En solig dag i september. Så långt fram på säsongen att jag lätt får för mig att det gröna rummet enkom är till för att lapa de sista soltimmarna innan grårusket sätter in. Att det inte längre är så kul som det var i början av sommaren att gräva och plantera. Jag glömmer bort att vattna och en del av sommarens krukplantering hinner så långt i sin "vissna-ner-process" att de inte längre går att rädda.
Men idag blev jag varse: Ack så fel! Perfekt tid för trädgård i alla avseenden.  Vilket jag egentligen redan vet. Jag strosar runt och spanar. Rabatterna är ännu välbeställda på sådant som är en fröjd för både öga och näsa. Fyra rosbuskar som jag tänkt att "De ska jag plantera i morgon" i tre månader nu, ger mig så dåligt samvete att gummistövlarna åker på och spadarna fram. Kannor fylls med vatten och så börjar grävarbetet. Alla fyra kommer i jorden. Nöjd. Jag ser mig omkring och kommer fram till att det nysådda gräset ska avtäckas. Tar fram handsaxen och hyfsar till det som grott och hunnit växa till sig. Nysått gräs bör hanteras varsamt. Fyller i med nya frön där det fortsatt är glest. Vattnar. Fyller kannorna på nytt och så får äntligen alla krukor lite påfyllning för att orka lite till, innan frostnätterna tar vid.
Hm ... trädgårdslandet, tänker jag när jag ser mig om och rättar snabbt till ogräslandet när jag granskar det mer ingående. Jag drar upp lite av det jag finner minst klädsamt. En hel del. Men så får jag ögonen på något annat och snabbt är jag där och gör samma sak.
Dagens trädgårdsaktivitet blir som vanligt en ganska trevlig röra. Lite här och lite där. När solen börjar gömma sig bakom grannens taknock fyller jag rabarberfatet med vatten. Så kan någon som kanske inte är så stor fast sugen på att bada, eller behöver lite att dricka, göra det. Sedan tar jag kväll.
Det blir en sådan dag som går alldeles för fort. Men å andra sidan brukar det vara sådana dagar som jag har med mig länge.