Det är som om hemmet gått i träda. Barnen smyger upp på morgonen medan vi omtöcknade ligger kvar i våra sängar och i periferin hör dem göra sig i ordning för att börja sin dag. En stund senare försöker jag försiktigt få med mig kroppen från sängen för att ta vägen någon annanstans. Soffan i vardagsrummet - längre kommer jag inte och dit har jag med mig kuddar och filt. Stunderna är inte långa som kroppen orkar stå upprätt, ögonen klarar av att fästa blicken i en bok eller tankarna känns klara, men vi gör vad vi kan du och jag för att kurera oss från vad vi gissar är årets influensa. "Myser till det" emellanåt med tända ljus, en varm kopp te och en paracetamolbuffé. Och vi försöker, så långt det är möjligt, att skydda hemmavarande barn från smitta. När man inget mer orkar är det gott att vara omgiven av en omsorgsfull familj och skönt att vila i ett varmt och ombonat hem, men efter flera dagar är det lätt att bli utled. Så idag drog jag filten tätt om mig, öppnade dörren ut, ställde mig på tröskeln och andades in helt annan luft än den som samlats här innanför väggarna de senaste dagarna. Snön har försvunnit och solen är gömd men några småfåglar har hittat fram och jag hörde dem någonstans i trädgården. Vårläten. Jag känner hopp.
Mitt i livet
Välplanerad och till bredden full
Så har då maj, som trotsigt uppfört sig mer som en lurig april, tagit klivet in i juni. Tycks stå där och räcka lång näsa och låter nu istället juni axla hela ansvaret för att lotsa oss in i sommaren. Jag känner mig snuvad på konfekten där jag står med bara, bländande vita ben i ny sommarklänning. Den blommiga examensblåsan skulle matcha bättre till begynnande solbränna. Det ingick i planen att maj skulle ombesörja det. Men vem är väl jag att lägga in sol och värme på schemat ... ?
I övrigt är dock kalendern både välplanerad och till bredden full och tonerna till studentens lyckliga dagar börjar klinga ljudligare. Mellan tar studenten medan yngst slutar nian och vi pusslar för att få ihop det - för att båda ska få känna sig speciella på Sin Dag, som behagar infinna sig samma dag. Men vi har blivit ganska bra på att pussla. Har gjort det några gånger förut ...
Så vi flänger mellan vardagens kneg, står upp under cykelturen till och från för att med kraft få tramporna att röra sig framåt i den hårda blåsten - de kraftfulla vindar som gång efter annan får olivträd och pelargoner och köksterassens alla övriga blomkrukor på fall och därefter på nytt behöver resas och surras, äggklockor som piper och vlll att ugnen töms på färdiggräddade godsaker som förbereds för att dukas fram till examensfirande, stolsdynor till trädgårdsmöblemanget som snabbt behöver hämtas in för att vi överraskas av en störtskur, en störtskur som egentligen inte överraskar oss alls eftersom vi lärt oss att det är vad vi kan vänta av maj, och mellan skurarna ränner vi runt med snigelgiljotinen, för att dessa slemmiga varelser med outtröttlig hungrande aptit inte ska länsa trädgården på allt grönt och blommande innan sommaren tar slut och solen hittar fram.
Ja, ungefär så känns det som att maj har varit medan vi förstås också har haft de mest underbara stunder tillsammans "bara" vi eller med vänner. Insvepta i filtar under en fika i gröna rummet eller en middag i orangeriets lite tropiska värme i skydd för envisa skyfall.
Men nu är det juni. Och efter regn kommer sol ...
Jag hör tonerna närma sig
På ett av husen i kvarteret bredvid håller de på att lägga nytt tak. Från badrumsfönstret ser jag genom den vårliga grönskan hur de oberörda går omkring högt upp i det blå. Jag med min svindel kan inte fatta. Klarar inte av att titta. Går jag ut i trädgården så hör jag, om omgivningen bara håller sig lite tyst, hur det spikas takpapp. Jag hör hammarslag sätta ny läkt. Takpappsjazz, tänker jag och känner hur det hör sommaren till med hammarslag som ekar i grannskapet. Men jag vill att våren ska vara länge än. Gärna länge, länge ...
I hallen står korgarna kvar under bänken, fulla med vantar och mössor som vi inte har hunnit få undan. Tidiga morgnar ser jag dem som fortfarande cyklar förbi med mössan långt nerdragen. Senare under dagen har både mössa och jacka fått åka av. Kalla morgnar och varma dagar. Typisk vår. Bra! För jag tycker att sommaren kan vänta lite till. Våren är så sagolik, vill behålla mystiken.
Fast min vår är nu kommen så långt att jag verkligen känner att det är dags att tömma korgarna i hallen på vantar, stickade mössor och varma halsdukar. Ge plats för färglada scarfer och sjalar som känns mer behagliga att svepa om sig när de vårliga vindarna tar i. Men medan jag lägger undan vinterns accessoarer åker mössan på för andra. Denna dag - officiella mösspåtagningsdagen inför det kommande. Under en skärm ser jag ögon som talar ett lyckligt språk med en inlevelse som avslöjar sann glädje. Lycka och glädje som smittar. Och smittorisken är lyckligt nog ofrånkomlig där jag befinner mig. Som glad mamma tar jag del av studentens lyckliga vår och hör hur tonerna närmar sig.
Matcha en solskensdag
Jag makar mig försiktigt ur sängen. Försöker smyga. inte just så tidig, men först av alla. Det är helg och hela familjen är samlad under samma tak. Vi väljer att använda tid och rum för att fira födelsedag som egentligen har sin "rätta" dag först när jobbeveckan åter drar igång. Solen retas bak molnen med ett ljus som lurar mig tro att den faktiskt tänker titta fram. Intill frukostbrickan ligger en födelsedagspresent som väl matchar en solskensdag. Ett litet hemmainslaget paket gömmer ett par solglas.
Fasadflaggan, den som tappert får tjänstgöra för den uteblivna flaggstång som vi gärna hade haft, hamnar på plats utanför köksfönstret. Blåsten är på god väg att snuva oss på ännu en. Tilltufsad i kanten fladdrar den högljutt i den hårda vinden.
Tanken var en tidig tur till blombutiken för att komplettera brickan med ett fång rosor, men kanske blir väntan för lång för den som fortsatt låtsas sova medan tissel och tassel avslöjar förberedelser i köksregionen, så några av de första tappra små vårlökarna i trädgården för agera stand in och gör det med den äran, så få och små de är.
Så står vi hela gänget utanför dörren, öppnar den försiktigt medan våra morgonhesa stämmor tar ton. Ett "yrvaket" ansikte ser "överraskat" ut medan leendet är helt äkta. Precis så som det brukar vara, så som vi vill att det ska vara.
Det är härligt att känna att man får en dag som är alldeles ens egen. Härligt att vara trygg med att hela familjen delar den. Lika kul att få som att ge. 
Mest är jag glad
Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.
Därför att jag kan
Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.
Med försmak av helg
Härliga är de torsdagar när man känner att man hunnit med veckan. De har ju en tendens att hinna springa ifrån en ibland. Men somliga torsdagar är man ifatt mentalt och kan se, men också känna, resultatet av vad man önskar att en vecka ska innehålla. Sådana torsdagar känns bra. Ger en försmak av helg därför att jag tillåter mig att gå in i en annan lunk. En behagligare än den där jag upplever att allt som bör göras är ogjort.
Det här är en torsdag att njuta av. En hel del har bockats av i veckan och flera, små, oväntade inslag har gjort mig glad. Senast idag kom jag hem från mataffären, där jag lyckades med konststycket att handla mat för hela helgen och få hem det på en mer än välpackad svajande cykel (bara det!) och bland alla varor inne i butiken sprang jag på S och M som också hade kommit på tanken att baxa hem dagens inköp på cykel. Det ledde till en ockuperad gång i butiken som fylldes med prat och skratt för att sedan bli till ett rullande sällskap på vägen hem. Och fast att dagen har varit mer än grå har jag en liten stund fått se och känna solen. Ett kort skådespel där skuggorna vandrade på murstocken bakom kaminen. Så ännu en magisk liten stund med rosafärgad solnedgång mellan mörka moln. Små oväntade, energialstrande inslag som känns goa att ha med sig när jag avrundar torsdagen. 
En röra bland tomat och rosmarin
Emellanåt kommer dagar som tycks flyga iväg. Man ränner runt så man inte hinner sitta ner. I alla fall inte hemma. Men har man tur kanske det innebär att man hinner sitta ner någon annanstans, bland nya, roliga sällskap, men också bland sedan tidigare välbekanta, sköna sällskap.
Ungefär så har de senaste dagarna varit. Allt ifrån inköp så här i adventstid och inför de helger som stundar, till lökar i jorden och andra gröna arrangemang, som jag hoppas ska blomma till jul och stå sig över helger. Vidare till lutfisklunch med den ljuvligaste béchamelsås, glöggmingel i gemytlig trängsel, bland idel bekanta och nya möten att bli glad av, i vad som upplevs som ett härligt, 40-gradigt, öronbedövande sorl. Och så en resa västerut med återträff av tidigare kollegor som blivit sanna vänner. Det har varit ungefär så rörigt, men också lika trevligt, som nog framgår.
Idag har vi avrundat denna "session" med att lugnt och stilla slå oss ner i köket, tugga i oss hembakad focaccia och prata trädgårdsdrömmar inför nästkommande säsong med två proffs inom detta område. Vi tittar på den trädgårdsskiss som blivit levererad och känner redan en längtan till våren. Sätta spaden i jorden och plantera. Tids nog är vi där utan att gå händelserna i förväg.
Nu blir resterande dagar under advent som spännande luckor att öppna. Vet inte ännu vad de kommer att innehålla, fast mandelmusslor har hunnit glida upp en bit på priolistan.
Koll på läget
Ny morgon, nya turer. Yngst har sin andra prao-vecka och de tidiga morgnar det innebär för honom, har fått det att osa curlingföräldrar kring oss. Jag kan inte just se något ont i det. Att vi under två veckor stiger upp en stund tidigare, för att börja morgonen tillsammans så som vi brukar. Äta frukost ihop med den skillnaden att vi sedan erbjuder skjuts.
Världen utanför ligger som i dvala när vi tar klivet ut i det mörka och låser dörren efter oss. Checkar att yngst har fått med sig lunchlådan. Det har han förstås, för han har koll. Mitt i tonåren och full kontroll. Självklart är det så att upplevelsen av tiden, från litet barn till tonåring, är en annan för mig än för honom, utifrån rollen jag har i den och hur jag har förändrats med den. Det får mig att fortsatt checka av och det får honom att numer upplysa mig om att han redan har koll på läget. För det har han. Oftast.
Jag kan inte tycka att vi curlar, när jag ser honom växa in allt mer i att ta eget ansvar och när jag dessutom märker att det han känner, det är att vi bryr oss. Fast, visst, han är yngst. Jag vet att både äldst och mellan tycker att det märks både på honom och mig. Så dessa två håller jag utanför mina tankar kring ett par veckor med allt för tidiga frukostar och morgonskjuts.
Inom mig
Katie Melua sprider ett behagligt lugn här hemma. I stunden är här ingen annan än hon och jag. Hon har sjungit mycket för mig under året och jag har verkligen tyckt om att höra henne. Jag höjer volymen, låter hennes stämma ta plats. Lugnet inom mig tar steg i samma riktning. Tar för sig. Det kan vara skönt att få hjälp på traven ibland, att finna de där lugna, sköna stunderna. Musik kan verkligen vara en sådan.
Jag har precis lämnat dokumentet. Fyllt i de sista verifikationer som visar att jag har hanterat allt enligt gängse regler. Har varit noga eftersom jag känner att det kan komma att ifrågasättas. Noga därför att jag känner att jag redan har blivit ifrågasatt. Vi har en gemensam nämnare. En förälder som vi, var och en på vårt eget vis, har en relation till. Har minnen av och upplevelser med. Inget av det delar vi sinsemellan. Det är inte så livet har sett ut för oss. Ingen skuld på någon för det, det var bara så det blev. Den vi har gemensamt för oss samman först när han inte längre finns bland oss. Det är en härva att reda ut och det kommer att finnas en plats inom mig för något bättre när det är utrett.
Jag kontrollcheckar en sista gång, innan jag stänger igen. Lägger det sista pappret till handlingarna och lämnar dokumentationen. Nu är det inte mer som ska läggas till eller dras ifrån. Det praktiska som återstår är ett avslut. Jag vill gärna att det med det ska följa ett odramatiskt avslut också på märkliga relationer. Relationer som utåt kan framstå som helt naturliga, men som drar fram som en våldsam berg- och dalbana inombords. Det är inte rätt tid att låta något som aldrig blev, nu låta få bli.
