Author Archives: Mia

När kreativiteten flödar kan det vara bra att hitta något att gå loss på. Något som ger en känsla av att våga ta ut svängarna. Där det inte gör något om utgången kanske inte blir riktigt som man tänkt sig.
Att hålla sig till små arrangemang i gröna rummet bjuder ofta in till skaparkänsla. Dörren, tänker jag, den får bli mitt offer. Dags för uppfräschning. Låta den klä sig efter säsong. Så jag låter en krans av tvinnat björkris få utgöra stomme. En björkriskrans som blivit kvar på dörren sedan i våras. Jag klär den med vad jag finner när gröna rummet bjuder på de läckerheter som är som bäst när sommaren håller på att bli höst. Och jag tycker den blir fin, dörren, i sin septemberstass. Ibland får man till det.

DSC_3493

DSC_3482Torkväder. Jag hänger tvätten ute. Konstaterar att nu är det kläder med långa ben och långa ärmar som tar mest plats på linan. Linne och shorts börjar bli utbytta. Snart ny säsong. Höst. Dags att börja klä sig lite varmare. Göra sig beredd på dagar, kanske framförallt morgnar och kvällar, som är lite kallare. Vi är redan där.
Det får mig onekligen att grunna en aning på garderobsinnehåll. Jag går igenom det i tankarna. Kommer fram till att det nog håller för den kommande tidens temperatur- och väderskiftningar. Visst, det vore ju kul att fylla på. Och kanske byta ut en del. Men behövs det? Hm ... en fråga med vitt skilda svar.
Äldst har en fantastisk förmåga att fylla på. Att shoppa loss. Jag kan dela den härliga känslan med honom. Den härliga känsla som det faktiskt ibland kan vara att sätta sprätt på pengar. "Va!", utbrister mellan med ett uttryck i ansiktet som tydligt visar fullständig oförståelse, "Tycker du det är härligt att göra av med pengar?" Mellan som verkligen, så länge det bara går, drar ut på stunden innan det blir dags för nya inköp. "Jag tänker alltid", säger han, "vad kan jag göra istället för de här pengarna?" Då tittar äldst och jag på varandra: ???
Så har vi yngst. Han förhåller sig rent praktiskt till de här bestyren. I alla fall när det gäller klädinköp. Han tar sig till butiken och springer rätt på det han vill ha. Bestämmer sig på en gång. "Men", säger jag, om jag följt med som smakråd, "ska du inte se dig om och prova lite mer först?" "Varför då?" Han köper det han behöver, pang på bara. Kolla in mer när man redan sett något man vill ha! Vad ska det vara bra för?

Om man liknar vår trio med det där bekanta äpplet, från det omtalade trädet, som enligt vad man säger inte faller så långt bort, så tycks de ha fallit från väldigt spretande grenar. Men det är faktiskt ingen annan än du och jag som är förälder till denna sammanlänkade lilla skara. Det är väl skaparglädjen, gissar jag, som gett denna mångfald.

Ny månad. September. Den andas väldigt mycket nytt. September är väldigt mycket nytt för mig. Ja, mitt nya år börjar faktiskt nu. Det är i september jag känner att jag är tillbaka på banan igen. Efter en sommar som är som ett enda stort fyrverkeri. Mycket mer än det som är vid tolvslaget när december tar klivet in i januari. Sommar är som crème de la crème. Den maffiga avslutningen på något oerhört efterlängtat.
Fast sommar är förstås mer än en dans på rosor. Även om rosorna blommat flitigt denna sommar och friska vindar under soliga, varma dagar fått dem att virvla runt. Nej, enbart en dans är det inte ... det finns en del retliga taggar. Somliga gör ont. Men jag plockar små buketter och tar bort de taggar som gör mig mest illa. Jag kanske inte kommer åt alla, men det är bara på sommaren buketten finns att plocka.
Även om rosorna fortsatt blommar så är det ändå floxens tid att ha sin renässans. Jag formar händerna kring de vidlyftiga klasarna, sätter näsan intill och drar in. För denna sommar finns det, efter lååååång tid, äntligen plats för alla underbara dofter att tränga djupt in när jag sätter ner snoken i alla härligheter. Polyper som dragit sig tillbaka har gett livet en ny dimension. Jag njuter till fullo sensommarens alla dofter. Fast när floxen vilar i mina händer och jag borrar in näsan i dem, då går jag tiden lite i förväg och säger högt: "Det doftar höst, så jag tycker." För precis så pappa, vet jag att du skulle ha sagt.

DSC_3463

Han står där så kort och tjock ... det är ju så man sjunger i visan. Fast nu står han där förstås inte längre. Du såg ju till att få med dig hela gänget hem. På fest. Hm ... det doftar gott om deras små runda kroppar. Doftar gott, kanske allra mest, när de heta dansar runt i pannan. I rejält med smör.
Lite nyskördad Karl-Johan, så där en kväll mitt i vardagen, helt oväntat, det är minsann fest. DSC_3452

Livet har åter landat i gängse banor, efter en kort tid med en fot i varje läger. Alla är vi nu tillbaka i vardagen. Äldst har hittat ny studieort och har flyttat hemifrån för andra gången. Denna andra gång visar sig vara mycket lättare än den förra. Nu har vi med oss en erfarenhet vi inte hade då. Äldst vet hur det kan kännas att vara student en bra bit hemifrån, när varken studier eller miljö är de han trodde de skulle vara. Eller rättare som han var övertygad om att de skulle vara. En bra erfarenhet att ta med; att tillåta sig släppa lite på "all-in-attityden". En erfarenhet som gör att det sannolikt kommer att falla bättre på plats denna gång.
Här hemma är vi redan bekanta med vad det innebär att vara en man kort till middagen. Att den inte längre värms upp senare på kvällen. Bekanta med att just den portionen faktiskt inte alls längre behöver lagas. Och det är heller inte längre så svårt att finna sig i. Visst kan det kännas tomt ibland. Men mest känns det bra.

För mellan och yngst blir troligtvis terminsstarten en enda "pang-på-rödbetan-upplvelse". Mycket skola och funderingar på sådant som man funderar på när man går sista året på gymnasiet och sista året i grundskolan. Mycket skola, som förhoppningsvis kommer att kombineras med ett aktivt liv med kompisar och fritidsaktiviteter. Som förälder känner man att det enda rätta är att infinna sig i ledet. De börjar bli stora. De nyinköpta jeansen, det senaste tillskottet i yngstes garderob, gör detta extra tydligt efter sommarlovet. Jag granskar vilka strumpor han har valt för dagen.
Jag blir glad när mellan drar iväg med gitarren för att repa.  Glad för att han har fått en inbjudan från ett gäng som, precis som han, mår bra av musik. Att få spela musik - att få skapa musik.
Yngst tar sig själv till stan och handlar nya, lagom långa jeans. Mellan frågar om han får låna bilen, vilket han givetvis får och så packar han in gitarren och kör själv till lokalen där de repar.
Du och jag ägnar allt eftersom mer tid åt att lära oss inse att det är fint att få tid för oss.

Du är sedan ett par veckor på plats i den miljö där man snabbt hamnar långt ifrån semesterlivet. Och jag har nyligen, varsamt men bestämt, satt båda fötterna i den motsvarande. På stranden ser man denna dag att detta verkar gälla för de flesta. Där finns inga glada, varma, sommarlediga, badlängtande människor.
Båtar ligger förtöjda, tillhörande de som sannolikt hoppas på fler turer innan det har blivit dags för uppläggning. Vågorna kluckar runt skroven. Vindarna tar tag och tycks få dem att föra en stram och slitsam tillvaro mellan brygga och boj. Just idag är det lite för kallt och aningen för blåsigt för att stranden och båtlivet ska lyckas invitera.

Här hemma känner jag att vi alla har tagit ett litet kliv in i hösten. Det stora får vänta tills den verkligen infinner sig. Men redan det lilla gör vi med nya ögon, nya infallsvinklar. Och vi vågar hoppas och tro på ett än så länge ganska obekant innehåll. Spännande ...

IMG_0263

Humlorna har gett upp lavendeln. Inte ett insektssurr hörs från lavendelhäcken som nu ståtar mer som en vissen perenn än den blåspirande skönhet den var fram tills för några veckor sedan. Men rätt vad det är, när jag vänder blad i "En man som heter Ove", hör jag hur det knäpper från de överblommade axen och jag bäddas in i en intensiv doft som påminner om när jag var liten. När man öppnade garderober, drog ut byrålådor och fann små påsar med korsstygnsbroderi, fyllda med torkad lavendel. När jag tittar upp sitter ett helt gäng med små gråsparv- och pilfinksungar och knaprar blomfrön. De får det att dofta som när vi var mitt i semestern och sommaren var som allra varmast. Nu får höststormsliknande vindar alla sommarens kvarvarande dofter att spridas långt och mig att dra filten tätare om mig där jag sitter försjunken i de sista kapitlen om Ove.
Jag har pallat upp ett par krukor mot husväggen, i lä för den värsta blåsen. Vi ska ha "växtbytardag" idag. Hjälpa varandra med lite nytt som vi hoppas ska bli ett spännande inslag i våra gröna rum under nästkommande säsong. Ett rotskott från en gammal ros som denna dag blir döpt till Gillberga, därför att det är därifrån den en gång kom efter att ha vandrat från trädgård till trådgård och vi inte vet vad den egentligen heter, tappar sin stolthet för en stund när jag gräver upp den och ger den en tillfällig plats i en kruka där den förmodligen inte tycker om att trängas. Men jag vet vem jag ska ge den till och jag vet att där kommer den att få det bra. Så jag vågar tro på endast en tillfällig svacka. Kanske som med sommaren, tänker jag, när vindarna brallar i så krukor far omkull och stolsdynor far iväg. Kanske har sommaren bara en tillfällig svacka. Kanske kommer det flera dagar med sol och värme, när havet ligger stilla och ger lust till att bada. Det är ju ännu några dagar kvar i augusti. Och så har vi hela september ... Men gamla Gillberga ... på henne får vi tålmodigt vänta med sin doft och blomprakt till nästa sommar.

DSC_3441

Medan sommaren fortfarande är avrundar vi den beklagligt nog lite i förväg, i takt med att det åter blir dags att förhålla sig till tider. En av oss är tillbaka på jobb, den andre masar sig i sympati upp samma okristliga tid och tar så smått tag i det som släpar här hemma, efter veckor med ett behagligt tempo under klar himmel och värmande sol. Så har vi juniortrion som väl tar tillvara sina sista sovmornar av ett långt lov, med endast några dagar kvar till skolstart.  Vi står mitt i en kort tid av halv vardag.
Det är lite märkligt hur redo man kan vara att åter falla in i det som sedan tar vid. Det som kommer när hela vardagen faller över en med en så brutal smäll att det blir fullständigt obegripligt att man så nyligen, under flera veckor, levde sommarliv i semesterlunk. Så innerligt som man ser fram emot sommarveckor, ljusa mornar, ljumma kvällar och utrymme för att tillåta sig att "bara" få vara - inga måsten, inga tider ... Hur jag än tycker att denna underbara tid går allt för fort, kan jag samtidigt känna att jag ser fram emot skolstart och september. Det känns som att ett nytt år tar vid.
Ett fång anemoner står trotsigt resliga emot de hårda vindar och tunga regndroppar som får dagen att framstå som om den släppt in hösten. Men sensommarrabatten gör tydligt att sommaren inte ger upp så lätt. Inte släpper taget för vindar och regn som får mig att stänga dörrar och hålla mig inomhus. Då vill inte heller jag vara sämre. Jag öppnar dörrarna igen och släpper in lite av den fuktiga luften. Den som ännu andas sommar.

DSC_3439

Det ångar hett i trädgården. Dels av solen som med råge serverar det många värmeälskande törstat efter; en allt mer stigande celsiusskala. Densamma får andra att söka sig till skuggan. Många är sannolikt vid stranden. Men inte vi. Här hemma råder det febril aktivitet - den andra värmealstrande källan. "Ingen vila, ingen ro, bara jobba, bara gno." Svetten lackar så verktygen nästan glider ur händerna. Nu ryker det gamla läckande taket till vårt uterum och ger plats för det nya. Gamla träväggar rivs, planka för planka. Yngst gör med stadig hand och hjälp av kofot en liten stackars musfamilj hemlös. Det har varit ett skönt krypin, där mellan de gamla träväggarna, under de kalla vintermånaderna. Nästan som en liten silo, där familjen mus arbetat upp ett gediget förråd av solrosfrön som varit ämnat för hungrande fåglar. Men det finns många magar att mätta och de små gnagarna har lagt en beundransvärd möda på att sörja för varandra inför den kalla tiden. Det forna gamla drivhuset är nu i vart fall tänkt att bli ett orangeri. En trivsam plats för både oss och övervintrande växter. Utan övriga spannmålssamlande gäster. Hoppas vi.

Ja, det är så här vi lever vårt semesterliv. Eller i alla fall delar av det. Kanske rent av det mesta. Vi drivs ofta av att sätta händerna i något. Att förändra boendet, se något nytt ta form, klura tillsammans och att svettas varma sommardagar för att förverkliga de idéer som vuxit fram med tiden. Vi tycker att det är kul. Det ger oss tillfredsställelse och mental vila. Självklart finns det också plats för lata stunder. Man måste ju njuta av vad man åstadkommit. Slå sig till ro och begrunda och betrakta. Dessa stunder blir både många och långa.
Möjligen är det i dessa båda sysslor som fördelningen mellan oss båda kan te sig något obalanserad. Du drivs väldigt av det förstnämnda medan jag har en fallenhet att med god marginal uppfylla förutsättningarna för det senare. Medan vägen dit, den som fylls av mängder med idéer, kantas av en oerhörd kreativitet från min sida. Å´det är så himla bra, för här har vi verkligen funnit ut hur väl vi kompletterar varandra, du och jag.
Självklart är jag delaktig i mer än idékläckandet. Till exempel förser jag familjens hantverkare med en del av de verktyg som jag är bättre på att leta fram än att använda. Det rör sig i stor utsträckning  om de eldrivna. De som ibland, helt förståligt, kan vara plågoandar för närliggande grannar.  Jag kan också ha en hjälpande hand för att räcka eller hålla. Emellanåt fyller jag en kanna med något kallt för att vätskebalansen ska jämnas ut hos de som gör av med mest. Nog så viktigt varma dagar.

En sommardag som denna flyttas en hel del av kökets göromål till gröna rummet. Jag sitter med benen slängda över terrasskanten och skalar potatis i en stor vattenfylld bytta. Det ger lite känsla av sommarstugeliv. Transistorn har förstås burits ut och där ur ljuder signaturen till "Sommar i P1 och dagens sommarvärd är ..." Det är spännande att få ta del av och ibland bli så välkomnande inbjuden till andras livsöden. Jag upptäcker att jag sitter och sjunger med i musik som spelas, till låtar som jag inte visste att jag kunde texten på. Musik som funnits länge.

Kvällarna blir sena. Middagen avslutas så sent att vi har kommit till "kaffe-på-maten" först vid midnatt. Vi serverar rabarberpaj med jordgubbar, vispad grädde och hemmagjord vaniljsås till. "Det här är nyttigt", säger du med skämtsam ironi och syftar på kombinationen av kaloriintag och tid på dygnet. Våra kloka barn som sitter intill upplyser om att det nog faktiskt är precis vad det är. Nyttigt att tillåta sig falla utanför ramarna. De som man förhåller sig så tight till de övriga veckorna under året.

Nu har vi semester. Nu lägger vi vardagen åt sidan för några ljuvliga sommarveckor som vi ska göra vårt allra bästa för att njuta.
Vi är inte alltid bra på samma saker du och jag. Men det blir nästan alltid mer än bra när vi lägger ihop det vi är bra på. Kombinationen fungerar också alldeles ypperligt vad gäller mindre kvalitativa egenskaper. Lite som att minus och minus är lika med plus.

DSC_3410

"Vågar du utmana mig på det?" undrar äldst en kväll när han får syn på att jag har appen till Wordfued nedladdad i telefonen. Han må vara en fena på mycket, men att finna olika kombinationer ur innehållet i vårt alfabet - det drar jag mig inte för att utmana honom i. Där har jag helt klart en ärlig chans. "Vågar?", utbrister jag, en aning stött över hur jag uppfattar frågan. "Självklart gör jag det." Jag börjar. "Lära", skriver jag och får en hyfsad start poängmässigt. Han skyndar att lägga ut sitt ö med att skriva "nöta". Jag bygger på med "klöst".
Så sitter vi där medan bollen rullar  fram och tillbaka och studsar upp och ner likt åskådarna vi har omkring oss. Det skallar ömsom: "Jaaa!", "Näää!", "Men va´ faaasen?!" med eftertryck. Men det är inte en reaktion på hur vi hanterar svenska språket, även om det kan ifrågasättas när de mest märkliga ord tillåts passera. Nej, delar av övriga familjen sitter som klistrade med blicken mot skärmen som visar hur VM-pojkarna dribblar, jagar och springer runt en hel plan, med fokus på en liten boll, i ett hett Brasilien. Allt medan vi sitter helt försjunkna vid våra små skärmar. Gör tappra försök att trolla med bokstäver. Vi tittar upp på varandra ibland och slänger en lurigt leende blick. "Nu du", säger äldst och plirar med ögonen.
VI har kul. Kvällen går. Bollgänget går och lägger sig utan att jag har noterat hur matchen slutar. Helt fokuserad på egen vinst. Timmen blir sen.
Minsann! När ögonen börjar kryssa av trötthet, då vinner jag! Ett hårt slag för äldst, det är uppenbart. Han drar genast igång ett nytt parti. Jag lägger två ord sedan orkar jag inte tänka, mer än att, vilket jag citerar högt: "Vågar du utmana mig på det?" Jo,tack. Man ska vara försiktig med att vara allt för kaxig. Fast tonen är förstås hjärtlig.

Dagen efter blir resultatet av hans revanschlystnad påtaglig. Det lilla digitala korsordet följer oss. Eller snarare förföljer oss. Med jämna mellanrum tar jag en ny koll på vad jag skulle kunna kombinera med till synes hopplösa bokstäver. Funderar länge. Slår till slut till med något som känns rätt mediokert i både stil och poäng. Medan äldst får till det ena efter det andra som ökar på poängskillnaden. Något förargad över detta, fast jag helst vill framstå som oberörd, har jag till och med krysset framför mig i köket, mitt bland råvaror som ska tas om hand. När han svarar med ett "y" som ger orden "sy" och "ly" och hela 43 poäng! ... då börjat jag så smått bli övertygad om att det faktiskt  går att fuska. "Ly!" Vad tusan är det för ord? Ett snabbt besök i ordlistan ge mig svar på det och jag kan inte annat än att låta honom ta äran åt sig av sin fullträff.
Det blir svårt att matcha poängställningen. Men jag ger inte upp. Så tusan heller. Det vore väl själve den om jag inte skulle kunna vinna det här.
"Försiktig med att vara alltför kaxig", var det. Jo, det är nog bäst det. De kommer ifatt en, "de små liven".

DSC_3373