytt plats från brevlåda till frukostbord. Men redan när förmiddagssolen tittar fram flyr fukten och luften blir varm. Till och med de saltstänkta vindar som får havet att bölja smått förrädiskt känns ljumma. Fastän de drar ner från norr. I alla fall i dag.
Fuktiga nätter, soliga dagar och doft av nyklippt gräs. Oj, vad somligt växer när september bjuder på sensommar. Jag njuter härligt varma septemberdagar i shorts och linne med en bomullströja över axlarna. Jag vill inte ta fram några ytterkläder än på länge. Möjligen en tjocktröja de fuktiga, något svala kvällar som nu mörknar allt tidigare.
Jag hoppas att septembersolen får de små klasarna att hinna växa till sig och bekänna färg. Och citronerna att börja skifta i lite gult.
Nästan så man redan längtar
Vi har blivit lyckliga ägare till nya fruktträd. Ännu står de höga och rangliga lutade mot idegranshäcken, men snart vankas plantering. Det äldre päron- och plommonträdet i vår gamla trädgård är på bommen efter att tidigare år ha gett massor av skörd. Alla åldras vi. Men de är ändå, med sina knotiga gamla grenar, nästan lite väsensfyllda där de står. Och det skulle kännas ledsamt att ta bort dem. Så det blev klängväxter också vid besöket på plantskolan. Som ska få ringla upp i de där gamla grenarna. En lyktklematis Princess Kate och en klängros Waldemar. Det är nästan så jag redan längtar efter vår och ny växtsäsong.
Innan morgonljuset helt har öppnat upp sin ridå
Sommaren är sen. De tidiga morgnarna mörka. Skylten, med bokstäver som bildar ordet semester, är inåtvänd och skaver mot panelen. Vi har ju varit där en stund nu, mitt i vardagen, när sömnen gnuggas ur ögonen allt för tidigt. När vi startar innan morgonljuset helt har öppnat upp sin ridå.
Det är med blandade känslor vi lämnar det liv som infunnit sig under semestern. Men det är också härligt, upptäcker jag, med det liv vi är tillbaka i. Vardagsliv. Det liv, där jag ensam för en stund, kan rodda med det som jag ska ordna och fixa. Det som är mitt. En värdefull stund. Det liv där också övriga familjemedlemmar hamnar i det som är deras syssla. Sommarens hemvändare - äldste sonen - är åter stationerad i sin värld bland universitetsstuderande. Mellan - han som nyligen i ren och skär lycka sjöng (skrek?) sig hes om studentens lyckliga dag - hankar sig fram som lärarvikarie och kommer nöjd hem om dagarna. Anförtror oss att "hans elever" utnämnt honom till "den coolaste läraren". Och yngst är nu förstaårsstudent på handbollsgymnasium. Så glad för detta. Och du och jag, vi ler när vi känner vad denna vardag ger.
Det har varit härligt, att för en sommar och under en lång semester, vara samlade. Men nu känner jag att vi alla mår bra av att vara tillbaka. Tillbaka i att kolla in hur almanackan ser ut. Vad som står på schemat för dagen. Nästa dag. Och för hela veckan. Tillbaka i att få njuta av lyckan med fredagskänsla. Lediga helgmorgnar. Räcka lång näsa åt väckarklockan.
Jag tror, ja, jag känner mig rent av helt förvissad om, att det blir en spännande höst. Jag gillar alla de där oskrivna bladen som september bjuder på. Nystart. Det andas nytt. Jag drar djupa andetag.
Så här känner jag varje år när sommaren är på väg in i hösten. Och då vet jag att jag är redo att tacka för en skön sommar. En sommar som förstås ännu har lite att bjuda. Men också redo att välkomna september. Helt trygg andas jag den höstluft som så smått har börjat besöka oss. Som försiktigt knackar på. Under tidiga mognar när vi gnuggar våra morgontrötta ögon. Och står redo inför vardagen.
Sköna lediga dagar
Så står jag mitt i sommaren. För nu är den ikapp oss. Trotsar regnet som hänger oss i hasorna och mornarna som är fortsatt kylslagna. Jag sträcker mig efter några mogna jordgubbar som lysande röda lockar både mig, fåglarna och sniglarna att ta för sig. Jag vill inte behöva dela denna sommardelikatess med någon av dessa. I vilket fall absolut inte de slemmiga marodörerna. Vad gäller dem går jag stridslysten genom trädgården, med mord i sinnet.
Vi har firat en lugn midsommar hemma. Med familjen samlad. Underbart skönt och avkopplande. Inga blomklädda stänger i syne på självaste aftonen, men vi tar en promenad du och jag någon dag senare och ser då några stå i skir grönska och vacker blomsterskrud, fast ödsligt övergivna. Dans- och leksugna midsommarfirare som gjorde ett tappert försök mellan skurarna har lämnat och gått hem.
Jag rensar kullerstensgången från blågull, som letat sig ut från rabatten och slagit rot mellan stenarna, medan humlorna trummar i digitalisens klockor. Undrar varför jag egentligen inte låter blågullen växa där den gärna vill slå rot - där är den ju precis lika fin.
Persikan står krusbladig av svamp och jag känner mig missmodig när jag detta år, precis som alla tidigare, klär den helt naken för att locka nya, friska blad att titta fram. Frukt följer i bladfallet och nu behöver den få lite tid att hämta sig. Men frukt blir det inte mer av detta år. "Åh, peach cobbler", säger äldst, som är hemma över sommaren, "det är ju så gott". Med lite tur kanske det kan bli ett par stycken, med persikor skördade från eget träd. Trädgården - den är allt en sann guldgruva. Även om just persikoträdet snuvar oss på önskad skörd.
Med munnen full av röda gubbar går jag vidare till krusbären, som trots namnet har besparats svampangrepp och nu frodiga står färdiga att bli något gott. Jag tänker att vardagskvällen kan bli fest med en nygräddad ljummen krusbärspaj.
Äldst och jag lutar oss tillbaka en stund, i var sin solstol, med en kopp kaffe . Njuter av varje varm solig minut som hittar fram då och då mellan molnen. Äldst viftar med armarna i ett försök att avvisa en envis trollslända som flyger rätt framför ansiktet och gärna verkar vilja slå sig ner. Sätter sig tillrätta en stund på hans sommargula tröja innan den flyger vidare. Då kommer en sädesärla som gör yra, vimsiga turer i luften. Och vips ser vi trollsländan, som nästan hunnit bli äldst kompis, istället bli middagsmat för en hungrig liten fågel.
Det känns lite som sommar i kubik, där vi sitter i var sin solstol omgivna av trädgårdskuliss och alla aktörer. Alldeles bak knuten lurar gemensam semester. Den står helt öppen i år. Det känns spännande. Jag gläder mig.
Vi lämnar stolarna och tar en liten tur runt om i gröna rummet. Jag berättar glatt om de trädgårdsprojekt jag har i tankarna och uppmärksammar äldst på det som prunkar mest för dagen. Passar på nu när han för en kort stund gärna vill låta mig tro att han är en liderligt intresserad botaniker. Jag försöker hejda mig innan han blir så fullproppar av trädgård att han börjar skifta färg.
Så fyller jag en bunke med krusbär medan äldst skördar gubbar.
En liten sommarfest, mitt i vardagen, med försmak av semester och sköna lediga dagar.
En dag att ta med
Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.
Vi pusslar …
Trädgården prunkar av allium, silverarv, rhododendron, akleja och blåregn. Frysen är en gömma av iskalla pajer, grillkött, kakor och tårtor. Vi förbereder vad vi kan och gläds åt att trädgård och väder är behjälpliga på vägen och bistår med vacker rekvisita. Jag hälsar - äntligen! - glatt solen och termometerns tvåsiffriga grader med att skyndsamt klä mig i shorts. Hoppas att den första solbrännan ska hinna landa på benen för att bättre matcha sommarklänningen och vår finklädde student. Han blir ombedd att posera framför blåregnet i vita finskjortan och nyinköpt kostym. Så stilig. "Vad är väl en bal på slottet", låtsas jag sukta och tänker att lycklig är den flicka som får hålla honom under armen när röda matten rullas ut. Typiskt mamma-tänk. Studentbal med champagne, trerätters och vals. Studentens lyckliga dar ... Sommarlovet lurar bak närmsta knut.
Vi pusslar - gör så gott vi kan. Försöker skynda långsamt, hinna njuta och glädjas fullt ut mellan varven. Kompletterar frysen med fler pajer och tårtor. Ser vita finskjortan hänga framme medan nya kostymen har sträckts och ledigt hängts tillbaka i garderoben, redo att åter kläs på när studentdagen vaknar. Vi tar oss genom mörka småländska skogar för att hjälpa äldst, som nu har sommaruppehåll i studierna, med att komma hem med väl tilltagen packning inför en sommar samlad med familjen. Ser yngst ge sig iväg, med vad han bedömer som tillräckligt överlevnadskit, för att ta båten ut i skärgården mot äventyr med paintball, grillning och övernattning tillsammans med klassen. Våghalsiga lärare har, under högljudda protester från en sammansvetsad niondeklass, bjudit in oss föräldrar för att delta ett par timmar under kvällens grillning. Vi pusslar nya bitar mitt i övriga förberedelser för att få vara en del också i detta. Packar en korg med det vi blivit ombedda att ta med. Ger oss iväg några mil med bil som, över broar och småvägar, längs sommarängar med fötter i sankmark, tar oss till kustbandet och skägårdspärlorna.
Fem minuter från destination ringer telefonen. Det är yngst som med tydlighet förmedlar att han inte vet några andra föräldrar som kommer på kvällens grillning. Kan det vara så? Ja, kanske. Vi väljer att vara lyhörda för den bedjan som hörs mellan orden. Låter bli att säga var vi befinner oss. Väljer att låta bilen osedd smyga förbi kursgården som egentligen var platsen för kvällen. Kliver istället ur några hundra meter längre bort. Tar med vår picknickkorg och sätter oss på klipporna omringade av havsvindar och sol. Mumsar smarriga mackor med grillad kyckling medan havet kluckar mot klippkanten. Kommer snabbt fram till att det här är vad man borde göra oftare.
Kvällens snöpliga utflykt får en värdig avslutning.
När vi ger oss hem låter vi bilen ännu en gång smygande ta oss förbi kursgården där vi ser ett gäng tonåringar sitta samlade i kvällssolen. Sannolikt mycket nöjda ... i tron att föräldrarna är någon helt annanstans.
Välplanerad och till bredden full
Så har då maj, som trotsigt uppfört sig mer som en lurig april, tagit klivet in i juni. Tycks stå där och räcka lång näsa och låter nu istället juni axla hela ansvaret för att lotsa oss in i sommaren. Jag känner mig snuvad på konfekten där jag står med bara, bländande vita ben i ny sommarklänning. Den blommiga examensblåsan skulle matcha bättre till begynnande solbränna. Det ingick i planen att maj skulle ombesörja det. Men vem är väl jag att lägga in sol och värme på schemat ... ?
I övrigt är dock kalendern både välplanerad och till bredden full och tonerna till studentens lyckliga dagar börjar klinga ljudligare. Mellan tar studenten medan yngst slutar nian och vi pusslar för att få ihop det - för att båda ska få känna sig speciella på Sin Dag, som behagar infinna sig samma dag. Men vi har blivit ganska bra på att pussla. Har gjort det några gånger förut ...
Så vi flänger mellan vardagens kneg, står upp under cykelturen till och från för att med kraft få tramporna att röra sig framåt i den hårda blåsten - de kraftfulla vindar som gång efter annan får olivträd och pelargoner och köksterassens alla övriga blomkrukor på fall och därefter på nytt behöver resas och surras, äggklockor som piper och vlll att ugnen töms på färdiggräddade godsaker som förbereds för att dukas fram till examensfirande, stolsdynor till trädgårdsmöblemanget som snabbt behöver hämtas in för att vi överraskas av en störtskur, en störtskur som egentligen inte överraskar oss alls eftersom vi lärt oss att det är vad vi kan vänta av maj, och mellan skurarna ränner vi runt med snigelgiljotinen, för att dessa slemmiga varelser med outtröttlig hungrande aptit inte ska länsa trädgården på allt grönt och blommande innan sommaren tar slut och solen hittar fram.
Ja, ungefär så känns det som att maj har varit medan vi förstås också har haft de mest underbara stunder tillsammans "bara" vi eller med vänner. Insvepta i filtar under en fika i gröna rummet eller en middag i orangeriets lite tropiska värme i skydd för envisa skyfall.
Men nu är det juni. Och efter regn kommer sol ...
