Mitt i livet

•

Det är ett rogivande sätt att starta majmorgonen på, när jag  tar en liten runda i trädgården. Dofterna ligger tätt om mig där jag sakta strosar i det blöta gräset. Ser till att bli av med en del inkräktare när jag ändå tar min lilla vända. Maskrosjärnet får agera snigelgiljotin och så drar jag upp lite av det ogräs som letat sig in i rabatterna. Rabatterna där det växer väl mycket av sådant som trivs väl bra. Därmed inte sagt att det måsta vara ogräs. Både aklejor och digitalis får gärna frodas, men det hade ju varit bra om de inte tog fullt så mycket plats från sådant som jag också gärna skulle vilja hitta i grönskan. Sådant som jag kommer på att jag en gång planterat och nu undrar vart det tagit vägen. Jag nämnde vid ett tillfälle mitt dilemma; hur svårt det är att planera sin trädgård, för en tidigare kollega som har detta som sin profession. "Du ska följa ett tema", blev jag tipsad. "Hur då?" suckade Jag. "Det är ju så himla rörigt i rabatterna." "Ja, men", svarade han helt lugnt, "då är det ju det som är temat." Alltså: Vi har tema röra i vår trädgård och sedan det blev konstaterat har jag förhållit mig lite mer bekvämt till detta faktum.

Idag ska jag träffa några av dessa kollegor som fanns med vid tiden för mitt botaniska uppvaknade. Vi är i sig en härlig röra. En brokig skara som aldrig hade hittat varandra om inte denna arbetsplats fört oss samman. Sedan länge finns vi på spridda platser men fortsatt har vi någon gång varje år en återträff. Med personligheter, kompetenser och livsstilar som till del spretar åt fullständigt olika håll tillför vi varandra förvånansvärt mycket som jag inte kunnat finna bland enbart likasinnade. Jag kommer alltid hem glad och med nya infallsvinklar de gånger vi träffas.

Kanske är det så att den spretiga, brokiga röran är ett tema som följer mig och som passar mig bra. Vi har  en vän som jag har hört säga att jag och min man till och med är bra på röror. Då menade han förvisso den sillröra som vi bjöd på en midsommarafton. Men också då min brudbukett beställdes fick jag höra från floristen, som hjälpt mig med åtskilliga buketter: "En brudbukett ska vara som personligheten, så jag gör den lite spretig." Det kanske inte var vad jag väntade mig, men jag har inga större problem med att bli betraktad så.
Nej, den brokiga, spretiga röran bör inte förringas. Den är många gånger både välsmakande, charmig och berikande.

DSC_3193

 

 

•

”Vad ska ni med det här stora huset till när vi har flyttat hemifrån?” frågar äldst en mörk vinterkväll när vi sitter samlade runt middagsbordet. Kan hända är frågan motiverad, men jag kommer ändå av mig lite när han ställer den. Det känns som att vi nyligen byggde till för att vi alla, föräldrar och barn och våra vänner, skulle få plats att vara samlade. Jag tycker att det kanske snarare är en fråga som vi borde ställa oss själva. Vi föräldrar. Om den nu alls bör ställas. Definitivt inte riktigt än. Men när jag lite undrande tittar upp och möter hans blick, betvivlar jag att det ens är ämnat som en fråga - mer ett konstaterande. Jag som trodde att man som barn ville att ens föräldrar ”alltid ska bor kvar i samma hus”. Så att man har något att komma hem till. Vilar fortsatt blicken på honom, men ser med andra ögon. Inte så mycket barn längre. En kille mitt i starten av ett vuxenliv. Fast förstås alltid vårt barn. Och det är inte längre så nyligen. Som vi byggde till. Åtminstone inte i hans liv. Och visst, han har ju rätt. Det är ett väl stort hus för två.

Kommer att tänka på när vi köpte huset. När vi första gången var och tittade på det. Då var vi föräldrar till en liten bebis. En liten bebis, två månader, som låg i liften och blinkade, medan stora snöflingor föll ner över hans näpna lilla ansikte, när vi gick trädgårdsgången upp mot entrén. Jag hade glömt att ta med nappen. Tre månader senare var vi utöver lyckliga, trötta föräldrar, som blivit varse vad allt för lite nattsömn för med sig, glada husägare. Ägare till ett enormt renoveringsobjekt. Att vi fann kraft kan tyckas besynnerligt, nu med lite distans.
”Finns det någon bra skola i närheten?” frågade en del av våra vänner när vi skulle flytta in. ”Skola?! Det är ju evigheter tills han ska börja skolan!! Då kanske vi inte ens bor kvar här!” Jösses, en så dum fråga.
Men det gjorde vi. Bodde kvar. Och gör fortsatt. Rum efter rum har renoverats och barn efter barn har tillkommit (tre, för att förtydliga). Precis som större och nya rum.
Och nya skolor! Så här i backspegeln konstaterar jag att den första frågan om skola kanske inte var så märklig ändå. Vi bor ju till och med kvar när äldst börjar högskolan en ansenlig tid senare.

Jag önskar i vart fall att det fortsatt alltid kommer kännas lika självklart; att dit vi kanske en gång flyttar, dit flyttar han och hela trion i någon mening med. Att vårt hem alltid kommer att ha en öppen dörr, som med jämna mellanrum, gärna ofta, passeras av utflugna barn. Att de alltid kommer att vara trygga med att de har ”något att komma hem till”.
Fast en flytt från vårt hus och gröna rum … ja, det får nog i så fall ske någon annan tid på året än nu. När det första som sker på morgonen är att man tassar ut i morgonrock och andas tidig morgonluft. Går med barfotafötter på det kalla trädgårdsgolvet. Tittar vad som hänt i rabatter. När tvätten fladdrar på tork för vinden, ute på lina. När solen värmer. Värme som får kläder att kavlas upp och sol som får armar och ben att tappa sitt vinterbleka. Medan morgontidningen läses i gröna rummet i sällskap av en kopp kaffe, fågelsång och doft av nygrönska. Någon annan tid på året än när du och jag tar den lugna stunden på eftermiddagen lutandes mot köksväggen som våren värmt upp.

DSC_3073

 

•

Det är en fin dag att fira födelsedag. Fylla arton år, bli myndig. Trädgården tycks stå för buketten och fåglarna för sången. Solen tittar fram emellanåt. Flaggan är hissad. Eller … kanske inte riktigt hissad, men fasadflaggan är på plats. Det hade varit trevligt med en flaggstång, men det har inte blivit så. Å andra sidan vajar den flagga vi har trivsamt utanför köksfönstret när vi tar eftermiddagens första födelsedagsfika. Inleder dagen gör vi naturligtvis med frukost på sängen. En komponerad liten bukett på brickan, en flaggstång dimensionerad för densamma och så stämmer vi upp när vi öppnar dörren och tågar in till födelsedagsbarnet. Ett leende sprider sig i ett ansikte med ögon som inte hunnit vänja sig vid morgonljuset. Man ser att han blir glad. Så där glad som man livet igenom borde få bli av att fylla år. Få en egen dag. Frukost på sängen bland blommor och ballonger, paket och sång. Att få vara i centrum, omgiven av sina nära. Visst gör jag reflektioner kvällen innan, när jag får den där sista sjuttonårskramen - hur fort tiden har verkat gå. Jag får påminna sig om allt den har innehållit. Så på morgonen, alltså nu i morse, känner jag hur väl den första artonårskramen sitter. Och jag vet att den kommer sitta precis lika fint varenda gång. Ett helt år framöver.

DSC_3054

•

Arom av kaffe sprider sig medan jag fyller muggen. Håller händerna kring det varma, lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Jag tillåter mig att sörpla in små doser av kaffe, sakta för att smakerna riktigt ska blomma ut, medan det emellanåt träder fram doft av ny bil. Det kirrar kring i magen av spänning. Tittar upp och vänder blicken mot dig. Ler av känslan det väcker. Känslan som gör mig trygg där jag ser dig sitta bakom ratten. Känslan av något nytt, outforskat, när jag ser hur du säkert för oss mot nya mål.
Trafik rusar på båda sidor om oss. Lukten av ny bil intensifieras när jag låter spänningen få ta överhand. Det är en ny upplevelse. Vi är på väg. Mot fransktalande land där vi ska bo en tid framöver. En tid som i stunden upplevs som lång. Som blir väldigt lång vid tanken på det man lämnar. Allt att ta ställning till innan man fattar beslut. Fast vi tog ett outtalat beslut direkt när frågan kom. Vi visste både att vi inte skulle tacka nej. Att det här är något vi måste göra. En chans vi måste ta.
I mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, börjar flytten till ett land vars språk vi inte talar.  Vi har bestämt oss för att det ska gå bra. Vi har i alla fall definitivt bestämt oss för att ge det en rättvis chans. När kommer möjligheten åter? Om vi inte greppar den nu? Vi har absolut bestämt oss för att inte resten av livet behöva undra vad vi skulle gå miste om ifall vi inte vågar pröva. Känslan är helt fantastisk. En sådan man vill uppleva om och om igen. Fast ändå inte ... vill ju inte gå miste om mystiken …
En slumrande liten lintott, knappt tre år, till synes inbäddad i baksätet mellan båda sina syskon, börjar gny. Det blonda rufset formar lockar som ligger klistrade mot en lätt svettig panna. Denna lilla kropp … alltid lika varm. Jag spänner loss mitt bälte för att lättare kunna sträcka mig och ge honom nappen. Vänder mig bak och precis DÅ! Allt motorljud i bilen tystnar. Jag hinner inte tänka, inte förstå vad som händer, men när jag tittar mot instrumentbrädan ser jag hur den signalerar likt ett sirenljus. Allt blinkar. Hinner se att du fortsatt behåller ett ytligt lugn. Fast inom dig tänker du: Krasch! Inklämda i mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, ser vi bilar och långtradare rusa förbi på båda sidor om oss, medan du vet att vi sitter i en bil som fullständigt har låst sig. Instängda i en bil där inget går att manövrera.

_____________________

Våren har hunnit visa sig. Fast mycket mer är det inte. Gräsmattan ligger fortsatt vit av frost när vi stiger upp på morgnarna. Just denna morgon har det inte ens hunnit ljusna när klockradion väcker mig. En stund senare har hela familjen satt sig tillrätta i bilen. Vi känner oss som inbakade bland resväskor och annan packning. Ryggsäck och kaffekorg får jag ha nere vid fötterna i passagerarsätet för att överhuvudtaget få plats. Men det gör inget. Jag trängs gärna. Det hör nästan till. Det är lite av det som skapar känslan.
Vi är på väg att möta minnen. Med oss har vi tankar som väcker känslor. En nyfikenhet att återse och en längtan som nästan går att ta på. Vi kör genom tät morgondimma som lättar när vi lämnar Sverige. Ser hur det frodiga gröna tilltar ju längre vi kör. Syrener som är på väg att slå ut. Rapsfält som blommar. Lutar mig tillbaka då och då och blundar. Som för att låta koncentrationen vila på ett sinnesintryck i taget. Tittar upp igen. Ut genom rutan på försommaren som finns runt omkring oss. Som tilltar ju längre vi kommer.

Trafiken tilltar den också. Hastigheten ökar. Mittfilen på Autobahn i hög fart. Familjen samlad i en försvarslös kaross. Vi tänker båda på samma sak. Men denna gång har vi en annan bil. Där nyckeln till tändningslåset inte sitter mellan framsätena som på bilen vid det tillfället.  Hade vi haft samma bil nu hade jag inte omedvetet, som den gången, slagit knäet i nyckeln och lyckats vrida om den så att bilen stängts av, som då … utan att förstå vad som hände. Vilket du, efter vad vi kände var de längsta mest dramatiska sekunder som går att uppleva, kom på och lyckades starta om bilen. Det som räddade oss den gången. Men nu har vi inte heller någon som gnyr i baksätet. Ingen man behöver vända sig mot för att han har tappat nappen. Nej, nu sitter där istället en trio, samma, fast denna gång med gängliga, långa ben inkörda i våra säten. Jag väljer att inte säga något när jag känner knäskålar emellanåt trycka in rejält i ryggen. De har det trångt där bak, men klagar inte.
Även om ingen längre pockar på samma uppmärksamhet som då, kan jag ändå inte låta bli att vända blicken bak för att se. Yngst sitter i mitten nu som då. Inte längre riktigt samma lintott. De blonda lockarna har hunnit mörkna med åren. Men på samma sätt omgiven av på ena sidan äldst och på andra sidan av mellan. Båda med tilltagande skäggväxt. Gängliga tonårskroppar. Unga vuxna. Men jag ser också, fortfarande - nu som då, tre näpna ansikten och kan minnas tre små gossar med ben som inte når ner till golvet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

 

 

 

 

•

Att sluta fylla år, som somliga tycks vilja, därför att de anses ha blivit för många, det tycker jag är ett dumt påfund. Jag tycker det är värt att fira dem, vara glad över att man får uppleva dem och jag tycker det är härligt att få en egen dag. Gärna flera. Här hemma har vi snart en dag att fira. Och vi har börjat lite i förskott. Det har hunnit bli ett par bonusdagar. En liten födelsedagsfika med någon som inte kommer vara med när vår familj firar tillsammans en bit hemifrån. På en plats dit vi ska göra en nostalgitripp.  En härlig kombination; födelsedag tillsammans med återbesök av en plats som betytt mycket för oss, omgiven av familjen. Jag gläder mig.

Att få besök av en kompis som tar en heldag i anspråk för att köra de tjugo mil som besöket kräver, det är också riktigt härligt. Något att bli glad över. Något man känner förgyller vardagen. Vi sitter länge kring en sallad med nybakat bröd och nybryggt kaffe och pratar … och pratar … och pratar … Det blir ju så när man inte setts på länge och blir så himla glad över att äntligen få träffas. En promenad i den varma solen och med den isande kalla vårvinden runt om. Premiär för årets första bamseglass på glassbaren med uteservering. En enorm strut som vi slickar i oss intill läväggen i solen medan vi blir allt stelare om kinderna, kring munnen och händerna allt eftersom vi lyckas sätta i oss den. Kalla in i märgen lämnar vi och konstaterar att det var både gott och mysigt. Erkänner motvilligt att det blev lite kallt.

Och nu är det fredag igen. Kvällssolen lyser ännu en stund på vår lilla stenlagda uteplats och strax ska jag tända grillen för att lägga på karrékotletter. Lagom färdiga till den handbollsaktiva delen av familjen kommer hem, förhoppningsvis glada, kanske med en vinst i bagaget. Stå där ute i röken som tätnar kring köttstyckena och tycka att det luktar lite sommar. Fast nu ska jag ju inte gå händelserna i förväg. Först ska jag njuta april. Och april har inlett med en vecka som satt guldkant på tillvaron. Bådar gott …

DSC_2827

•

Vi börjar med att plocka lite fint. Går varsamt igenom. Men så går timmarna, ja, rent av dagarna. Vi känner att vi måste bli färdiga. Tömmer och rensar. Den sista dagen, de sista timmarna, nästan i ren frenesi. Allt tar längre tid än vad man tror. När vi kommer till tippen för andra dagen med lass nummer två, då kommer mannen som visar alla till rätta med var och hur man ska slänga allt, som man inte vet vad man annars ska göra av, traskande mot oss med barsk uppsyn. Trötta och slitna våndas vi hans närmande. Vad gör vi för fel? Vi orkar helt enkelt inte en uppsträckning; order att sortera om.  Då läggs en grov hand på en av våra axlar. Det räcker med att vi tittar upp så förstår han. En medkännande blick från honom ger oss svaret att vår sortering av ett bohag som ska dumpas duger gott. Han har sett det tidigare, varit med om det förr. Delar av ett liv som slängs på tippen. Och det paradoxala är att ju mer som tippas desto lättare faller våra egna liv på något sätt tillbaks på plats.
Så står vi där i ett tomt bo. Utfluget? En märklig känsla. Ledsamt. Men nödvändigt. Det handlar om ett liv som fick levas länge. Om ett liv som verkligen levdes. Och om liv som behöver gå vidare. Vi lutar oss trötta tillbaka.

Vi missar våffeldagen. Kanske för att en saknas. En som de sista åren har blivit hembjuden till oss på våfflor på Vårfrudagen - Marie bebådelsedag. En som slagit sig ner vid vårt köksbord och alltid tyckt att det smakat så gott.
Laggen kommer fram en dag för sent.  Och det blir inte samma sak i år. Smeten är densamma och visst; det är gott. Men det blir för mycket plats kring bordet. Det borde varit trängre. Så där att armarna nästan bildar ett litet ormbo när man sträcker sig efter grädde och syltburkar. Så där mysigt trångt. På ett sätt som skapar intensitet i gemenskap. En våffla får sin plats på en blommig tallrik. En tallrik som fick följa med oss hem. Som inte hamnade bland livet på tippen.
Jag kan se ansiktet. Jag kan höra rösten och skrattet. Inom mig. Funderar på om jag ska duka fram för en till. Men jag tror inte att jag behöver det. Varken för min egen skull eller för den jag kan önska hade varit med. Den jag kan tycka skulle ha suttit med oss rent fysiskt. Jag vet att vi båda är trygga med att en gammal kropp som tappat orken, men som någonstans ändå rymmer så mycket barnasinne och spring i benen - att en sådan kropp mår väl av att få frigöra själen. Kanske susar något andligt förbi där vi sitter och bäddar in våfflor under grädde och sylt. Vem vet? Å´ blir det inte lite trångt kring syltburkarna? Jag är förvissad om att själsfränder följs åt. Vart man går. Vi finns fortsatt för varandra. Det behövs inte dukas fram någon extra tallrik.

DSC_2777

•

Ibland stannar livet. Lyfts ur sitt sammanhang. En kort tid blir en evighet. Man tar sig igenom ett obekant innehåll. Såras, gläds, förundras. Så lyhörd. Så själsligt receptiv. ”Nya fönster öppnas”, sa någon till mig. Någon som för mig har stor betydelse när min tillvaro faller utanför ramarna och det känns som om verkligheten ”ofinns”. En overklighet som är så verklig att den gör ont.
Reder mitt bo med varsam hand, för de jag vill ska finna sig väl tillrätta. Där vill jag vara i lugn och ro tillsammans med dem. Där vill jag kunna landa mjukt. Men så tvingas jag till möten jag är på väg att krypa ur mig själv för att slippa. De tränger sig på och slår sig ner. Jag kan inte göra något som förhindrar det. Ett hot jag inte kan mota bort. Lämnar kroppen just där. Allt mitt inre tar vägen någon annanstans. För att slippa ta in sådant jag inte vill höra. Sådant jag inte vill känna. Men du finns där. Blir mina öron. Lägger bitarna på plats. Visar mig hur väl allt hamnar, var bitarna passar, när det sedan är du och jag. Det sedan som jag längtade efter långt före. När det jag inte vill möta är över och jag har krupit tillbaka in i mig själv.

Men jag har också öppnat fönster som vetter åt andra håll - som släpper in något behagligt. Stärker mig. Som får mig att förundras över att det finns ännu en dimension. Ett extra skikt jag inte visste fanns. Som jag aldrig kunnat ana skulle finnas. När jag själv har svårt att hålla fönstret öppet, fast jag inget hellre vill, då kommer varsamma händer till min hjälp. Ställer det på vid gavel och låter mig ännu en stund få finnas bland det som är lätt att andas. Det som lenar och låter mig läka i min egen takt. Som försiktigt hjälper livet att åter hamna på plats. Tillbaka i sitt sammanhang. Flera små steg från då till nu. En kort tid - en evighet.

DSC_2503

 

• 1 Comment

•

Det är skönt att höra gruset slamra genom dammsugarslangen. Skönt att känna tillfredsställelse i något så banalt som ett rent hallgolv. Hallgolvet där gruset låg som en tjock matta när jag passerade i morse. Som troligtvis i flera dagar har legat där likt ett grustag och satt vinterklädda fötter i glid som över en rullstensås. Fast jag inte har märkt det. Förrän idag. Grus som fick mig att stanna upp. Som fick mig att hämta kraft. Inte fysisk, men själslig. Det fick mig att hämta själslig kraft. Fick mig att få lust att städa. Fick mig att känna hur skönt det är att städa. När hände det senast? Har det någonsin hänt? Men inget av det som funnits de senaste dagarna har någonsin funnits tidigare. Inget av detta har tidigare hänt. De senaste dagarna har flutit ihop som till en seg massa omöjlig att få isär. Får mig att undra om det ens har hänt nu. Har det verkligen det? Jo… jag vet ju att det har hänt. Och jag har vetat länge att det skulle komma att hända. Men jag har inte vetat när och inte hur det skulle bli. Nu vet jag lite hur det är. Hur det är för mig. Jag tror inte man ska ha ambitionen att tro sig veta hur det är för någon annan. Jag tror risken är för stor att hamna helt fel. För mig är det ledsamt. Ledsamt men också glatt. Och både det ledsamma och det glada är fint. Storslaget känns som fel ord, men ändå inte. Ett ord med risk att misstolkas. Men om man väljer att inte misstolka…

Livet talar till mig med nya språk. Språk som jag inte tidigare har hört. Språk jag inte visste fanns. Förundrad märker jag hur dagsljuset och stunden på kvällen, omgiven av min familj, får mig att hantera dem, nästan förstå dem. På nätterna förefaller de helt obegripliga. De väcker mig. Jag ligger med huvudet mot kudden och hör mina hjärtslag. Vänder mig om på rygg för att slippa höra hur det dunkar. Fast i mörkret hittar jag inte tråden att nysta upp det trassliga… det obegripliga…
Men vardagen börjar ta lite mer plats nu. Och nätterna låter mig vila lite mer. Tänder ett ljus och begrundar. Tänder ett ljus på sin givna plats varje dag. Ibland blir jag ledsen. Ibland får jag en känsla jag inte finner ord för, så svår att komma överens med, som sitter rent fysiskt i magtrakten. Ibland känner jag mig väldigt lugn. Närvaron är alltid densamma. Så oerhört påtaglig. Mår bra av det. Överaskas av att denna del i livet är så mycket.

DSC_2447

•

En grå morgon i början av januari gapar julen tom och mörk. Utsopad - ”ofinns”. Tomt är det också i de pavor som storvinsten gav under det gamla årets sista lotteri. Det forna innehållet skvalpar nu runt i helgrunda magar. Tillsammans med allt annat gott som helgerna lät kylskåpet fyllas med. Kylskåpet som nu också är ... inte tomt, men mindre välfyllt. En julstjärna, med flera fallna blad, står kvar i fönstret. Den är nog ensam här i huset att påminna om julen som nyligen gjorde visit.  Julen som redan känns långt borta. Fast en mässingsstjärna sällskapar där den hänger på huvudgaveln på den gamla järnsängen. Men den har blivit kvar där sedan den hängdes upp till advent för några år sedan, så den känns inte längre så julig. Det finns några sådana saker till. Saker som blivit glömda när julen packats ner och sedan fått bli kvar för att de är fina där de är.
Vi har anhörig som också tycker det känns tomt. Anhörig som känner sig tom därför att kropp och själ efter ett långt och innehållsrikt liv inte längre är desamma. En snabbt accelererande förändring under advent och jul. Den tid vi trodde skulle finnas för samvaro och vila. En tunn kropp som numer orkar vida från vad den en gång visat prov på. En kropp med ett innehåll som känns obekant. En själ som tröttnat, som inte längre verkar vilja. Vad gör man? Vad kan man göra? Man fixar med praktiska saker och försöker vara rationell. För att det ska bli så bra som det bara är möjligt. Allt medan det är svårt att se … gör så ont att känna. Medan man ibland inte alls står ut. Och så finns man. Förvånande stark och kraftfull finns man. Finns intill och ständigt redo. Väldigt lite vila …

Hur mycket jag än gläder mig under advent … hur härligt det än är med jul … hur tomt det än blir när den sopas ut … Det är skönt att gå vidare! Skapa plats för nytt. Det nya året tvingar oss in i förändring. Man gör bäst i att ”hänga med” - anpassa sig efter nya förhållanden. Förhållanden som man ändå inte själv kan rå på. Låta det vara tillåtet att få känna sig liten. Men också låta det vara tillåtet att få tänka på sig själv. Låta mig och mina nära - mina allra närmsta - få ta plats. Så när äldst i trion nollade om och gick från tonåring till nästa decennium – då firade vi! Vi kan glatt se tillbaka på och länge ha med oss den bästa dagen under advent och alla helger. Det känns så bra att ha med den in i det nya året. ”Nya året”! Hm … jag smakar på det. Välsmakande. Aromatisk, förförande smak av något nytt, outforskat. Något hoppfullt. Något att bli nyfiken på. Något som ger lust att glatt gå vidare. Något som ger kraft. Kraft att åter tampas när det behövs.

I fönstren gapar gluggar efter stora adventsstjärnor som tagits ned. Fönster med gluggar som denna dag enbart släpper in ett grått dis. Tomt och mörkt där också. Idag! Men jag vet att samma gluggar, vilken dag som helst, kommer att ge plats för januariljus och vårsol. Januari för mig betyder vårkänslor den första dagen som solen visar sig på himlen. Den står inte jättehögt, men lite högre än i december och den ger ett ljus som får det att bubbla inne i mig. Ett härligt vårbubbel. Bara tanken räcker långt för mig. Jag gläder mig till ett nytt, spännande år.

DSC_2400

DSC_2406

 

 

•

För närvarande känns det som om kropp, tanke och handling finns och utförs på helt olika platser vid samma tillfällen. Känner inte just att det är stundande tider som splittrar mig, utan mer att det är livet som drabbar mig. Ibland slår det hårt. Gör ett försök att samla spridda delar och lyckas ganska bra.
Är bjuden på lutfisklunch idag. Gissningsvis ett bra inslag i en oredig tillvaro. Tänker att cellofaninslagna knäckebröd är lite kul att ha med och lättare kirrat än ett knippe blommor. Så det får bli lite snabbt bakat majsknäcke innan jag ger mig iväg.

DSC_2315