Medan vi tar påsk här hemma så ...

Kolla, kolla!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

... tror jag minsann att kamelian och jag har gått och blivit kompisar. Kul!

Måndag – fredag. Hela tiden. Ja, så känns det faktiskt ofta. Den där goa fredagskänslan som sätter in redan torsdag kväll. För att tillta fredag morgon och spricka ut i fulländning tidig fredag eftermiddag.
Jag hör yngst komma genom dörren. Fredagen bubblar i honom. Han berättar glatt hur han och kompisarna, ett helt gäng, har bestämt i skolan tidigare under dagen att de ska spela spel lite senare, indelade i två lag. Sådant som det bara finns tid för när helgen tar vid. Hela ansiktet avslöjar hur kul han tycker det ska bli.
Undrar lite hur äldst har det där han är. Ringer och kollar. Å´ visst – även där har den goa lunken, som endast en fredag kan bjuda, infunnit sig.
Du kommer hem och vi tar en fika tillsammans. Pratar om hur dagen har varit. Från hallen hör vi plötsligt dörren öppnas. Sedan stängas. Prat. Där efter blöta skor som plaskande avslöjar fyra fötter mot hallgolvet. Det är mellan som har promenerat hem från skolan i vinterslasket tillsammans med sin kompis. När ryggorna dras av följer hela skolveckans mödor med och lägger sig längst ner i botten. Kvar finns endast det där sköna, uppsluppna.
Så intar denna duo platserna vid vårt gamla ärvda piano. ”Ragtime”, säger kompisen. ”Pianot har perfekt klang för ragtime”, tillägger han. Kompisen som inte vet att klangen i detta åldrade stränginstrument, klangen han tycker är så fin, i själva verket beror på att pianot för länge sedan hade sina glansdagar. Att det nu har blivit så gammalt att strängarna börjat ge vika, ge lång efterklang och fått stämmas en halvton lägre. Jag blir varse att var sak har sin tid och allt har sin charm. Å´ så börjar de lira fyrhändigt, med händer fördelade på var sitt stränginstrument. Å´ du och jag, vi sitter tysta vid fikabordet. Lyssnar. Mår bra inne i hela oss.

När vi avrundar helgen är det lika många minusgrader ute som det var plusgrader tidigare vid frukost – fem stycken. Jag går ut och fyller på vedkorgen. En gammal lådstol från mormor och morfar, som sedan länge är tömd på de leksaker den en gång innehöll, får agera fikabord. Vi ställer den nära kakelugnen och sätter oss själva intill. En knastrande brasa och en kopp kaffe på tu man hand - du och jag. Ett skönt sätt att avluta årets första, goa, vanliga helg.

 

Jaha, nu är det Sven som har ställt till det. Och det finns ingen hejd på allt vad den stackar´n ställer till. Fast något han gjort rackans bra, det är att han har passat på att fixa till snö hos oss nere i söder. Yngst jublade i morse när han satte sig upp i sängen och upptäckte att vintern parkerat utanför fönstret. Jag tror den sätter fart på barnet i oss alla. För visst är det härligt att se det vita och sedan höra hur det knarrar under kängorna. Tänk ändå, vad han kan - Sven. Fast nu menar jag ju förstås inte vår granne Sven. Nej, fullt så talangfull är nog inte han. Ovädret. Jag menar förstås ovädret Sven. Det kan onekligen tendera att bli fånigt när dessa namnges. Utanför knutarna tjuter det fortfarande emellanåt och även om snön lockar är det nog skönast inne. Jag vågar inte hoppas för mycket. Att snön ska ligga kvar menar jag. Fast somliga av klanens övriga medlemmar har stora visioner om det. Det finns heta önskningar om att kung Bore nu har kommit för att stanna. Kul så länge det varar är det i alla fall.
I stället för att plumsa i snön, vilket ändå knappast är möjligt med ett djup av ett par ynka centimeter, ägnar jag mig åt att förbereda något att ha med till värdparen på helgens glöggmingel. Nu känns det verkligen skönt med fredag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om man i adventstid vill få något gjort medan det är dagsljus - ja, då får man börja sent och sluta tidigt. Väckarklockan gäckar på uppmärksamhet medan det ännu är nattsvart ute. Trevande letar jag mig fram när jag lyckats kasa benen över sängkanten och fötterna verkat få fäste mot golvplanken. I ett försök att vänja ögonen sakta tänder jag dimmern, bara lite, för att göra starten på dagen så skonsam som möjligt. Tills jag når badrummet. Där står min man och rakar sig - i 200W känns det som. ”God morgon”, säger han med oförskämt pigg röst. Alltid uppe tidigare än jag, men inte många minuter. Ändå tillräckligt för att befinna sig i ett mycket mer vaket tillstånd. Jag måste först släpa mig fram till tvättstället, blaska en rejäl portion iskallt vatten i ansiktet, sedan kan jag svara med en röst som bär: ”God morgon”.

Jag vill gärna vakna efter att ljuset nått morgonen. Det dröjer ännu några månader innan vår väckarklocka är i harmoni med morgonsolen. Längta dit vill jag inte. Tiden går fort nog ändå. Advent kommer verkligen lägligt. I grannarnas fönster lyser redan adventsstjärnor. Mörkret sluter inte längre om lika hårt. Själv har jag låtit trappan få en touch av jul. Till kvällen ska jag tända ljusen och lysa upp entrén.
När dörrkransen har hamnat på plats och krukorna fått en bädd av mossa, några vinteräpplen, ljung och kvistar med lav, känns det som om dagen bara börjat. Nu har jag liksom blivit igångsmord. Då anar jag redan solljuset närma sig grannens taknock och vet att sedan dröjer den inte länge förrän den försvinner där bakom. Skuggorna spelar spratt när jag försöker fånga krans och krukor på bild. Nu är det brått. Tar några foton. Så går jag in i köket,  kokar en stor "balja" med varm choklad och brer prickigkorvmackor med hembakat bröd. Känner mig som när jag var barn. Det får bli min lunch idag. Lite sen. Men medan solen ännu lyser in i trädgårdens gamla drivhus. Där dukar jag för en stund med myslunch.