De har fått kånka med mig runt i helgen. För att samla det jag mår bra av. Och den gångna helgen har vi alla varit samlade. Och det har känts bra. Äldst tog sin tillflykt från studier och styrde mot hemmet. Det är inte utan att det pirrar lite i magen av glädje när jag hör ytterdörren öppnas och ser honom stå i hallen. Han är sig lik. Bakom står du och smyger fram en härlig bukett gladioler som jag får av dig. Det är något visst med blommor som så tydligt följer säsongen. Och gladioler är så fina ... Och när vi står där som en liten leende trio passar äldst på att lirka upp något ur sin packning. "När ni nu båda är här ...", säger han. Vi föräras en flaska Amarone. Han är lika glad i sina ögon när han räcker över den till oss, som jag blir varm i hjärtat av tanken bakom.
Sedan blir det tripp-, trapp-, trulleffekt för där näst ansluter yngst och sedan mellan. Eftermiddagssolen blänker på det nyoljade bordet på terassen där vi sätter oss tillsammans. Amaronen bänkad som på ett litet presentbord och vasen med gladioler står intill. Yngst får ögonen på buketten och drar genast slutsatsen att jag har fått den av dig. Han vet att jag brukar få blommor av dig. "Vilken man du har", säger han. Mm ... jag vet, tänker jag och ler åt de uttalanden yngst i familjen kan bjuda på.
Gladiolusen kånkas sedan runt från terass till kök, till matplats och vardagsrum. Jag vill att de ska vara med. Amaronen tar vi med oss till ett speciellt tillfälle framöver.