Monthly Archives: November 2014

•

Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.

DSC_3899

•

Ny morgon, nya turer. Yngst har sin andra prao-vecka och de tidiga morgnar det innebär för honom, har fått det att osa curlingföräldrar kring oss. Jag kan inte just se något ont i det. Att vi under två veckor stiger upp en stund tidigare, för att börja morgonen tillsammans så som vi brukar. Äta frukost ihop med den skillnaden att vi sedan erbjuder skjuts.
Världen utanför ligger som i dvala när vi tar klivet ut i det mörka och låser dörren efter oss. Checkar att yngst har fått med sig lunchlådan. Det har han förstås, för han har koll. Mitt i tonåren och full kontroll. Självklart är det så att upplevelsen av tiden, från litet barn till tonåring, är en annan för mig än för honom, utifrån rollen jag har i den och hur jag har förändrats med den. Det får mig att fortsatt checka av och det får honom att numer upplysa mig om att han redan har koll på läget. För det har han. Oftast.
Jag kan inte tycka att vi curlar, när jag ser honom växa in allt mer i att ta eget ansvar och när jag dessutom märker att det han känner, det är att vi bryr oss. Fast, visst, han är yngst. Jag vet att både äldst och mellan tycker att det märks både på honom och mig. Så dessa två håller jag utanför mina tankar kring ett par veckor med allt för tidiga frukostar och morgonskjuts.

DSC_3894

•

Dagen har gått i skytteltrafik. Lämna - hämta, lämna - hämta ... jag har tappat hur många gånger, men en hämtning återstår. Har parerat stunderna emellan med brödbak som välkomnar med doft av nybakat. Så har jag berett plats för det som komma skall. Tömt, torkat rent, rensat, ställt tillbaka. Nu finns utrymme för det nya - plats för advent i skåpen. Fast den trillar ju inte in av sig självt bara för att man är i städtagen.
Lurar på hur listorna ska se ut. Vad de ska innehålla. Vad de ska åstadkomma. Gärna fint papper ... snirklig text ... att göra ... att inhandla ... smått & gott till klapparna. Det som ska göras är att få veckan att dofta jul. Jag tänker pepparkakor och saffransbröd. För hyllorna och för njutningen. Innehållet har just nu julkryddor i centrum. Och inspiration och lust, det är vad jag vill att de ger mig. Dags för julbak och adventspyssel.

DSC_3888

•

Jag trodde att jag sluppit undan. Att vi andra hade klarat oss. Men inte ... idag snörvlas och hostas det friskt här hemma. Stora tebaljor kommer vandrande genom huset, slår sig ner på soffbordet och bakom, halvsittandes i soffan, dyker det fram en ömklig kropp och ett par blanka ögon. Det är mellan och jag som samsas om att brygga hett te och inta soffan. Att inta viloläge, det är vad dagen duger till, det är vi rörande överens om. En film, kommer vi gemensamt fram till, det känns som en bra sysselsättning. Någon vi båda vill se. Det innebär ofta att den tar en stund att finna och ibland att jag låtsas vilja se densamma som han. För mig är stunden tillsammans av större vikt än valet av film, medan det omvända gäller för mellan, om det ska bli en filmstund tillsammans. Så jag går lättvindigt med på "Guardians of the galaxy", en filmtitel som mina ögon hade hoppat över om de inte hade haft sällskap av mellans. Mellan som hunnit med ett gediget register av sedda filmer, som gärna ser om de han gillar. Han anar min skepsis som jag själv tror är omärkbar. "Jo, jag tänkte", börjar han förklara, fast jag hade hoppats att han inte skulle känna att någon förklaring behövs, "det är en rolig film, med skön musik och mycket färg ... och det är ju så grått idag. Det är kanske vad vi behöver...?" "Visst, vad bra, den väljer vi!" säger jag och försöker låta övertygande.
Efter att ha bälgat litervis med te börjar det kännas lite blaskigt och vi byter till var sin stor kopp med varm choklad. Det ångar hett av kakao, kanel och kardemumma och skummar lätt av grädden. Vi sitter uppkrupna i mjuka, varma plädar och låtsas att det är ridån som går upp när teven sätter igång. Vi bjuds på sprakande show med bra musik, mycket färg och skön humor som får oss att skratta. Mellan vet precis vad som behövs.
Det är inte kul att vara sjuk, men om man nu ändå är sjuk, så blir jag lite gladare av att ha sjukstuga i sällskap med mellan.

DSC_3881

 

•

Vi har haft några morgnar och samlar kraft för några till, då det känts som om vi fått lämna den varma, goa bädden innan morgonen hunnit komma. Anledningen är att vi sympatiserar med yngst som under ett par veckors praktisk arbetslivsorientering får gnugga det sömniga ur ögonen allt för tidigt. Själv gör jag, utan större framgång, tappra försök att springa ifrån mitt morgontrötta väsen. Vi sitter samlade runt frukostbordet innan vi riktigt vaknat och definitivt före solen har makat sig upp. Förresten har den just inte ansträngt sig för att titta fram sedan november satte ner foten. Går inte ens att skönja bakom täcket.
En trio, med stämband som ännu vilar, bland tre sorters fil, frukostflingor, müsli, bröd, pålägg, juice och rykande tekoppar. Vi håller på att duka fram så vi knappt hinner sitta ner. Fast det blir en liten stund och den lilla stunden blir välgörande bränsle för dagen. Vi lyser upp den mörka morgonen med stearinljus och vaknar sakta i varandras samvaro. Har morgonradion på svag volym. Tar del av lokala kulturutbud och hör väderrapporten som spår ännu en dag med gråmys, medan våra händer möts över frukostbrickan. Yngst lägger en stund sin hand på min. Vi utbyter blickar och morgontrötta leende. Det är tydligt att han sätter pris på att vi delar denna arla timma med honom. Det är gott att starta upp ihop.

DSC_3878

 

•

Känslan är obeveklig. Det skulle sitta fint med nyputsade fönster. Glasklart och rent inför att låta advent och så småningom jul ta plats i vårt hem. Jag tittar ut genom fönstret i hopp om att finna lust och inspiration. Att det ska vara så svårt att komma till skott med somligt. På sommaren skjuter jag upp det här med fönsterputs, för då tillbingar vi den mesta tiden utomhus. På hösten, när vi väl har flyttat in, verkar dagarna springa iväg i ett ofantligt tempo och så står jag där en dryg vecka före advent. Brottas med viljan som ska ge bot på fullständig ödeläggning av kraft att tillgodose husets ögon med att förhålla sig klarare till omvärlden.
Fast nu när jag står där och tittar, så är världen utanför inte annat än olika nyanser av grått och svart. Den fysiska omvärlden vill säga. Innanför både ser och känner jag något helt annat. Och inomhus frodas känslan av ett advent i antågande. Vi rör oss i sakta gemak genom det mysiga skenet från stearinljus och brasa i kakelugnen. Känner värmen från desamma och inte minst doften. Den sistnämnda mysfaktorn kommer snart att späs på med saffran som smiter ut genom den varma ugnsluckan. Och så den orientaliska mystik som hittar ut ur sitt gömme, när man lättar på locket till pepparkaksburken och värmer på glöggen.
Vad som är viktigt blir mer klart. Inte är det nyputsade fönster i alla fall.

DSC_3866

 

•

Vi skulle ha varit på väg. Ganska långt och ganska länge skulle vi ha färdats på novembervåta vägar genom ett landskap i höstskrud. Med säker hand på ratten skulle vi ha styrt norröver. Vissa sträckor under den vilsamma, talande tystnad som jag bara kan känna tillsammans med dig. Andra sträckor skulle vi ha fångats av den musik som är vår när vi åker långt. Vi skulle bitvis sitta mitt i de samtal som för oss framåt, därför att längre bilresor inbjuder till det.  Stannat längs med vägen, vid caféet i den gamla mangårdsbyggnaden klädd i flagnande blekgul panel, inklämd mellan motorväg, täta furor och en blänkande sjö, där de serverar mediokra räkmackor och motsvarande klassens kaffe, som härligt retar smaklökarna för att det är där och då.
Det som skulle ha blivit en semester i miniatyr, som vi glatt oss till och som skulle bli crème de la crème mitt i en mörk höst på väg mot vinter, hos sanna vänner, med besök på en julglittrande slottsmarknad, blir som till aska. Allt som helgen skulle innehållit rycks bryskt ifrån oss av en kropp som värker, så het att den ger frossa och av hosta som gör ont.
Helgen blir du och jag, i skenet framför brasan med rykande, honungsdoftande te. Vi öppnar upp för att låta något oväntat, oönskat också bli till något bra, i takt med att vi ställer om.  Du och jag, omgivna av trion och trygga med att sann vänskap består.
Jo ... det blir en bra helg. Vi bilar en annan gång.

DSC_3854

•

Jag vill gärna se mig som en vän av ordning. Förhåller mig väl till vad som anses tillåtet respektive otillåtet, kommer hellre allt för tidigt än lite för sent, håller allt som oftast skeden i vacker hand och låter samvetet styra mig genom den goda moralens oskrivna regelbok. Samvetet kan rent av plåga mig om jag inte också läser mellan denna boks oskrivna rader.
Jag andas lättad ut vid tanken på att här hemma förhåller vi oss utan regler. Något oskrivet, outtalat får oss istället att ta den nödvändiga hänsyn som gör ett trivsamt hem. Tillsammans, förstås, med den självklara taktpinnen - känslan vi har för varandra.

De högar som har en benägenhet att växa till sig här hemma, i avsaknad av regler för ordning & reda, tillåts göra det därför att vi helt enkel inte tycker att det är detta som är viktigt, att det är det undanplockade, skinande, det vita och svarta och alla grå nyanser där emellan, som skapar trivseln. Ett hem behöver mycket kärlek, en del brokig kulör och en viss oreda för att bli hemtrevligt. För att kännas som ett hem måste det märkas att något lever och verkar där.

Fast alltså ... ibland ... man kan ju tröttna emellanåt. Den känslan får mig att börja gå igenom några av alla samlingar. Känslan kommer över mig så brutalt att den, mer sanningsenligt, får mig att börja röja. En intensiv lust att få undan. Jag rensar och slänger i ett aggressivt tempo, med en ambition att försöka förhålla mig mer positiv. Det är ju bra att få undanröjt - man brukar vara nöjd efteråt.
På kylskåpet sitter äskade hatobjekt. Magneter som håller små kreativa finurligheter och fyndiga citat på plats. Som omöjliggör att dra med trasan över kylskåpsdörren och torka rent. Nu ryker de och fram träder, efter lite gnidande, en ren, rostfriblänkande kylskåpsdörr. Ren, blank ... och naken.
Morgonen därpå när mellan  kommer ner i köket, blir han stående framför kylskåpsdörren. Som bländad av tomheten. "Men? ... här hade vi ju en massa kul." Alla fyndiga citat, sammansatta ord, kreativa klipp- o ritalster ... som bortblåsta.

Det är nog bra med ordning & reda, men hemma bör man inte fara för fort fram. Plötsligt känner jag att orden fattas oss. De som får oss att stanna upp, skratta, fundera, skapa nytt. Ord som ibland kan fånga livet.
Vi startar upp operation återskapa.

DSC_3847

•

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

•

"Föradvent", så hörde jag någon säga. Jag börjar bli lite otålig nu, så jag gillar det; "föradvent" ... Att redan nu börja förbereda. Litegrann. Lite lagom. Lägga fram favorittidningshögen med flera årgångars julnummer. Få inspiration. Hinna känna efter vad man gärna vill pyssla med inför advent och under de veckor som följer fram till jul. Helst och mest ägna tid framför brasan med en stor, härlig kopp varm choklad, fin julmusik och bläddra i alla julinspirerade magasin - inte just göra så mycket.
Yngst vill mena att jag jämt pratar om hur lång tid det är kvar till advent. Vilket jag naturligtvis inte gör. Det finns ju en hel del annat att pyssla med och ägna tid åt. Men jag hör onekligen till dem som gillar advent, så visst, till yngsts försvar, jag nämner det väl ibland. Och inför den gångna helgen hade jag faktiskt tappat bort mig i tiden och låg en vecka före. Hade fått för mig att det var två veckor kvar till första ljuset ska tändas. Det fick mig att skynda. Glögg! Jag vill hinna med att sätta glögg färdig till advent! Så jag tog fram receptet från förra året, en verklig höjdare vi gärna vill ha i repris. Indränkt kryddblanding som vi frestas att lätta på locket till för att låta ångorna smita ut. Det är inte jag som ska ta äran åt mig för denna eminenta blandning. Nej, den får vi tillägna en för mig helt anonym Kurt och det liv som går att ta del av på en gård, som bjuder på receptet.
Min tidsförvirring ledde till att glöggen nu står upptappad på flaskor. I god tid inför första ljusets söndag.

DSC_3824