Vi har en helg när handbollstrunken står packad i hallen. Äldst och yngst i familjen, tillika coach och spelare, är på väg till match. Min tanke var att agera publik. Handboll är en trevlig publiksport. Men halsen känns igenkorkad och något kirrar runt i magen som gör mig lite illamående. Mår kymigt och istället för att heja fram spelarna på planen går jag tassande kring här hemma. Lyssnar på bra musik. Hostar och bestämmer mig för att göra något snällt för halsen – en stor balja med varmt te. Lurar lite på hur jag ska vara snäll mot magen. Kanske några pepparkakor? Men strax därefter blir det istället en ny stor mugg. Nu full med varm choklad med en rejäl dos av samma kryddor som annars används till pepparkaksbaket. Spetsar med en klick vispad grädde som lägger sig som ett härligt fluffigt moln över chokladen innan jag ser den flyta ut som till ett snötäcke. Huvudvärken lurar, men en stund på soffan medan jag brottas med att hålla sidan upplagen i tidningen jag valt som sällskap, samtidigt som jag försöker hålla händerna slutna kring den stora chokladkoppen, verkar få huvudvärken att tröttna för strax tar den vägen någon annanstans. Och där ligger jag nöjt medan det kymiga inte längre tränger på så envist och konstaterar att doktorns ordination med ”det grövre artilleriet” verkligen har gjort susen. Jag känner inte bara smaken av den lena, krämiga chokladen med det pikant pepparkakiga, jag känner också doften av varenda liten smula kakao, kanel, kardemumma och apelsin. Jag ger villigt upp tidningen och lutar mig istället tillbaka, medan jag blundar och låter mig omslutas av alla smaker och dofter som härligt retar sinnena.

Vi vandrar kring under tunga takbjälkar. Det borde vara lätt att anamma doften av häst och stall om man bara blundade. Men inga hästar fyller längre det gamla stallet. Denna dag är det andra dofter som gäckar. Blunda är inte att tänka på, omgivna som vi är av en massa ögongodis. Vi rör oss sakta framåt, vaggandes i ett folkhav, bland rökt renkött, chokladmandlar, kanderade äpplen, svepaskar, lovikavantar, smidesljusstakar, glögg, tomtar och en hel massa mer fint hantverk. Låter händerna glida över mjuka fårskinn och ögonen vila på sådant som ger idéer och inspiration inför advent. Vi tackar glatt ja när någon sticker fram en bit rökt älgkorv, för att i nästa stund låta slottsglöggen fylla munhålan med sin arom. Smak av jul. Här finns något för alla sinnen.

Glögg värmer gott denna frostnupna julmarknadslördag. Vitt är det inte men stämningsfullt likväl. Folk trängs och vi får ge upp ambitionen att trotsa kön och hitta ett ledigt bord till fikabuffén som sägs stå uppdukad inne i slottsbyggnaden. Det gör absolut ingenting. Istället värmer vi oss intill öppen eld medan vi låter en chorizo lena suget i magen. Kanske inte så juligt men kurrande magar tackar inte nej. Alla har vi frestats av diverse delikatesser och lite av det hantverk som var svårt att motstå. Vi far nöjda hem, med kassar i händerna, till vårt värdpar och blir serverade nybryggt kaffe och hembakade saffransbullar.

Helt rätt gissat blir vi väl omhändertagna, ja, nästan lite bortskämda, denna helg. God mat, dukade bord och härlig gemenskap. När vi styr kosan hemåt under den soliga söndagen är det med nya krafter. Sådana som goda vänner ger och som man åstadkommer genom att tillåta sig lite oplanerade inslag som plötsligt dyker upp och förgyller. Nu håller vi oss varma en stund in i advent med slottsglögg som fått följa med oss hem och fortsatt varma länge med en härlig yllepläd som också lämnade julmarknaden i sällskap med oss. Men värmer längst gör förstås känslan som sanna vänner ger.

Från helgens julmarknadsbesök