Author Archives: Mia

•

Det känns helt rätt att puffa till kuddarna. Göra entré i tv-soffan. Tiden är inne för danska serier, brittiska thrillers och kanske något underhållningsprogram där emellan. Bästa tiden att puffa är när "Sommarpratarna" har sin come back. Då vill jag sätta mig till rätta. Behaglig belysning, baxa mig upp i soffan tills jag sitter perfekt, höja volymen ett snäpp eller två och inte bli störd. Ett av mina absoluta favoritprogram både i rutan och på radion. Dessa livshistorier som man välkomnas in i och får ta del av, musiken och miljön. Så mycket minnen. Sommarloven när man var liten och ur radion strömmade signaturmelodin till "Sommar". Mormor i hammocken med sommarhatt på hjässan och radion intill. Först det bekanta, klingande "ding - dong - ding"; "ekot" åtföljt av sjöradiorapporten och sedan "Sommar". Våra - dina och mina - lediga sommarkvällar när vi rattat in rätt kanal och lyssnat på reprisen. Mörka, sena kvällar i trädgården, upplyst av lyktor och ljus, under fullständig tystnad från oss båda, därför att vi inte vill missa ett enda ord eller minsta lilla ton av det som sägs eller spelas i programmet. Just de är de allra bästa. Livshistorierna som berättas på ett sätt som inte går att motstå, med val av musik som vore den skapad för just detta program. De programmen ...
Många av dem gör sig bra också på tv. De har en fin, stämningsfull inramning. Jag laddar med extra puff inför säsongspremiären. Familjen fattar vinken och slår sig tysta ner intill. Det känns bra att börja veckan så. En höstig måndagkväll framför tv:ns "Sommar", med regnet smattrande mot rutorna och minnet av "ding-dong-nyheter",  glad signaturmelodi och mycket somrigt i handling, kropp och sinne.

DSC_3682

 

•

När morgonen väl har startat upp och jag blivit hyfsat igångsmord ... ja, då vill jag gärna tro att dagen ska räcka till mycket. Fredagen gillrar en fälla och får mig att tro att jag kan unna mig en lay-back-morgon innan jag greppar listan för att beta av den. Jag läser morgontidningen medan jag har TV-nyheterna på i bakgrunden. En penna redo för dagens sudoku och så en kopp kaffe. Ärtorna ligger i blöt i köket. Det vankas storkok och traditionsenlig ärtmiddag i helgen. En sådan som ska gå i sann ärt-punch-o-pannkake-anda.
I tidningen läser jag att denna helg infaller också kanelbullens dag. Hur kunde jag glömma? Kanelbullens dag kan vi inte låta falla mellan stolarna. Här finns inte tid att sitta och häcka. Luta-sig-en-stund-tillbaka-hörnan lämnas öde med en kallnande kopp kaffe och ett olöst sudoku. På listan "att köpa" och "att göra" kompletteras det. Plötsligt är dagen i full gång. Det går i sån fart att listans tänkta prioritetsordning blir till en huller-om-oreda. I köket återfinns plötsligt detsamma; ett enda stort kaos. Det går lite för fort. Men jag rör tålmodigt i soppan och tar tio djupa, medan bullarna jäser på plåten, glassen kyls i den bullriga gamla maskinen för detta ändamål, knäckebröden får en extra stund i ungen för att få det goda spröda, jag läser receptet på radiokaka (som jag aldrig tidigare gjort, eller som jag aldrig ens tyckt varit gott, men som jag får för mig att jag gärna vill bjuda på till kaffet efter pannkakorna med glass) och tänker att  pankisarna gräddar jag lite senare. Björnbärssylten! Den får också vänta lite. "Gör nu inte för mycket." Det var så du sa, kommer jag på nu. Känner jag igen det här? Jo, så pass att jag borde ha lärt mig att inte springa på samma mina. Kanske skulle ha lyssnat bättre. Fast nu vill jag helst göra färdigt.
Känner mig en aning varm i kläderna när seneftermiddagen anländer. Men jag dukar glatt fram kanelbullar som vi tar till fikat en dag i förväg. Å vad fanken, det är ju fredag. Nog ska jag hitta en stund att bara luta mig tillbaka.

DSC_3666

•

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660

 

•

Månadsskifte. Trappan börjar ta ett nytt uttryck. Nya färger, annan känsla. Stegen är inte desamma som i somras. De verkar plötsligt oftare leda in än ut. Är kallare att sitta på. Bjuder inte längre på samma vis till fikainvit.  Men de är mysiga att ta sig upp för, för att komma vidare in i stugvärmen. Fortsatt inbjudande att sätta något på som fångar blicken på vägen in. Och en kopp varm choklad med skummig grädde kommer alldeles säkert att locka till en sittning, en solig höstdag i fina färger.

DSC_3657

 

•

Tiden har gjort att vi inte längre följer varandra så parallellt som under inledningen och det som kom efter; barndom, tonår, den första kärleken, den stora kärleken, de första familjeåren. En tid av stor betydelse. En lång tid. Någonstans på vägen tappade vi bort varandra. Ibland gör livet så. Lockar till att ta av vid ett oanat sidospår. Ett spår där avståndet blir för stort. Det kan vara ett aktivt val och det kan vara ett bra val. Ibland bara händer det och ibland kan det vara jobbigt att hantera följderna. Ibland hittar man tillbaka. Jag funderar inte så mycket på hur det är i just detta fallet. Jag tycker inte att vägvalet är så märkligt. Men en gång om året kan jag undra. När det är dags att förnya det. När vi byter från ett gammalt år till ett nytt, för då skickar vi fortsatt grattishälsning till varandra. En liten länk som vi båda håller kvar. Kanske klarar vi inte av att släppa. Kanske den får oss att hitta nya vägar som korsar.

DSC_3651

•

Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"

DSC_3650

DSC_3646

 

 

 

 

•

Min lilla fina lager har överlevt tre vintrar. I ett kallt och vindpinat klimat har den stått nerbäddad under ett tjockt täcke av löv och flera lager fiberduk. Stått och väntat på varmare och soligare dagar. Jag har befriat den från vinterstassen när nattfrosten varit utom räckhåll. Nästan lite stolt har jag konstaterat att den minsann klarat sig under månader av mörker och många minusgrader. Men det syns att den inte är så glad. Den tycks dra sig undan allt mer för varje år. Gömt sig väl bland en frodig salvia och inte velat växa och bli stor. Den verkar istället ta allt mindre plats för varje år. Men den är väl värd att lyftas fram. Få lov att synas. Så nu har den fått en alldeles egen plats. Och till vintern ska den inte på nytt behöva gå i ide med osäker utgång. Den ska få komma in i en ljus och frostfri miljö där jag hoppas att den kommer att må bättre. Jag har valt finaste krukan till den. Krukan som jag sydde ihop i somras med tjärad märling. Lite medelhav insvept i doft av nytjärad eka.

DSC_3629

 

•

Skogens guld och alla dess kompisar. Det lär vara fullt av dem. Visst är tanken på en korg full med svamp av alla de slag alldeles charmerande. Så vida de är av den ätliga sorten förstås. Och tillagade är de alldeles fantastiskt goda. En skogspromenad med näsan i marken, ivrigt sökande, kan i sig framstå som ett trevligt inslag en ledig dag. För dig och mig som tycker om att vistas ute. Vi tar gärna en både lång och rask promenad runt slingan i bokskogen, längs med vattnet. Vi tycker båda att det är härligt, att det rent av kan vara meditativt. Men vi hör dessvärre inte till det svampiga skogsfolket med korgen redo. I alla fall inte jag.
Hur det nu än är med den saken, så står det i dag en liten korg med skogens guld i köket. Det vore lockande att säga att jag plockat dem under en skogspromenad. Men jag är alldeles för ärlig. Kan knappt inte ens dra en vit lögn. Med handen på hjärtat: Jag fann delar av skogen när jag botaniserade i grönsaksdisken i mataffären. Kunde inte motstå. Så det finns hopp för alla som inte är sanna bär- och svampplockare. De finns att finna även för oss.

DSC_3604

 

•

Idag har jag gjort ett klipp. Ett klipp som nästan får mig att tappa andan. Jag borde göra dem oftare, de där klippen, för det blir desto värre när jag väntar. Det blir svårare med läkningen. Det kan rent av döden dö om jag väntar för länge. Ändå väntar jag. Tills jag har bestämt mig.  Hur det ska klippas. Om det ska klippas. Fast jag vet att det verkligen behöver klippas.
Jag må vara glad för vår trädgård. Det gröna rum som vi öppnar upp och vistas så mycket i under halva året. Fast som trädgårdsmänniska är jag både rörig och ostrukturerad. Jag kan stå ut med det. Det är värre med det faktum att jag dessutom är bekväm. Och lite feg. Det rimmar nämligen inte alls med de visioner jag har om hur det ska se ut i vårt gröna rum. Men jag lyckas kompensera detta med råge genom sann glädje och optimism. Som till exempel när jag så himla gärna vill ha en ullungsrönn som tänker sig bli så där en 8-10 meter. I vår trädgård funkar varken höjden eller den omfångsrikedom som den i sin tur leder till. Men vad gör väl det, tycker jag, när jag drömskt står där i handelsträdgården och ser för mig hur fin den kommer att göra sig hemma hos oss. I vår trädgård. Det är ju för fanken bara att klippa! Hur svårt kan det vara?
Så idag har jag klippt. Jag stod högt upp (tyckte jag själv) vinglandes (vilket absolut inte kunde uppfattas av någon annan än mig själv) på stege. Så klippte jag! Jag tror minsann att min fina ullungsrönn nu har hittat formen. Och små späda toppskott från dagens klipp har hittat in i vårt kök.

DSC_3599

•

Vilken september. Inte ens när det enligt mediernas vädergudar ska regna klarar solen av att hålla sig borta. Den tycks obönhörligen och triumferande tränga undan den gråa, tjocka massa som samlats på himlen. Den som skulle låta sitt blöta innehåll falla och göra detta till en dag att kura inomhus. Men när yngst och mellan kommer hem gör de det torra om fötterna och istället tar de solen med sig in. Strålar som slänger sig på golvet och tycks hindra dörren från att gå igen. Vi vill gärna låta dem få vila färdigt där under våra blickar tills de drar sig undan av sig själva. För nu gör de det i ganska rask takt. Drar sig undan. Morgonen är inte längre ljus när jag vaknar denna måndag. Det känns hårt att startskottet nu gått för att börja vardagsmorgnarna i mörker för en ansenlig tid framöver. Höstdagjämning. Så var vi åter på den sidan. Dags att fylla vedboden. Och bunkra upp stearinförrådet. Men för all del - stearin doftar gott och lyser riktigt mysigt när mörkret lurar utanför. Och vad finns det att göra? Jag bestämmer mig för att välja att tycka om.

DSC_3597