Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.