Katie Melua sprider ett behagligt lugn här hemma. I stunden är här ingen annan än hon och jag. Hon har sjungit mycket för mig under året och jag har verkligen tyckt om att höra henne. Jag höjer volymen, låter hennes stämma ta plats. Lugnet inom mig tar steg i samma riktning. Tar för sig. Det kan vara skönt att få hjälp på traven ibland, att finna de där lugna, sköna stunderna. Musik kan verkligen vara en sådan.
Jag har precis lämnat dokumentet. Fyllt i de sista verifikationer som visar att jag har hanterat allt enligt gängse regler. Har varit noga eftersom jag känner att det kan komma att ifrågasättas. Noga därför att jag känner att jag redan har blivit ifrågasatt. Vi har en gemensam nämnare. En förälder som vi, var och en på vårt eget vis, har en relation till. Har minnen av och upplevelser med. Inget av det delar vi sinsemellan. Det är inte så livet har sett ut för oss. Ingen skuld på någon för det, det var bara så det blev. Den vi har gemensamt för oss samman först när han inte längre finns bland oss. Det är en härva att reda ut och det kommer att finnas en plats inom mig för något bättre när det är utrett.
Jag kontrollcheckar en sista gång, innan jag stänger igen. Lägger det sista pappret till handlingarna och lämnar dokumentationen. Nu är det inte mer som ska läggas till eller dras ifrån. Det praktiska som återstår är ett avslut. Jag vill gärna att det med det ska följa ett odramatiskt avslut också på märkliga relationer. Relationer som utåt kan framstå som helt naturliga, men som drar fram som en våldsam berg- och dalbana inombords. Det är inte rätt tid att låta något som aldrig blev, nu låta få bli.

Tänder! Som jag har borstat tänder. Barntänder. Inte mina egna, när de var små mjölkvita, så mycket som mina barns. Har inget minne av att min generation hör till den vars föräldrar blev uppmanade att lägga tandkräm i storlek som en liten ärta (för så minns jag att tandsköterskan sa, när vi satt en stor föräldragrupp inbjudna till BVC, på ett föredrag som handlade om att det vid tre års ålder är dags att börja borsta tänderna på sina barn) på mjuka tandborstar och dra x antal gånger över varje mjölktand. Men det har uppenbarligen gjort susen. Medan mina tänder har genomgått diverse lagningar, så har trion här hemma inte haft ett endaste aggresivt besök utav Karius och Baktus. Det är bara att gratulera. Både barnen som slipper genomgå alltför långa besök i tandläkarstolen (fast den nu för tiden är oerhört mycket mer komfortabel än under min mjälktandsera) och kanske också oss föräldrar, som rådde framgång när vi  hittade på de mest sagolika historier för att lyckas få barnen att öppna upp för detta intrång; få tandborsten mellan små hårt hopknipna läppar.
"Somliga har varit oftare på Mallorca än mellan sina tänder" står det på ett litet anslag på tavlan, när jag denna dag sitter i väntrummet hos tandläkaren. Nu har förvisso Mallorca inte varit den plats som behövt rusta för mina besök, men mellan tänderna är jag ofta. Jag kompenserar med råge bristande tandhygien i tidiga barnaår. Min tandläkare blir skinande glad när jag ber om recept på fluor. Men lagade tänder håller ju dess värre inte lika bra som icke lagade. Så när munnen tömts på fräsande slangar och den välstoppade stolen åter fäller upp ryggen från horisontalläget, hoppar jag glatt ur till kommentaren: "Det ser ju fint ut det här."