Author Archives: Mia

•

Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.

DSC_4606

•

DSC_4509

Trädgården prunkar av allium, silverarv, rhododendron, akleja och blåregn. Frysen är en gömma av iskalla pajer, grillkött, kakor och tårtor. Vi förbereder vad vi kan och gläds åt att trädgård och väder är behjälpliga på vägen och bistår med vacker rekvisita. Jag hälsar - äntligen! - glatt solen och termometerns tvåsiffriga grader med att skyndsamt klä mig i shorts. Hoppas att den första solbrännan ska hinna landa på benen för att bättre matcha sommarklänningen och vår finklädde student. Han blir ombedd att posera framför blåregnet i vita finskjortan och nyinköpt kostym. Så stilig. "Vad är väl en bal på slottet", låtsas jag sukta och tänker att lycklig är den flicka som får hålla honom under armen när röda matten rullas ut. Typiskt mamma-tänk. Studentbal med champagne, trerätters och vals. Studentens lyckliga dar ... Sommarlovet lurar bak närmsta knut.
DSC_4512Vi pusslar - gör så gott vi kan. Försöker skynda långsamt, hinna njuta och glädjas fullt ut mellan varven. Kompletterar frysen med fler pajer och tårtor. Ser vita finskjortan hänga framme medan nya kostymen har sträckts och ledigt hängts tillbaka i garderoben, redo att åter kläs på när studentdagen vaknar.  Vi tar oss genom mörka småländska skogar för att hjälpa äldst, som nu har sommaruppehåll i studierna, med att komma hem med väl tilltagen packning inför en sommar samlad med familjen. Ser yngst ge sig iväg, med vad han bedömer som tillräckligt överlevnadskit, för att ta båten ut i skärgården mot äventyr med paintball, grillning och övernattning tillsammans med klassen. Våghalsiga lärare har, under högljudda protester från en sammansvetsad niondeklass, bjudit in oss föräldrar för att delta ett par timmar under kvällens grillning. Vi pusslar nya bitar mitt i övriga förberedelser för att få vara en del också i detta. Packar en korg med det vi blivit ombedda att ta med. Ger oss iväg några mil med bil som, över broar och småvägar, längs sommarängar med fötter i sankmark, tar oss till kustbandet och skägårdspärlorna.
Fem minuter från destination ringer telefonen. Det är yngst som med tydlighet förmedlar att han inte vet några andra föräldrar som kommer på kvällens grillning. Kan det vara så? Ja, kanske. Vi väljer att vara lyhörda för den bedjan som hörs mellan orden. Låter bli att säga var vi befinner oss. Väljer att låta bilen osedd smyga förbi kursgården som egentligen var platsen för kvällen. Kliver istället ur några hundra meter längre bort. Tar med vår picknickkorg och sätter oss på klipporna omringade av havsvindar och sol. Mumsar smarriga mackor med grillad kyckling medan havet kluckar mot klippkanten. Kommer snabbt fram till att det här är vad man borde göra oftare.
IMG_0401Kvällens snöpliga utflykt får en värdig avslutning.
När vi ger oss hem låter vi bilen ännu en gång smygande ta oss förbi kursgården där vi ser ett gäng tonåringar sitta samlade i kvällssolen. Sannolikt mycket nöjda ... i tron att föräldrarna är någon helt annanstans.
IMG_0403

•

Så har då maj, som trotsigt uppfört sig mer som en lurig april, tagit klivet in i juni. Tycks stå där och räcka lång näsa och låter nu istället juni axla hela ansvaret för att lotsa oss in i sommaren. Jag känner mig snuvad på konfekten där jag står med bara, bländande vita ben i ny sommarklänning. Den blommiga examensblåsan skulle matcha bättre till begynnande solbränna. Det ingick i planen att maj skulle ombesörja det. Men vem är väl jag att lägga in sol och värme på schemat ... ?
I övrigt är dock kalendern både välplanerad och till bredden full och tonerna till studentens lyckliga dagar börjar klinga ljudligare. Mellan tar studenten medan yngst slutar nian och vi pusslar för att få ihop det - för att båda ska få känna sig speciella på Sin Dag, som behagar infinna sig samma dag. Men vi har blivit ganska bra på att pussla. Har gjort det några gånger förut ...
Så vi flänger mellan vardagens kneg, står upp under cykelturen till och från för att med kraft få tramporna att röra sig framåt i den hårda blåsten - de kraftfulla vindar som gång efter annan får olivträd och pelargoner och köksterassens alla övriga blomkrukor på fall och därefter på nytt behöver resas och surras, äggklockor som piper och vlll att ugnen töms på färdiggräddade godsaker som förbereds för att dukas fram till examensfirande, stolsdynor till trädgårdsmöblemanget som snabbt behöver hämtas in för att vi överraskas av en störtskur, en störtskur som egentligen inte överraskar oss alls eftersom vi lärt oss att det är vad vi kan vänta av maj, och mellan skurarna ränner vi runt med snigelgiljotinen, för att dessa slemmiga varelser med outtröttlig hungrande aptit inte ska länsa trädgården på allt grönt och blommande innan sommaren tar slut och solen hittar fram.
Ja, ungefär så känns det som att maj har varit medan vi förstås också har haft de mest underbara stunder tillsammans "bara" vi eller med vänner. Insvepta i filtar under en fika i gröna rummet eller en middag i orangeriets lite tropiska värme i skydd för envisa skyfall.
Men nu är det juni. Och efter regn kommer sol ...

DSC_4504

•

Jag vet ju att den bor där. Eller åtminstone tror jag att det är så det är. För varje år är den där igen. Och varje år lyckas den överraska mig. Ringlande rörelser i komposten, någon gång under tidig försommar. Något som verkar stort i jämförelse med förväntade, blygsamma maskar, även de tillhörande de fetaste.
Ringlande rörelser på exakt samma ställe där jag såg dem förra året, året dessförinnan och alla, tror jag, år innan dess. Skrämmer mig när den kvickt sticker iväg och innan jag hunnit fatta. Jag kan förstås inte säkert veta att det är samma som åren innan. Men det är något jag har fått för mig; att den övervintrar i vår kompost.
Även om jag blir betydligt mycket blidare när jag kommer på att det är vår fjolårsbekant, som på nytt dyker upp bland spadtagen i komposten, är jag inte så benägen att vilja flytta den. Men jag vill inte heller att den ska falla offer för en trädgårdsspade, som lätt kan utgöra mordvapen för någon som verkar så tunn.
Så jag ropar på dig. Du lyfter den försiktigt. Lägger den på en skyddad plats på behörigt avstånd från högen där jag gräver. Långt från de spadtag som ska tas innan jag grävt färdigt. Jag hoppas varje gång att den inte ska leta sig tillbaka medan spaden är i farten.
Så hittar jag lite senare, när jag flyttar på trampstenar bland jordgubbar och kryddor, en liten glänsande, smäcker, ihopringlad varelse, som helst verkar vilja få ta skydd under stenen på nytt. En liten, liten en. Så jag lägger försiktigt tillbaka stenen. Flyttar den en annan dag. Tänker att kanske har vi en hel liten familj, med vackert kopparglänsande små ödlor, boende i vårt gröna rum.

IMG_0385

IMG_0389

•

Sköna maj är förstås så välkommen, efterlängtad och härlig att vara mitt i. Men den charmar mig inte riktigt på samma sätt i år som den brukar göra. Om jag nu minns rätt. Därmed inte nödvändigtvis mindre, men i alla fall annorlunda. Saknar värmen, det gör jag. Och så undrar jag var alla soldagar är. För hos oss är de sällan denna maj.
Fast idag vaknar jag till att en av dem faktiskt behagar besöka oss. Solen lyser in genom glipan mellan de tunga sammetsgardinerna. Bjuder på ett ljus och en känsla som gör det lättare att svinga morgontrötta ben över sängkanten. Det är en sådan morgon när vi alla samlas vid frukostbordet, åtminstone en liten stund. Yngst har ofantligt svårt att masa sig upp för att hinna sitta med oss andra vid frukosten - tonårsattribut? -  och ansluter allt som oftast när vi andra har hunnit bli klara. Men mina morgnar tillåter mig att sitta kvar tillsammans med honom och så avslutar vi frukosten ihop han och jag.

Jag vill ut och känna på morgonen. Så jag passar på att vara "grindvakt" när de en efter en hämtar cyklarna för att ge sig iväg. Sträcker fram handen och upplyser leende: "En krona." Om den där lilla grindgesten verkligen betingat en krona, så hade porslinsgrisen skramlat rejält vid detta laget. Det är mysigt att ta en liten trädgårdsrunda en tidig, solig morgon och öppna grinden för den som passerar - att där och då önska varandra en fin dag. Redan så här tidigt är dagen fin. Å´ maj är vacker. Inte så solig som jag tycker att den brukar vara. Inte heller så varm. Men precis lika vacker. Det bästa med ett regnigt och svalt maj är att det vackra varar lite längre. Och det som hör maj till får gärna vara länge. DSC_4499

•

DSC_4481

Hur många gånger har jag tänkt att jag vill till Österlen när äppelträden blommar? Jag vet inte, men många är det. Och vad har det hjälpt? Inte ett smack. Jag väljer att vända på det och istället tänka: Vad bra! För då har jag det kvar. En fin sak att se fram emot. Österlen mitt i äppelblomstid.
Men det är också fint att vara där jag redan är. Här blommar också äppelträden. Om än inte lika många. I vår trädgård närmre bestämt två. Men vilka äppelträd kan mäta sig med den lilla duon? Det är fint med två äppelträd som blommar just nu i vår trädgård. Och kanske lite synd att åka ifrån dem. De två och mycket annat.
Det är mycket som är vackert nu. Det händer så fort och jag vill helst vara mitt i hela tiden. Sova under syrenen så jag inte missar den korta tid den doftar så gott och ger mig så många sommarlovsminnen. Helst sitta mitt bland alla blommor i äppelträdets krona innan de svagt rosa små blombladen sakta börjar singla ner. Se mig om ofta efter vad som hänt sedan jag såg mig om senast.
Och så låter det fint när man cyklar vart man nu ska. Till Österlen är det väl långt att cykla från där jag bor. Och det vore ju synd att missa näktergalen som sitter gömd någonstans i grönskan och sjunger för mig längs med hela vägen. Som om den fanns överallt.
Och där, längs med cykelvägen, mitt i näktergalsgrönskan, vilar några får rofyllt under det gröna som bara är nu när alla träd precis har klätt sig i ny stass.
Jag vill gärna till Österlen när äppelträden blommar. Men inte just nu ...
IMG_0392

•

DSC_4462J (alltså maken) och jag roade oss kungligt för några dagar sedan och var på trädgårdsmässa tillsammans med ett par kompisar. Skörden av det blev några tomatplantor som nu står med rötterna väl tajt i för små krukor och inget hellre vill än att bli omplanterade. Helst nyss. Eller faktiskt kanske ännu tidigare.
Jag rotar runt i boden med krukor, och alldeles för mycket annat bråte, i jakten på att finna något lämpligt att låta dem flytta till. Tanken på frodiga tomatplantor får mig att leta efter det jag inte hittar, så istället håller jag tillgodo med de krukor som ligustern levererades i. Av dem har vi å andra sidan några stycken - närmre bestämt 112. Dessa får överhuvudtaget inte plats i den lilla boden, som ju redan är överbelamrad, så nu får cykelskjulet tjänstgöra som förvaringsplats för trädgårdsattiraljer. Det är så man lyckas hålla sig framme i den i den mindre ärorika, men mycket ironiska tävlingen "den som har mest saker ...", om man inte emellanåt har ett och annat storröj. Röjt känner jag faktiskt att vi redan har gjort så det räcker för att tag framöver, så krukorna får ännu en stund utstå kollisioner med cyklar som obarmhärtigt tränger sig emellan.
En stevia fick också följa med hem. Det känns lite spännande. Nyfiket letar jag mig fram bland överflödet av information för att få lite koll på hur man bäst använder den. "En halv tesked motsvarar två deciliter socker", läser jag. Det är ju alldeles lysande. En nyttig ersättning till det förädlade, hälsovådliga, hårt kritiserade vita sockret - det verkar stå klart ju mer jag läser. Men till vad? Hur använder jag den? Medan jag funderar väntar den törstande på att jag ska ägna den lite omsorg.
Vinden tar hårda tag. Dörren till boden står och slår och de små plantorna har fullt sjå med att hålla sig på plats innan de är stadigt förankrade i nya krukor. Bredvid mig har syrenen börjat slå ut sina blommor. Mellan molnen som passerar och får en del regn att falla, har jag lyckats hitta en liten stund med sol. Sol, hårda vindar och blommande syren gör bestyren kring tomat och stevia till en skön syssla så här inför helgen. Är det någon gång hårda, pinande vindar kommer till sin rätt, så är det när de är fyllda med doften från syren.

DSC_4463

•

DSC_4455DSC_4454Jag tycker lite extra mycket om de dagar när man välkomnas hem vid grinden av pärlhyacinter som tittar upp ur en bädd av silverarv under vandrande skugga från ett blommande päronträd. Det är väl just för att de är så få och springer iväg så fort, fast man försöker hålla dem kvar för allt vad man förmår, som de där dagarna när fruktträden blommar är så speciella. Nästan lite väsensfyllda. Persikoträdet kommer snart ha små kart, plommonträdet har precis blommat över, päron- och körsbärsträd blommar överdådigt och äppelblommorna är på väg att slå ut. Känslorna spirar i takt.

DSC_4446 Värmen som orangeriet erbjudit har gjort att också vårt citronträd är mer än generöst med blommor och frukt.  Doften från den blomningen ... ja, den kan jag inte riktigt sätta ord på, men alldeles underbar är i alla fall ett tappert försök.
Fikonträdet ger inga blommor men stoltserar med betydligt mycket mer frukt än någon gång tidigare och jag vattnar tappert, för det har jag läst någonstans att man ska, i hopp om att de alla vill mogna.
Men nu har merparten av vårt lilla medelhav haft två veckor på en plats med ömsom sol, ömsom skugga, tätt mot en vägg ute i det fria. Fjorton dagar med solskyddsfaktor à la tätt omvirad fiberduk för att inte bli sönderbrända när de släpps ut ur sitt vinteride. Det har nyligen varit avtäckning. Nästan lika heligt för oss här hemma som för konstnären när verket skall visas offentligt. Snart ska de ut i full sol. Vi konstaterar glatt att förra årets sommarprojekt ger den belöning vi hoppats på. Kanske blir det en citronpaj, en familjefavorit bland bakverk, på egna frukter Kanske en fikonmarmelad. Vilken lyx det skulle vara.
DSC_4456

•

DSC_4438

På ett av husen i kvarteret bredvid håller de på att lägga nytt tak. Från badrumsfönstret ser jag genom den vårliga grönskan hur de oberörda går omkring högt upp i det blå. Jag med min svindel kan inte fatta. Klarar inte av att titta. Går jag ut i trädgården så hör jag, om omgivningen bara håller sig lite tyst, hur det spikas takpapp. Jag hör hammarslag sätta ny läkt. Takpappsjazz, tänker jag och känner hur det hör sommaren till med hammarslag som ekar i grannskapet. Men jag vill att våren ska vara länge än. Gärna länge, länge ...
I hallen står korgarna kvar under bänken, fulla med vantar och mössor som vi inte har hunnit få undan. Tidiga morgnar ser jag dem som fortfarande cyklar förbi med mössan långt nerdragen. Senare under dagen har både mössa och jacka fått åka av. Kalla morgnar och varma dagar. Typisk vår. Bra! För jag tycker att sommaren kan vänta lite till. Våren är så sagolik, vill behålla mystiken.
Fast min vår är nu kommen så långt att jag verkligen känner att det är dags att tömma korgarna i hallen på vantar, stickade mössor och varma halsdukar. Ge plats för färglada scarfer och sjalar som känns mer behagliga att svepa om sig när de vårliga vindarna tar i. Men medan jag lägger undan vinterns accessoarer åker mössan på för andra. Denna dag - officiella mösspåtagningsdagen inför det kommande. Under en skärm ser jag ögon som talar ett lyckligt språk med en inlevelse som avslöjar sann glädje. Lycka och glädje som smittar. Och smittorisken är lyckligt nog ofrånkomlig där jag befinner mig. Som glad mamma tar jag del av studentens lyckliga vår och hör hur tonerna närmar sig.DSC_4285