Vardagsliv

•

Här hemma driver vi ofta, eller i alla fall ganska ofta, med stora projekt. Som till exempel med att renovera och förändra hela huset. Det är ju inget som görs över en natt precis, utan något som tar många år och blir till ett ständigt pågående projekt - en livsstil. Man tar vid på nytt där man en gång började. Ibland på bekostnad av de mindre, men kanske väl så betydelsefulla, småprojekten. De som borde ses över oftare, men som kanske inte känns lika spännande.
Att rensa är ett sådant. Vi är verkligen usla på det. Utrymme efter utrymme tenderar att fyllas på allt mer. Det blir lätt så när man bott många år på samma ställe, familjen har vuxit till under tiden och man har varit med om att tömma föräldrahem. Här finns en del som behöver gås igenom. Visst sker det emellanåt, det liksom går som i cykler, men allt för sällan.
Några små, söta minigrytor påminde mig om detta dilemma här om dagen. Ibland vill man ju bara ha. Och jisses så många användningsområden man hittar i en hast för dessa bara-vill-ha-föremålen. De går nog faktiskt inte att vara utan.
Så dessa grytor i miniformat har nu lett till, så här i tider som ofta redan är bråda, att operation rensa är i behov att att komma igång. Det går helt enkelt bara inte att finna plats för dem någonstans. Jag tar fram stora kartongen, tömmer hyllor på sådant som står främst, det som ofta används och där, längst in, är det belamrat med grejer som jag hade glömt att vi har. Ut med dem!
De små grytorna må var urgulliga och har säkert sina charmiga användningsområden, men jag misstänker starkt att största nyttan med dem är att de får mig att rensa. Minsann inte det sämsta.

DSC_3926

•

Ny morgon, nya turer. Yngst har sin andra prao-vecka och de tidiga morgnar det innebär för honom, har fått det att osa curlingföräldrar kring oss. Jag kan inte just se något ont i det. Att vi under två veckor stiger upp en stund tidigare, för att börja morgonen tillsammans så som vi brukar. Äta frukost ihop med den skillnaden att vi sedan erbjuder skjuts.
Världen utanför ligger som i dvala när vi tar klivet ut i det mörka och låser dörren efter oss. Checkar att yngst har fått med sig lunchlådan. Det har han förstås, för han har koll. Mitt i tonåren och full kontroll. Självklart är det så att upplevelsen av tiden, från litet barn till tonåring, är en annan för mig än för honom, utifrån rollen jag har i den och hur jag har förändrats med den. Det får mig att fortsatt checka av och det får honom att numer upplysa mig om att han redan har koll på läget. För det har han. Oftast.
Jag kan inte tycka att vi curlar, när jag ser honom växa in allt mer i att ta eget ansvar och när jag dessutom märker att det han känner, det är att vi bryr oss. Fast, visst, han är yngst. Jag vet att både äldst och mellan tycker att det märks både på honom och mig. Så dessa två håller jag utanför mina tankar kring ett par veckor med allt för tidiga frukostar och morgonskjuts.

DSC_3894

•

Vi har haft några morgnar och samlar kraft för några till, då det känts som om vi fått lämna den varma, goa bädden innan morgonen hunnit komma. Anledningen är att vi sympatiserar med yngst som under ett par veckors praktisk arbetslivsorientering får gnugga det sömniga ur ögonen allt för tidigt. Själv gör jag, utan större framgång, tappra försök att springa ifrån mitt morgontrötta väsen. Vi sitter samlade runt frukostbordet innan vi riktigt vaknat och definitivt före solen har makat sig upp. Förresten har den just inte ansträngt sig för att titta fram sedan november satte ner foten. Går inte ens att skönja bakom täcket.
En trio, med stämband som ännu vilar, bland tre sorters fil, frukostflingor, müsli, bröd, pålägg, juice och rykande tekoppar. Vi håller på att duka fram så vi knappt hinner sitta ner. Fast det blir en liten stund och den lilla stunden blir välgörande bränsle för dagen. Vi lyser upp den mörka morgonen med stearinljus och vaknar sakta i varandras samvaro. Har morgonradion på svag volym. Tar del av lokala kulturutbud och hör väderrapporten som spår ännu en dag med gråmys, medan våra händer möts över frukostbrickan. Yngst lägger en stund sin hand på min. Vi utbyter blickar och morgontrötta leende. Det är tydligt att han sätter pris på att vi delar denna arla timma med honom. Det är gott att starta upp ihop.

DSC_3878

 

•

Jag vill gärna se mig som en vän av ordning. Förhåller mig väl till vad som anses tillåtet respektive otillåtet, kommer hellre allt för tidigt än lite för sent, håller allt som oftast skeden i vacker hand och låter samvetet styra mig genom den goda moralens oskrivna regelbok. Samvetet kan rent av plåga mig om jag inte också läser mellan denna boks oskrivna rader.
Jag andas lättad ut vid tanken på att här hemma förhåller vi oss utan regler. Något oskrivet, outtalat får oss istället att ta den nödvändiga hänsyn som gör ett trivsamt hem. Tillsammans, förstås, med den självklara taktpinnen - känslan vi har för varandra.

De högar som har en benägenhet att växa till sig här hemma, i avsaknad av regler för ordning & reda, tillåts göra det därför att vi helt enkel inte tycker att det är detta som är viktigt, att det är det undanplockade, skinande, det vita och svarta och alla grå nyanser där emellan, som skapar trivseln. Ett hem behöver mycket kärlek, en del brokig kulör och en viss oreda för att bli hemtrevligt. För att kännas som ett hem måste det märkas att något lever och verkar där.

Fast alltså ... ibland ... man kan ju tröttna emellanåt. Den känslan får mig att börja gå igenom några av alla samlingar. Känslan kommer över mig så brutalt att den, mer sanningsenligt, får mig att börja röja. En intensiv lust att få undan. Jag rensar och slänger i ett aggressivt tempo, med en ambition att försöka förhålla mig mer positiv. Det är ju bra att få undanröjt - man brukar vara nöjd efteråt.
På kylskåpet sitter äskade hatobjekt. Magneter som håller små kreativa finurligheter och fyndiga citat på plats. Som omöjliggör att dra med trasan över kylskåpsdörren och torka rent. Nu ryker de och fram träder, efter lite gnidande, en ren, rostfriblänkande kylskåpsdörr. Ren, blank ... och naken.
Morgonen därpå när mellan  kommer ner i köket, blir han stående framför kylskåpsdörren. Som bländad av tomheten. "Men? ... här hade vi ju en massa kul." Alla fyndiga citat, sammansatta ord, kreativa klipp- o ritalster ... som bortblåsta.

Det är nog bra med ordning & reda, men hemma bör man inte fara för fort fram. Plötsligt känner jag att orden fattas oss. De som får oss att stanna upp, skratta, fundera, skapa nytt. Ord som ibland kan fånga livet.
Vi startar upp operation återskapa.

DSC_3847

•

En gråmulen måndag, mitt i oktober, kan man ha det sämre än att få en egen stund i köket, öppna burken med torkad lavendel och fylla sinnena med lite sommar. Jag tar fram receptet på lavendeldrömmar och vispar snabbt ihop de klassiska drömingredienserna, tillsammans med en sked av sommaren. Doften sipprar ut genom ugnsluckan när de gräddas, ut i köket och vidare genom hallen till resten av huset. Att det bara är jag och ingen annan i familjen som är speciellt förtjust i att äta dem, det är en annan femma. Ibland kan det vara naggande gott att bara lyfta på locket.

DSC_3714

DSC_3717

Lavendeldrömmar

20 kakor

100 g mjukt smör
1 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2,5 dl vetemjöl
1 krm hjorthornssalt
1 msk färska lavendelblommor (torkade går också bra)

Sätt ugnen på 150 grader.
Vispa smör och socker ljust och krämigt.
Blanda de torra ingredienserna med lavendelblommorna och rör ihop med smörkrämen till en smulig dag.
Krama till små bollar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda kakorna i mitten av ugnen i 15-20 minuter.

Receptet hämtat ur:
"A Piece of Cake", Leila Lindholm

•

När vi köpte vårt hus fick vi en skottkärra i inflyttningspresent av ett par kompisar. Det var en fantastisk present att få. Kanske var det huset det var fel på, för skottkärran höll ... en liten stund. En tid senare fick du en ny skottkärra av mig, av modell "kärra-för-hus-och-trädgård-i-totalrenoveringsbehov", i julklapp. Inte det mest romantiska att ge till sin käraste. Men när man köper hus av den kaliber som vårt, då inser man behovet av bra grejer och du blev glad. Den har hållit med kan jag säga (både kärleken och skottkärran). Jisses, vad den kärran har hjälpt oss att kånka och att blanda bruk och betong genom åren.
Idag är det dags igen. Vedleverans tippas på garageuppfarten i eftermiddag. Då påminner du mig om att vi inte har lyckats fixa punkan på skottkärran. Att ved värmer två gånger, det har vi blivit varse genom åren. Det behöver man inte kånka kubikmeter med ved, med enkom arm- och benstyrka, för att uppnå. Nej, en fungerande skottkärra får allt finnas tillgänglig för detta ändamål. Så jag lossar hjulet och ger mig iväg till det ställe där jag känner mig trygg med att hitta ett nytt. Men den tryggheten byts till något mer irriterat, för där finns inte det jag söker. Nästa ställe likadant. Då åker jag till det byggvaruhus, som utger sig för att vara de man ska fråga när man vill ha hjälp av fackmän, där jag en gång inhandlade denna kärleksförklaring. Beställningsvara, visar det sig. Och de vill ha över 800 kronor för ett nytt hjul! Här någonstans börjar jag bli aningen grinig att tas med och frågar vad de vill ha för en helt ny skottkärra. "1400 kronor", svarar killen i kassan utan någon vidare reflektion. Då vänder jag på klacken. Tar mig vidare till nästa ställe utan att kunna komma på ytterligare fler. Men icke. Fast där vet de råd. Efter alla turer kommer jag till slut till en däckfirma där en motorinoljad kille frågande kommer emot mig där jag står vilsen med mitt skottkärrehjul. Nemas problemas, visar det sig. Äntligen! 77 kronor fattigare, med ett lagat däck och kärran som ny, står jag nu redo för eftermiddagens leverans, tillsammans med vår gamla trotjänare som snart 20-årsjubilerar. DSC_3709

•

När morgonen väl har startat upp och jag blivit hyfsat igångsmord ... ja, då vill jag gärna tro att dagen ska räcka till mycket. Fredagen gillrar en fälla och får mig att tro att jag kan unna mig en lay-back-morgon innan jag greppar listan för att beta av den. Jag läser morgontidningen medan jag har TV-nyheterna på i bakgrunden. En penna redo för dagens sudoku och så en kopp kaffe. Ärtorna ligger i blöt i köket. Det vankas storkok och traditionsenlig ärtmiddag i helgen. En sådan som ska gå i sann ärt-punch-o-pannkake-anda.
I tidningen läser jag att denna helg infaller också kanelbullens dag. Hur kunde jag glömma? Kanelbullens dag kan vi inte låta falla mellan stolarna. Här finns inte tid att sitta och häcka. Luta-sig-en-stund-tillbaka-hörnan lämnas öde med en kallnande kopp kaffe och ett olöst sudoku. På listan "att köpa" och "att göra" kompletteras det. Plötsligt är dagen i full gång. Det går i sån fart att listans tänkta prioritetsordning blir till en huller-om-oreda. I köket återfinns plötsligt detsamma; ett enda stort kaos. Det går lite för fort. Men jag rör tålmodigt i soppan och tar tio djupa, medan bullarna jäser på plåten, glassen kyls i den bullriga gamla maskinen för detta ändamål, knäckebröden får en extra stund i ungen för att få det goda spröda, jag läser receptet på radiokaka (som jag aldrig tidigare gjort, eller som jag aldrig ens tyckt varit gott, men som jag får för mig att jag gärna vill bjuda på till kaffet efter pannkakorna med glass) och tänker att  pankisarna gräddar jag lite senare. Björnbärssylten! Den får också vänta lite. "Gör nu inte för mycket." Det var så du sa, kommer jag på nu. Känner jag igen det här? Jo, så pass att jag borde ha lärt mig att inte springa på samma mina. Kanske skulle ha lyssnat bättre. Fast nu vill jag helst göra färdigt.
Känner mig en aning varm i kläderna när seneftermiddagen anländer. Men jag dukar glatt fram kanelbullar som vi tar till fikat en dag i förväg. Å vad fanken, det är ju fredag. Nog ska jag hitta en stund att bara luta mig tillbaka.

DSC_3666

•

Det behöver verkligen inte vara mycket. Det kan istället vara det lilla. Det lilla som gör morgonen som kanske ger dagen. En daggvåt, solig morgon som denna räcker det med att jag ser mig om, så finner jag. Den tidiga morgonen ger små glittrande pärldroppar på ett skirt bladverk. Det där lilla som gör något bra med mig.
Å tur är väl det - att jag förförs av de där små dropparna som på något vis får mig att bunkra energi. För om hörnan väntar något  som gör att jag får användning för den. Ett virrvarr av villigt sprudlande ogräs. Något som kräver en viljeansträngning för att se och ta tag i. Men idag kavlar jag upp ärmarna. Kan det vara morgonens stärkande små droppar?

DSC_3592

 

•

Vi är på en liten tur idag, gamla Bettan och jag. Den vi gör en gång om året. Kollar hälsotillståndet. Jag förbereder henne och intalar mig att det nog ska gå bra. Man har ju hört en del historier. Om hur det bankas och slås. Ve och fasa. Jag ryser vid tanken på att hon ska behöva utstå detta. Men vi har gjort det här ihop ett antal år nu och jag har blivit varse att det mesta man har hört inte är annat än skrönor. Tvärtemot är min erfarenhet efter dessa tillfällen, att det är på få platser man blir så väl bemött som dit vi är på väg idag.
"Välkommen", hälsar ett leende ansikte när det blir vår tur. "Tack", svarar jag, nästan för oss båda. "Ta gärna en kopp kaffe. Eller frukt! Det finns där borta på fatet." "Tack", svarar jag igen och inser förstås att denna generositet är avsedd endast för mig och inte mitt sällskap. För att stunden då jag väntar ska upplevas lite bättre. Så avböjer jag artigt med att tillägga: "... men jag tror att det är bra." Jag kommer av mig en aning för att jag inte väntar mig att detta är stället där man blir bjuden på kaffe och frukt. Därför svarar jag innan jag har hunnit känna efter om det skulle smaka gott. Sedan är det ju för sent att känna efter. För jag har ingen lust att fråga om man får ångra sig. Men jag tänker ändå att de kanske skulle bli glada om man tackade ja. Det tror jag att jag hade blivit. Om jag hade varit de.
För min del spelar det ingen roll denna dag att jag tackar nej. Jag hinner inte ångra mig för allt går så fort. De är glada och trevliga. Småpratar medan de känner lite här och lyser lite där. Kollar noga in hela underredet, vilket man ju skulle kunna tycka vore lite intimt. Men Bettan bjuder glatt på det och jag blir lika glad när jag får höra att allt står väl till. Andas frisk luft gör hon också. Det var vad de sa. Att hon är miljövänlig. "Ha en bra dag", önskar det leende ansiktet när vi är på väg därifrån. Jag svarar: "Tack", en tredje gång med tillägget: "... detsamma!"
"Miljövänlig", tänker jag när vi drar oss hemåt igen efter dagens inspektion. Nja ... allt är relativt. Hon gör väl så gott hon kan. Även om cykeln är att föredra för både miljöns och mitt eget välbefinnande och det är den jag helst använder så långt det nu är möjligt, så blir jag självklart glad över att hon fick ett "OK" stämplat i rumpan.

DSC_3547

•

Två hjul och styre - det är perfekt.  Jag tycker om att cykla när jag ska handla. Istället för att ta bilen. Vi bor så att det är fullt möjligt. Promenera är också ett alternativ. Om man har tid. Och om man får plats med att packa varorna i en ryggsäck. Att bära hem dem i kassar ... nja, tveksamt ... då upplevs genast avståndet som lite längre. Och det skulle slita onödigt mycket på axlar och rygg. Men två hjul och styre, en rygga och en cykelkorg - då klarar men det mesta.
Den glada optimisten i mig gör förstås en del missbedömningar. Det finns onekligen de gånger jag verkligen undrar hur det ska te sig för mig att cykla hem. Om det överhuvudtaget är möjligt att ta sig hem. På cykel alltså, fullpackad, med ex antal varor som inte direkt är dimensionerade för denna form av hemtransport. Hittills har det gått bra varenda gång. Visst innebär det att jag ibland får stuva om för att få plats med allt. De gångerna, när jag lite oroligt undrar hur väl pumpade däcken är, kan jag faktiskt känna mig som en riktig miljökämpe. Som väljer cykel framför bil. Somliga gånger till och med regnar det.

Men alltså ... det finns ju dagar ...  dagar när bilnycklarna retsamt tycks dingla på en krok precis framför ögonen. Idag är en sådan dag. När regnet öser ner och kummindoft virvlar runt i köket och i hallen. Ett välkomnande mottagande när man kliver in. Men just nu är jag på väg ut. Medan kumminbrödet jäser bestämmer jag mig till slut för att ta bilen för att åka och handla. Jag hade tänkt att cykla, men så tar regnet i och alla moln är gråa och jättetighta. Och jag måsta ju vara tillbaka tills brödet har jäst färdigt.  Och om jag nu tar bilen så kan jag ju passa på att handla så mycket mer. Jag till och med lyckas övertyga mig själv om att jag inte skulle ta mig hem på cykel. Det känns lite bättre så. Och så vet jag ju säkert att jag hinner hem till brödet.
Och visst! Jag får med med mig allsköns saker. Saker som är lättare att få med hem när jag nu valde bilen. Saker som inte ens stod på listan över inköp. Bra jobbat! På listan skriver jag ju bara upp det vi behöver. Eftersom jag i regel annars inte får plats med allt när jag cyklar hem.
Doftar gott av kummin, det gör det fortsatt när jag kommer hem. Och min bedömning att hinna hem till den färdigjästa degen visade sig i alla fall vara helt rätt. Timern larmar som på beställning, när den sista av alla varor, både av de vi behövde och de helt onödiga, läggs i skafferiet.
Men jag hann ju också stanna och prata länge med en go kompis, som jag kolliderade med mitt bland alla lökar i grönsaksdisken. Mötet gör mig glad. Det var en bra kollision. Och jag hade inte hunnit stanna och fått med mig den där goa känslan som varar länge efter en bra kollision, om jag hade valt två hjul och styre framför bilen denna regniga tisdag. I alla fall inte i kombination med hembakat kumminbröd.

DSC_3529