Tänkvärt

• 8 Comments

•

... när jag tittar inom någon bland fina bloggvänner, dyker BPs skyltsöndag upp. Där har jag vandrat runt och bekantat mig med diverse på olika vis tänkvärda skyltar av flera slag. Nu är söndagen passerad och vi har lite bryskt "brakat in" i en ny vecka, så där som det ofta är att lämna helgen för att ta tag i vardagen. Men medan det ännu var söndag var J och jag på "finpromenad" i "stora staden". Vandrade runt och roade oss med fönstershopping, när blicken fastnade i skylten till en av butikerna. Lite extra fin tyckte jag, i tider som dessa. Något att ta med sig.

• 2 Comments

•

Jag är någonstans mitt i dagar som går för fort. Medan jag fixar och trixar för att få det att gå ihop, tänker jag röriga tankar om att alla har sitt som lyfter fram eller drar ner, som gör tillvaron bekväm och trivsam eller får den att kännas ohanterlig att handskas med. Ibland när den känns så där ohanterlig, jäkligt jobbig, obekväm eller till och med kanske skrämmande ... ja, då får man helt enkelt ta tio djupa för att axla den, om man ska klara det. Ofta kommer man ut på "andra sidan" och upptäcker att man gjorde det; klarade det! Man förundras över hur man får det mest oönskade att fungera.
Alla erfarenheter är bra erfarenheter, även om det finns de man helst hade velat slippa.
Väl förankrade tankar efter att livet vid tillfällen har slagit hårt.

Det här kommer ifatt mig i vardagsröran jag just nu omger mig med, när jag  blir upplyst om hur lite jag vet om livet som diabetiker. Jag tänker på hur yngst har berättat om en av sina idrottskompisar som har diabetes. Att han alltid har med sig druvsocker, ifall han skulle behöva. Hur just den kontakten har fått vår son att bekanta sig med situationen.
Jag tänker på hur det har påverkat äldst att bli nära vän med en kompis, på den utbildning han går, som sedan tidiga barnsben har tampats med insulinsprutor. Hur äldst har berättat för mig att kompisen från början varit tydlig med, inför klassen, om sin situation, ifall något skulle inträffa då han är hjälpt av att de känner till och kan agera rådigt.
Så tänker jag på min morfar som lämnade jordelivet när jag var så liten att det var fullständigt omöjligt för mig att förstå att han var "sockersjuk". Vad var det för något? Han var ju godiskung och gjorde världens största polkagrisklubbor i sin godisfabrik. "Kan han inte äta sitt eget godis?!"

Jag vet bara lite, men idag vet jag i alla fall bättre. Samma dag som jag kan läsa om att det nu finns hjälpmedel som underlättar för personer med diabetes, hör och ser jag mer på kvällens nyhetssändning om hur dessa förenklar tillvaron för barn. Bra!
Jag vet hur livet är med mediciner, andra är en diabetikers men lika nödvändiga, som jag önskar att vi inte hade behövt, men som jag är så oerhört glad för finns. Hur tryggt det känns med tillgång till medicin, som jag är tacksam över att vi ännu inte har behövt använda. Men tänk om ... ut i fall att ...
Jag vet att jag dagligen möter människor som alla "har sitt". Att alla inte vill berätta. Att man heller inte kan veta allt om alla. Att det är jättebra att det finns symboliska kännetecken som kan få mig att förstå och kunna hjälpa i en oväntad situation. Mitt i mina röriga vardagstankar har något fått mig att se poängen med att bekanta mig med dessa. Tankar komna ur en blandning av lek och allvar.
IMG_0611IMG_0609

 

 

 

 

 

DSC_5406DSC_5447

 

 

 

 

 

 

DSC_5445

•

Det behöver verkligen inte vara mycket. Det kan istället vara det lilla. Det lilla som gör morgonen som kanske ger dagen. En daggvåt, solig morgon som denna räcker det med att jag ser mig om, så finner jag. Den tidiga morgonen ger små glittrande pärldroppar på ett skirt bladverk. Det där lilla som gör något bra med mig.
Å tur är väl det - att jag förförs av de där små dropparna som på något vis får mig att bunkra energi. För om hörnan väntar något  som gör att jag får användning för den. Ett virrvarr av villigt sprudlande ogräs. Något som kräver en viljeansträngning för att se och ta tag i. Men idag kavlar jag upp ärmarna. Kan det vara morgonens stärkande små droppar?

DSC_3592

 

•

Somliga dagar, när oättvisorna tycks slå emot mig som piskande hagel, letar jag i min citatbok. Med iver i blicken söker jag speciellt efter de rödmärkta. Bland dessa finner jag de som får mig att känna distans. Jag har en somlig dag nära mig. Ännu kännbar. En dag som gett ett nytt hundöra i min citatbok. Sådana somliga dagar tär.
Då känns det extra bra att en närliggande morgon få vakna tidigt till sol,  till en frukost, du och jag på tu man hand, omgivna av sovande barn inbäddade i sommarlovskänsla och inget på schemat som inte går att frångå. Det ger skjuts åt min viljestyrka. Jag lämnar annat och tar en lång, rask morgonpromenad. En promenad längs med havet. En välbehövlig. En meditativ.
Gör möten. Korta, oväntade. Möten som träffsäkert styr min dag i fortsatt rätt riktning. Först en äldre man som, klädd i vandringskängor, raskt och taktfast kommer gående och tar in på vägen en bit framför mig. Jag följer honom med blicken och ser hur han stannar till och tittar ut över havet. Der är klokt att stanna upp och betrakta. Morgonen är vacker.
Jag är på väg att komma ikapp. Undrar om jag ska öka takten ytterligare för att komma om snabbare. Eller om han kanske saktar in på sitt tempo. Den där stunden när det känns som att man hamnar för länge intill varandra. Vad gör man av den stunden? Vi hamnar där och jag bestämmer mig för att möta hans blick och säga hej. Men jag hinner inte. Han förekommer mig. "Det var värst vad du pinnar på", säger han med ett bullrigt skratt från en mun i ett ansikte som ler. "Ja", svarar jag och besvarar leendet, "jag kände att idag var det dags för de raska stegen." Jag hör honom säga något mer, men ungefär där har jag hunnit om och hör därför inte vad. Med raska steg åt ena hållet och med blicken riskfyllt vänd åt andra kan jag fortsatt se hur han ler. Det gör inger att jag inte hör. Jag ler tillbaka, fortsätter framåt och känner mig gladare.
Vägen bryter av vid en mindre stig. Från vassruggarna hör jag årets små fågelungar pipa. Jag ser en och annan simma omkring, flitigt paddlande med små krumma ben för att hålla sig i närheten av sin mamma. Där gör jag nästa möte. En äldre dam kommer lätt vaggande, till synes ledd av två hundar, gående mot mig. Våra blickar möts och denna gång hinner jag säga: "Hej!" Jag får ett stort leende tillbaka och hör henne vänligt utbrista: "Åh ... vad brun du är." Jämsides hinner jag svara: "Ja", det är härligt i sommarsolen." Så har vi hunnit förbi varandra.

Jag rundar stranden strax innan jag är tillbaka hemma. Solen glittrar bland försiktigt böljande små krusningar mellan bryggorna. Bländar mig. Tänker på hur mina närstående i all välmening brukar råda: "Släpp det", de gånger jag tvingas hantera praktiska bestyr, kontakter eller möten som är oönskade. En sådan situation som ovälkommet gästade just denna "somliga dag". Som ger min citatbok nya hundören av flitigt letande efter något slående som gör mig visare. Jag snarare suger åt mig istället för att släppa. Men å andra sidan; samma egenskap får också korta, oväntade, leende möten att skapa en välgörande distans till somliga dagar.

De som har dumbommarna emot sig förtjänar förtroende.

Jean Paul Sartre, fransk filosof (1905-1980)

IMG_0027 IMG_0024

•

Det är ett rogivande sätt att starta majmorgonen på, när jag  tar en liten runda i trädgården. Dofterna ligger tätt om mig där jag sakta strosar i det blöta gräset. Ser till att bli av med en del inkräktare när jag ändå tar min lilla vända. Maskrosjärnet får agera snigelgiljotin och så drar jag upp lite av det ogräs som letat sig in i rabatterna. Rabatterna där det växer väl mycket av sådant som trivs väl bra. Därmed inte sagt att det måsta vara ogräs. Både aklejor och digitalis får gärna frodas, men det hade ju varit bra om de inte tog fullt så mycket plats från sådant som jag också gärna skulle vilja hitta i grönskan. Sådant som jag kommer på att jag en gång planterat och nu undrar vart det tagit vägen. Jag nämnde vid ett tillfälle mitt dilemma; hur svårt det är att planera sin trädgård, för en tidigare kollega som har detta som sin profession. "Du ska följa ett tema", blev jag tipsad. "Hur då?" suckade Jag. "Det är ju så himla rörigt i rabatterna." "Ja, men", svarade han helt lugnt, "då är det ju det som är temat." Alltså: Vi har tema röra i vår trädgård och sedan det blev konstaterat har jag förhållit mig lite mer bekvämt till detta faktum.

Idag ska jag träffa några av dessa kollegor som fanns med vid tiden för mitt botaniska uppvaknade. Vi är i sig en härlig röra. En brokig skara som aldrig hade hittat varandra om inte denna arbetsplats fört oss samman. Sedan länge finns vi på spridda platser men fortsatt har vi någon gång varje år en återträff. Med personligheter, kompetenser och livsstilar som till del spretar åt fullständigt olika håll tillför vi varandra förvånansvärt mycket som jag inte kunnat finna bland enbart likasinnade. Jag kommer alltid hem glad och med nya infallsvinklar de gånger vi träffas.

Kanske är det så att den spretiga, brokiga röran är ett tema som följer mig och som passar mig bra. Vi har  en vän som jag har hört säga att jag och min man till och med är bra på röror. Då menade han förvisso den sillröra som vi bjöd på en midsommarafton. Men också då min brudbukett beställdes fick jag höra från floristen, som hjälpt mig med åtskilliga buketter: "En brudbukett ska vara som personligheten, så jag gör den lite spretig." Det kanske inte var vad jag väntade mig, men jag har inga större problem med att bli betraktad så.
Nej, den brokiga, spretiga röran bör inte förringas. Den är många gånger både välsmakande, charmig och berikande.

DSC_3193

 

 

•

Morgonen bjuder på sol och vi låter en nypa av den tidiga lite kylslagna vårluften komma in i köket. Jag får en stund för frukosten ute och hinner läsa delar av morgontidningen innan dagen drar igång ordentligt. Fångar in ett citat som känns märkligt slående när jag summerar arbetsveckan som nu passerat. Det tar jag med mig in i helgen.

Ingen har det tryggare
än den som bor i ett luftslott.

Klara Johansson, litteraturkritiker (1875-1948)

DSC_3163

 

•

Vaknar för tidigt. Det skulle ha varit skönt med en sovmorgon. Men något tar tag i mig som gör att jag helt lämnar det sköna stadiet av slummer. Kan omöjligt somna om så jag väljer att stiga upp. Jag tassar fram. Huset känns så tomt och tyst. Och inbjudande. Det kan vara skönt någon gång att vakna ensam. Att i sin egen takt starta dagen. Frångå vanor och rutiner som vanligtvis råder.
Familjen har varit på spridda håll i helgen. Maken packade väskorna tillsammans med yngst i gänget för att fara 25 mil västerut på idrottsevenemang. Handboll. En ska delta på planen, den andra är med som coach. Äldste junior är ”spridd” sedan tre månader tillbaka, har egna morgonrutiner. Studier har fört honom till ny plats. Den tonåring som ännu inte nämnts, han är här hemma med mig. Sover fortfarande. Jag skulle gissa att jag får ännu en god stund på mig att ”tassa runt” innan jag hör honom stiga upp. Precis som jag slår han hälarna hårt i golvet när han går. Vi avslöjar oss. Fast idag smyger jag lite. Känner liksom in huset. Andra i familjen sätter fötterna i golvet så mjukt att de alltid tycks smyga. Efter alla år tillsammans överrumplas jag fortfarande av hur du plötsligt bara kan dyka upp. Obemärkt. Stå där bakom mig.

Med helgens olika familjeaktiviteter passade det bra att bli inbjuden till vinlotteri igår. Vi är ett gäng tjejer, fjorton stycken, som har hållit igång sedan barnen var små. Det började som att sätt att träffa ändra, lära känna nya och ha något med kontinuitet vid sidan om småbarnslivet som då tog mycket plats. Det har gått en stund sedan dess. Flera i gänget har hoppat av, nya har tillkommit. Under processens gång har en … lite knepigt att hitta rätt ord för det, men … något verkligt genuint vuxit fram. Något utöver det vanliga. Nu är det inte någon som slutar längre. Det finns inte längre plats för nya. Nu är vi.

Det doftar gott när Farhana öppnar dörren och välkomnar oss. Doftar gott av indisk mat. Underbara Farhana. Glad, öppen, godhjärtad. Som är en fena på att laga mat från det land där hon har sitt ursprung. Spännande för oss andra. Nya smaker och dofter inspirerar. Tända ljus. Musik i bakgrunden. Det uppsluppna infinner sig nästan genast. Ungefär som med maten är det också mellan oss i gänget. På ett sätt en brokig skara. Där allas våra egenheter och karaktärer blir en inspirationskälla, en väl sammansatt helhet. Alla är alltid så glada när vi ses och sätter så otroligt stort värde på dessa tillfällen. För mig är det fortfarande ett sätt att ”träffa andra”. Träffa vänner som jag aldrig träffar annars. Det är där och då. Och det är mycket. Det finns en förtrolighet, respekt och acceptens oss alla sinsemellan. Vi delar utan betänklighet innehållet i våra liv. Om vi vill och behöver. Om vi mår bra av att få berätta. Alla känner vi oss trygga med att det tas väl omhand. Ibland är vi flamsiga som ett gäng tonårstjejer. Och då är det helt tillåtet utan att någon dömer. Vårt vinlotteri är guld.

Så det är helt okej att sitta här idag. Med för lite sömn i bagaget. Det är en skön söndagskänsla. Trött i mjukiskläder. Jag ser fram emot att fortsätta läsa boken jag börjat på. Ser fram emot att lägga äppelskivor i calvados och baka en äkta Tarte tatin. Som vi ska ha ikväll. Men först ska vi äta en sen söndagsmiddag. Tillsammans. När handbollsduon åter har landat på hemmaplan. Äta gott medan vi utbyter helgens olika begivenheter. Och jag ska tända ljus och sätta igång en brasa. Det lockar extra när jag hör smattret på rutorna och känner avsaknaden av dagsljus in i huset. Det är en mörk tid nu. Och regnig. Men nästa månad inträffar vintersolståndet. Dagarna blir längre. Det sker sakta, men det är ändå så det är. Det blir jag lite glad av att tänka på.

En vän är en människa i vars sällskap man törs vara sig själv

Frank Craine (1861-1928)

DSC_1991