Ny morgon, nya turer. Yngst har sin andra prao-vecka och de tidiga morgnar det innebär för honom, har fått det att osa curlingföräldrar kring oss. Jag kan inte just se något ont i det. Att vi under två veckor stiger upp en stund tidigare, för att börja morgonen tillsammans så som vi brukar. Äta frukost ihop med den skillnaden att vi sedan erbjuder skjuts.
Världen utanför ligger som i dvala när vi tar klivet ut i det mörka och låser dörren efter oss. Checkar att yngst har fått med sig lunchlådan. Det har han förstås, för han har koll. Mitt i tonåren och full kontroll. Självklart är det så att upplevelsen av tiden, från litet barn till tonåring, är en annan för mig än för honom, utifrån rollen jag har i den och hur jag har förändrats med den. Det får mig att fortsatt checka av och det får honom att numer upplysa mig om att han redan har koll på läget. För det har han. Oftast.
Jag kan inte tycka att vi curlar, när jag ser honom växa in allt mer i att ta eget ansvar och när jag dessutom märker att det han känner, det är att vi bryr oss. Fast, visst, han är yngst. Jag vet att både äldst och mellan tycker att det märks både på honom och mig. Så dessa två håller jag utanför mina tankar kring ett par veckor med allt för tidiga frukostar och morgonskjuts.
