Nya mål

•

Den är ju så fin, där den står och lyser. Men inför trettonhelgen är det som om jag inte längre kan se det. Inte känna det. Allt det som advent och julen förmedlar. Jag låser fast vid att tiden närmar sig då det man förberett och glatt sig åt, som har lyst upp i mörkret och i själen och som har skapat stämning, ska dansas ut. Jag har svårt att vänta in denna brutala plundring. Det liksom hänger över mig, att den snart måste tas om hand. Så istället för att vänta släcker vi ner, stoppar undan och slänger ut. Där granen stod är det nu både mörkt och tomt. Jesusbarnet vilar inte längre i en ombonad krubba, i ett varmt stall, väl synlig för alla som vill se. Han har förpassats till en ouppvärmd, mörk kartong, undanstoppad i ett skymt källarutrymme, tillsammans med hela sitt följe. Jag kan önska jag hade ro att glädjas lite längre. Det blir ju så tomt och mörkt ...
Men hur det än är - ut ska den, julen, och när det än sker tycker jag att det sorgesamma som känns när man stoppar undan den, och det tomma som blir där den haft plats, också ger glädje och energi att ta med sig och utrymme för den vår som kommer. Så småningom. Det är allt en stund till dess. Fast dagarna har börjat bli aningen längre och ljusare.

Julen har gett oss så många lediga dagar att vardagen hamnade ... ja, jag vet inte var. Långt bort var det i alla fall. Det blir som pang på rödbetan när man åter förväntas ta steget in i gängse banor. Men på något vis är det ändå enkelt att snabbt komma in i dem. Jag tillät mig en bonusdag med hemmavarande, skollediga barn innan "allvaret" drog igång. Vi gjorde den lång och skön och väldigt ledig. Till och med kylskåpet gapade tomt, upptäckte vi. Vi har inte ens gittat att ta oss till affären för att fylla på med önskade nödvändigheter. Så lediga har vi varit. Den skinkbit som återstår efter alla härliga jullovsfrukostar, håller nu mått som gör att det åter finns plats för annat. I kylskåpet vill säga. Det kroppsliga omfånget tycks dess värre, på motsvarande sätt och i samma takt som skinkans häpnadsväckande storleksförvandling, fast i omvänd riktning, ha gett en annan passform åt konfektionen. Inte lika mycket plats där inte, för fortsatta utsvävningar. Men att vara lite extra tillåtande, det hör väl julen till kan jag tycka.
Vi värmer oss fortsatt i vintertid. Förgyller vardagen så gott vi förmår, med sådant vi sätter värde på och som har betydelse för oss, mellan de övriga sysslor och göromål som behöver tas om hand och skötas. Medan vi väntar på ljusare dagar låter vi något, som ännu minner om julen, få lysa upp i mörkret en kort tid till. Så tar vi språnget in i januari. Januari ... ordet liksom andas nytt. Ett helt nytt år. Önskan om glädje och lycka. Som varar länge.

DSC_4025

•

Det är som om de bockar och bugar och tar adjö. Nu är det allt för grått och blött och lite sol för att de ska orka mer. Jag sätter näsan intill och drar in. Vill ta med mig doften. Nu ger vi dem vintern för att samla kraft att komma igen. Under tiden får vi lysa upp tillvaron med annat. Kanske var det därför jag märkte idag att tanken på advent börjar ta plats inom mig. Det känns härligt.

DSC_3491

•

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

•

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660

 

•

Livet har åter landat i gängse banor, efter en kort tid med en fot i varje läger. Alla är vi nu tillbaka i vardagen. Äldst har hittat ny studieort och har flyttat hemifrån för andra gången. Denna andra gång visar sig vara mycket lättare än den förra. Nu har vi med oss en erfarenhet vi inte hade då. Äldst vet hur det kan kännas att vara student en bra bit hemifrån, när varken studier eller miljö är de han trodde de skulle vara. Eller rättare som han var övertygad om att de skulle vara. En bra erfarenhet att ta med; att tillåta sig släppa lite på "all-in-attityden". En erfarenhet som gör att det sannolikt kommer att falla bättre på plats denna gång.
Här hemma är vi redan bekanta med vad det innebär att vara en man kort till middagen. Att den inte längre värms upp senare på kvällen. Bekanta med att just den portionen faktiskt inte alls längre behöver lagas. Och det är heller inte längre så svårt att finna sig i. Visst kan det kännas tomt ibland. Men mest känns det bra.

För mellan och yngst blir troligtvis terminsstarten en enda "pang-på-rödbetan-upplvelse". Mycket skola och funderingar på sådant som man funderar på när man går sista året på gymnasiet och sista året i grundskolan. Mycket skola, som förhoppningsvis kommer att kombineras med ett aktivt liv med kompisar och fritidsaktiviteter. Som förälder känner man att det enda rätta är att infinna sig i ledet. De börjar bli stora. De nyinköpta jeansen, det senaste tillskottet i yngstes garderob, gör detta extra tydligt efter sommarlovet. Jag granskar vilka strumpor han har valt för dagen.
Jag blir glad när mellan drar iväg med gitarren för att repa.  Glad för att han har fått en inbjudan från ett gäng som, precis som han, mår bra av musik. Att få spela musik - att få skapa musik.
Yngst tar sig själv till stan och handlar nya, lagom långa jeans. Mellan frågar om han får låna bilen, vilket han givetvis får och så packar han in gitarren och kör själv till lokalen där de repar.
Du och jag ägnar allt eftersom mer tid åt att lära oss inse att det är fint att få tid för oss.

Du är sedan ett par veckor på plats i den miljö där man snabbt hamnar långt ifrån semesterlivet. Och jag har nyligen, varsamt men bestämt, satt båda fötterna i den motsvarande. På stranden ser man denna dag att detta verkar gälla för de flesta. Där finns inga glada, varma, sommarlediga, badlängtande människor.
Båtar ligger förtöjda, tillhörande de som sannolikt hoppas på fler turer innan det har blivit dags för uppläggning. Vågorna kluckar runt skroven. Vindarna tar tag och tycks få dem att föra en stram och slitsam tillvaro mellan brygga och boj. Just idag är det lite för kallt och aningen för blåsigt för att stranden och båtlivet ska lyckas invitera.

Här hemma känner jag att vi alla har tagit ett litet kliv in i hösten. Det stora får vänta tills den verkligen infinner sig. Men redan det lilla gör vi med nya ögon, nya infallsvinklar. Och vi vågar hoppas och tro på ett än så länge ganska obekant innehåll. Spännande ...

IMG_0263

•

Medan sommaren fortfarande är avrundar vi den beklagligt nog lite i förväg, i takt med att det åter blir dags att förhålla sig till tider. En av oss är tillbaka på jobb, den andre masar sig i sympati upp samma okristliga tid och tar så smått tag i det som släpar här hemma, efter veckor med ett behagligt tempo under klar himmel och värmande sol. Så har vi juniortrion som väl tar tillvara sina sista sovmornar av ett långt lov, med endast några dagar kvar till skolstart.  Vi står mitt i en kort tid av halv vardag.
Det är lite märkligt hur redo man kan vara att åter falla in i det som sedan tar vid. Det som kommer när hela vardagen faller över en med en så brutal smäll att det blir fullständigt obegripligt att man så nyligen, under flera veckor, levde sommarliv i semesterlunk. Så innerligt som man ser fram emot sommarveckor, ljusa mornar, ljumma kvällar och utrymme för att tillåta sig att "bara" få vara - inga måsten, inga tider ... Hur jag än tycker att denna underbara tid går allt för fort, kan jag samtidigt känna att jag ser fram emot skolstart och september. Det känns som att ett nytt år tar vid.
Ett fång anemoner står trotsigt resliga emot de hårda vindar och tunga regndroppar som får dagen att framstå som om den släppt in hösten. Men sensommarrabatten gör tydligt att sommaren inte ger upp så lätt. Inte släpper taget för vindar och regn som får mig att stänga dörrar och hålla mig inomhus. Då vill inte heller jag vara sämre. Jag öppnar dörrarna igen och släpper in lite av den fuktiga luften. Den som ännu andas sommar.

DSC_3439

•

Så var vi igång. Regnet faller runt oss, får luften att kännas kylig och mig att dra jackan lite tätare om, medan du knackar bort och fyller igen. Vi ser hålet växa fram och lämna plats för något som kommer att byggas upp på nytt. Hålet som ger plats för ny skorsten. Vi hugger ner och murar upp. Eller rättare; du hugger och murar. Jag agerar hantlangare.
"Huggmejsel", rättar du mig när jag räcker verktygen, "du menar huggmejsel". Du ler när du vänder dig mot mig för att ta emot när jag räcker. I regnet, under ett trasigt gammalt tak och en hålig vägg, försöker jag hålla jämn takt med någon som får mycket ur händerna, som vet vad som behöver användas och hur man får funktionalitet och hållbarhet. Jag får jämka en aning när det gäller design och estetik. Det viktigaste är ju faktiskt funktion och hållbarhet. Men bara lite. Jämkning alltså. "Det är himla viktigt också att det blir snyggt", gör jag tydligt. Försiktigt - men ändå tydligt.  Jag känner mig, så gott som, helt lugn också inför det. Jag tror på dig. "Är det verkligen inte ett stämjärn?" frågar jag helt i onödan eftersom jag vet att jag inte slår dig på fingrarna  i dessa sammanhang. "Det ser ju precis ut som ett stämjärn", tillägger jag. Men en huggmejsel är inte lika vass får jag veta och bättre att använda för detta ändamål; att slå bort betong och gammalt bruk.
Efter ett tag är hinken med murbruk slut och vi bestämmer oss för att vi har satt sista stenen för dagen. Vi betraktar vad vi åstadkommit. Nöjda, känner vi oss. Mycket nöjda till och med. Och glada. Nu är vi verkligen på G med vårt sommarprojekt - orangeriet som ska bli vårt lilla "medelhavshotell". Där jag bokat in glöggen på julafton. Det är härligt att känna sådan entusiasm. Jag önskar att den aldrig svek.
Vi hinner inte mycket mer, så blir det platt fall. Bokstavligt. Rena turen i oturen att det inte är fullt så illa som jag först befarar när jag ser dig falla framstupa ner på stenterassen. Ett ynka litet snedsteg och en stund senare, en mycket kort sådan, tornar en blå, svullnad upp sig och en variant av högerfot som inte är igenkänningsbar. Den får dig att tillbringa delar av kvällen och en stund in på natten på sjukhus. "Svårt stukad", säger doktorn när han lindar efter att du har varit tur och retur på röntgen och sedan kommer hem framåt småtimmarna, orutinerat och lite taffligt hoppande på kryckor.
Entusiasmen. Den härliga. Den falnar en aning. Det närmar sig semester. För att komma vidare i projektet krävs nog mer kännedom för min del än om enbart huggmejslar, misstänker jag. Men å andra sidan; inget ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig allt om orangeribygge. Och jag kommer att ha en väldigt bra ... inte hantlangare kanske ... det funkar nog inte med kryckor. Men arbetsledare! Och snart, låt oss hoppas mycket snart, är det väl ändå kryckornas tur att falla. DSC_3356

•

Mellan mörka nästan svarta moln och regn som hänger i luften eller vräker ner blir det en stunds uppehåll. Öppnar terassdörren för att släppa in vårluft som jag kan önska vore lite varmare. Jag skulle kunna välja att gå ut i trädgården, men jag tittar hellre in i vårt gröna rum. Det känns bättre så.  Och nu är den tid då jag gärna öppnar dörren till trädgården och tittar in i gröna rummet. När jag ser hur äppelträdet står i blom och hur syrenen är nästan fullt utslagen kan jag tycka det är bra att maj är lite sval och ger en del regn. Regnet - inte är det änglar som gråter? I så fall av lycka, tänker jag. Sval majluft och lyckodroppar som får äppel och syren att hålla ut längre i sin blomsterprakt. Men vädret är lynnigt. De mörka molnen attackerar på nytt och man vet inte hur de är beväpnade så jag byter rum.
Att låta händerna knåda en ljummen deg känns som ett bra alternativ medan det mörka drar förbi. Så mitt i kladdiga, mjöliga fingrar tittar solen fram. Där och då prioriterar jag om. Jag har en förmiddag hemma med delar av juniortrion. Dagens "att-göra-lista" går i bitar och i soporna. Det blir en trädgårdsfika istället ... i solen ... med nybakat bröd ... äldst, mellan å´ så jag.

DSC_3140 DSC_3153

•

”Vad ska ni med det här stora huset till när vi har flyttat hemifrån?” frågar äldst en mörk vinterkväll när vi sitter samlade runt middagsbordet. Kan hända är frågan motiverad, men jag kommer ändå av mig lite när han ställer den. Det känns som att vi nyligen byggde till för att vi alla, föräldrar och barn och våra vänner, skulle få plats att vara samlade. Jag tycker att det kanske snarare är en fråga som vi borde ställa oss själva. Vi föräldrar. Om den nu alls bör ställas. Definitivt inte riktigt än. Men när jag lite undrande tittar upp och möter hans blick, betvivlar jag att det ens är ämnat som en fråga - mer ett konstaterande. Jag som trodde att man som barn ville att ens föräldrar ”alltid ska bor kvar i samma hus”. Så att man har något att komma hem till. Vilar fortsatt blicken på honom, men ser med andra ögon. Inte så mycket barn längre. En kille mitt i starten av ett vuxenliv. Fast förstås alltid vårt barn. Och det är inte längre så nyligen. Som vi byggde till. Åtminstone inte i hans liv. Och visst, han har ju rätt. Det är ett väl stort hus för två.

Kommer att tänka på när vi köpte huset. När vi första gången var och tittade på det. Då var vi föräldrar till en liten bebis. En liten bebis, två månader, som låg i liften och blinkade, medan stora snöflingor föll ner över hans näpna lilla ansikte, när vi gick trädgårdsgången upp mot entrén. Jag hade glömt att ta med nappen. Tre månader senare var vi utöver lyckliga, trötta föräldrar, som blivit varse vad allt för lite nattsömn för med sig, glada husägare. Ägare till ett enormt renoveringsobjekt. Att vi fann kraft kan tyckas besynnerligt, nu med lite distans.
”Finns det någon bra skola i närheten?” frågade en del av våra vänner när vi skulle flytta in. ”Skola?! Det är ju evigheter tills han ska börja skolan!! Då kanske vi inte ens bor kvar här!” Jösses, en så dum fråga.
Men det gjorde vi. Bodde kvar. Och gör fortsatt. Rum efter rum har renoverats och barn efter barn har tillkommit (tre, för att förtydliga). Precis som större och nya rum.
Och nya skolor! Så här i backspegeln konstaterar jag att den första frågan om skola kanske inte var så märklig ändå. Vi bor ju till och med kvar när äldst börjar högskolan en ansenlig tid senare.

Jag önskar i vart fall att det fortsatt alltid kommer kännas lika självklart; att dit vi kanske en gång flyttar, dit flyttar han och hela trion i någon mening med. Att vårt hem alltid kommer att ha en öppen dörr, som med jämna mellanrum, gärna ofta, passeras av utflugna barn. Att de alltid kommer att vara trygga med att de har ”något att komma hem till”.
Fast en flytt från vårt hus och gröna rum … ja, det får nog i så fall ske någon annan tid på året än nu. När det första som sker på morgonen är att man tassar ut i morgonrock och andas tidig morgonluft. Går med barfotafötter på det kalla trädgårdsgolvet. Tittar vad som hänt i rabatter. När tvätten fladdrar på tork för vinden, ute på lina. När solen värmer. Värme som får kläder att kavlas upp och sol som får armar och ben att tappa sitt vinterbleka. Medan morgontidningen läses i gröna rummet i sällskap av en kopp kaffe, fågelsång och doft av nygrönska. Någon annan tid på året än när du och jag tar den lugna stunden på eftermiddagen lutandes mot köksväggen som våren värmt upp.

DSC_3073

 

•

Arom av kaffe sprider sig medan jag fyller muggen. Håller händerna kring det varma, lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Jag tillåter mig att sörpla in små doser av kaffe, sakta för att smakerna riktigt ska blomma ut, medan det emellanåt träder fram doft av ny bil. Det kirrar kring i magen av spänning. Tittar upp och vänder blicken mot dig. Ler av känslan det väcker. Känslan som gör mig trygg där jag ser dig sitta bakom ratten. Känslan av något nytt, outforskat, när jag ser hur du säkert för oss mot nya mål.
Trafik rusar på båda sidor om oss. Lukten av ny bil intensifieras när jag låter spänningen få ta överhand. Det är en ny upplevelse. Vi är på väg. Mot fransktalande land där vi ska bo en tid framöver. En tid som i stunden upplevs som lång. Som blir väldigt lång vid tanken på det man lämnar. Allt att ta ställning till innan man fattar beslut. Fast vi tog ett outtalat beslut direkt när frågan kom. Vi visste både att vi inte skulle tacka nej. Att det här är något vi måste göra. En chans vi måste ta.
I mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, börjar flytten till ett land vars språk vi inte talar.  Vi har bestämt oss för att det ska gå bra. Vi har i alla fall definitivt bestämt oss för att ge det en rättvis chans. När kommer möjligheten åter? Om vi inte greppar den nu? Vi har absolut bestämt oss för att inte resten av livet behöva undra vad vi skulle gå miste om ifall vi inte vågar pröva. Känslan är helt fantastisk. En sådan man vill uppleva om och om igen. Fast ändå inte ... vill ju inte gå miste om mystiken …
En slumrande liten lintott, knappt tre år, till synes inbäddad i baksätet mellan båda sina syskon, börjar gny. Det blonda rufset formar lockar som ligger klistrade mot en lätt svettig panna. Denna lilla kropp … alltid lika varm. Jag spänner loss mitt bälte för att lättare kunna sträcka mig och ge honom nappen. Vänder mig bak och precis DÅ! Allt motorljud i bilen tystnar. Jag hinner inte tänka, inte förstå vad som händer, men när jag tittar mot instrumentbrädan ser jag hur den signalerar likt ett sirenljus. Allt blinkar. Hinner se att du fortsatt behåller ett ytligt lugn. Fast inom dig tänker du: Krasch! Inklämda i mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, ser vi bilar och långtradare rusa förbi på båda sidor om oss, medan du vet att vi sitter i en bil som fullständigt har låst sig. Instängda i en bil där inget går att manövrera.

_____________________

Våren har hunnit visa sig. Fast mycket mer är det inte. Gräsmattan ligger fortsatt vit av frost när vi stiger upp på morgnarna. Just denna morgon har det inte ens hunnit ljusna när klockradion väcker mig. En stund senare har hela familjen satt sig tillrätta i bilen. Vi känner oss som inbakade bland resväskor och annan packning. Ryggsäck och kaffekorg får jag ha nere vid fötterna i passagerarsätet för att överhuvudtaget få plats. Men det gör inget. Jag trängs gärna. Det hör nästan till. Det är lite av det som skapar känslan.
Vi är på väg att möta minnen. Med oss har vi tankar som väcker känslor. En nyfikenhet att återse och en längtan som nästan går att ta på. Vi kör genom tät morgondimma som lättar när vi lämnar Sverige. Ser hur det frodiga gröna tilltar ju längre vi kör. Syrener som är på väg att slå ut. Rapsfält som blommar. Lutar mig tillbaka då och då och blundar. Som för att låta koncentrationen vila på ett sinnesintryck i taget. Tittar upp igen. Ut genom rutan på försommaren som finns runt omkring oss. Som tilltar ju längre vi kommer.

Trafiken tilltar den också. Hastigheten ökar. Mittfilen på Autobahn i hög fart. Familjen samlad i en försvarslös kaross. Vi tänker båda på samma sak. Men denna gång har vi en annan bil. Där nyckeln till tändningslåset inte sitter mellan framsätena som på bilen vid det tillfället.  Hade vi haft samma bil nu hade jag inte omedvetet, som den gången, slagit knäet i nyckeln och lyckats vrida om den så att bilen stängts av, som då … utan att förstå vad som hände. Vilket du, efter vad vi kände var de längsta mest dramatiska sekunder som går att uppleva, kom på och lyckades starta om bilen. Det som räddade oss den gången. Men nu har vi inte heller någon som gnyr i baksätet. Ingen man behöver vända sig mot för att han har tappat nappen. Nej, nu sitter där istället en trio, samma, fast denna gång med gängliga, långa ben inkörda i våra säten. Jag väljer att inte säga något när jag känner knäskålar emellanåt trycka in rejält i ryggen. De har det trångt där bak, men klagar inte.
Även om ingen längre pockar på samma uppmärksamhet som då, kan jag ändå inte låta bli att vända blicken bak för att se. Yngst sitter i mitten nu som då. Inte längre riktigt samma lintott. De blonda lockarna har hunnit mörkna med åren. Men på samma sätt omgiven av på ena sidan äldst och på andra sidan av mellan. Båda med tilltagande skäggväxt. Gängliga tonårskroppar. Unga vuxna. Men jag ser också, fortfarande - nu som då, tre näpna ansikten och kan minnas tre små gossar med ben som inte når ner till golvet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA