Känner mig lite låg och ganska trött. Ser koltrastarna ila raskt över ett tjockt snötäcke. Trött på snön. Och less på en färgskala som i övrigt vägrar ge vika från den grå. Jag unnar trastarna att få känna gräs under fötterna. Vårlökarna att få andas solig vårluft istället för att vara instängda i mörker, under ett isigt, smutsat snötäcke. Inte konstigt att trastarna har brått när de tvingas ta mark. Vem vill springa barfota ute nu? Trots goa vinterkängor som står redo i hallen blir jag stugsittare.
Botaniserar bland det gamla för att hitta energi till nytt. Fynden är en huller-om-oreda-kompott.  Släng - spara. Kasseras - renoveras. Skämmigt - gångbart. Jag finner några gamla rader om våren som är till gagn för mig i stunden. Från en gång när jag uppmanades att skriva om mig själv - som fågel! Som en fågel, i jag-form, mitt i våren. Man får nästan pippi av bara tanken, men jag minns att jag hade kul. Fånigt? ja, kanske. Jag bjuder på det.

 

Jag känner att det börjar bli dags att putsa fjädrarna. Jag vill ha fram den där glansen i de mest färggranna. Det gör mig glad att tänka på. Det får mig att börja sjunga.

Jo, visst, jag vet. Jag borde ju börja med att se om mitt hus. Ja, till och med bygga ett från grunden. Fast jag tycker att det är fantastiskt mycket roligare att ”kuckelura” så här års än att behöva tänka på allt praktiskt. Men det är så sant; om jag bara roar mig, var ska jag då lägga mina ägg när tiden är inne?

Det är mycket att styra med så här års. Till att börja med är ju resan så lång. Hela vägen man ska ta sig från det att man flyttar innan vintern slår till, och sedan tillbaka till de trevliga trädgårdar där man samlas med sina jämlikar under sommarhalvåret. Det är helt klart mödan värt, men inte är det väl så konstigt att man hellre ägnar sig åt social samvaro än åt arbete?
Jag måste tillstå att det är inte så lite spännande med detta vårliga, promiskuösa leverne. Jag menar; man får ju passa på. Även om jag gärna putsar friskt i min fjäderdräkt för att bli så attraktiv som möjligt, så går det liksom lite av sig självt. Det där med glansen menar jag. Och en extra klang i stämman blir det också. Ja, jisses…!

För att vara riktigt ärlig; nog skulle jag vilja sitta högst i trädkronan. Kanske händer det att jag någon gång gör det. Men allt som oftast väljer jag en gren lite längre ner, för att kunna dra mig undan om jag skulle vilja. Det känns bra att ha en reträttväg. De vårliga snåren bjuder på gott om sådana. Där i nygrönskan tycker jag om att ha mitt bo. Någonstans i lugn och ro och i skydd från allt ståhej (ja, det kan ju trots allt bli lite för mycket ibland) där jag kan dra mig undan och få vara för mig själv med min lilla familj.

Det händer att jag med avund tittar på måsarna högt där uppe i skyn. Hur de svävande glider fram bland molnen. Vem skulle inte vilja kunna det…? En annan blir ju ganska trött i vingarna av allt fladdrande. Å´ det ter sig väldigt mycket mer flärdigt att snyggt bryta havsytan i jakten på en firre, än att sitta här och picka småsmulor i gräset.

 

Gammal skåpmat kan vara lurigt. Somligt är överraskande bra, annat är som hej-kom-och-hjälp-mig, ytterligare annat i så dåligt skick att man måste springa därifrån. Men det kan också hända att man måste kolla lite mer ordentligt, därför att man faktiskt inte vet.

Jag kommer att tänka på gammal skåpmat när jag ser träden som nu så smått börjar klä sig i nya färger. Det där lilla skrivargänget som höll ihop under en tid, som utbytte kortare texter med varandra och som jag var en del av. Denna lilla skrivarverkstad var ett fantastiskt forum att vara med i, det gjorde något bra med mig.

Vid ett tillfälle utmanades vi att försöka "frigöra kreativitet och bejaka skrivandet" - skriva om ett träd som symboliserade oss själva och använda "du-form". Det var där tanken landade under promenaden här om dagen, när jag såg färgskiftningarna runt om i trädkronorna.
Värt att veta är att detta skrevs när våren precis stod för dörren. Det finns en tillhörande del som handlar om en fågel. Kanske tar jag fram den ur skåpet en annan gång ...

 

Jag ser minsann hur du står där och försöker se reslig ut – gärna vill göra dig lång och smal. Hur du försöker se välfriserad ut i kronan, men hur det mest blir ett stort vindrufs.

För all del. Omfånget har väl inte ändrats nämnvärt under de decennier som gått sedan du började knoppa, men barken är ju ändå inte lika spänstig längre. Bara så att du inte får för dig att tro något annat. Den ser allt lite slapp och rufflig ut på sina ställen. Å´ åldersringarna har blivit några fler och betydligt synligare.

Men jag måste ändå tillstå att du verkar nöjd. Jag ser dig bland de andra för du har ju valt en plats lite för dig själv där du lätt blir synlig. Samtidigt har du valt att växa upp lite i skydd av skogens trädgrupperingar, för att inte stå helt oskyddad när höststormarna tar tag och viner i kronorna.

Valt och valt förresten! Du fick väl så snällt säga ja å´ amen till den plats där du damp ner som litet frö. Några rotskott har du också spridit omkring dig som du malligt visar upp.
Lite vildvuxen här och där, precis som om du söker ett visst mått av äventyr. Men jag ser nog att du inte helt vågar släppa loss. Ditt grenverk avslöjar dig. Lite vild och galen på ytan men med ett djupt rotsystem.

Du slår ut om våren, det är så sant. Fast höstfärgerna klär dig bra. Det är så tydligt att våren och hösten är din renässanstid – det är då det händer mest.

Det råder inga betänkligheter kring att du är nöjd med den plats du intagit. Din tillväxt har skett utan anmärkning.
Din jämlike står där nära dig. Något resligare än du och något större i omfång. Spänsten på barken tycks vara densamma hos er båda, fast bladverket i kronan verkar ha tunnats ut mer.

Du gör dig bra där du står. Lite sumpigt blir det ju stundom kring rötterna, men inte fäller det dig. Färglös och kal – ja, mer har du inte att bjuda på under vintertid. Fast det är klart, slår rimfrosten till så ter sig ditt grenverk i helt annan dager.

Men nu stundar snart din blomstring! Å´ jag ser hur du försöker få spänst i barken i ett tappert försök att göra vårskruden rättvisa.