Jag sitter i vårt lilla orangeri bland citroner, blommande rosmarin och mimosa, och en massa andra härligheter. Konstaterar att olivträden är så nöjda med sin övervintring att de lyckats både med att behålla bladen och att växa sig stadiga, och att fikonträdet, kala grenar till trots, tror att det blivit sommar och bjuder på frukt. Här är tjugogradig lite fuktig värme som gör mig uppmärksam på dofterna från kryddor, blommor och gröna blad. Det är ett härligt ställe att vistas på när solen är framme men vårvintern ännu inte ger de temperaturer som får mig att ta med lunchen eller boken ut i trägården. Lite retar det mig förstås att kamelian tvärvägrar att komma med nya blommor i år. Jag hade så gärna velat se den där skönheten i full blom. Kanske ett annat år ... Just nu väljer jag hellre att se allt det andra. Det känns ju inget vidare att lämna en skön vinterlovsvecka och störta rakt ner i irriterande vardagligheter. Nu är förvisso inte kamelian en sådan, men eftersom jag bestämde mig för att anta ännu en utmaning, med chans att stega uppåt i poängligan, genom att lyfta fram typiska saker att reta sig på, öppnade jag upp ögonen för detta. Allt för lätt, visade det sig, när jag la fokus på det.

Retliga saker kan ha så olika dignitet som väcker olika sidor hos mig. Den där kärringen i mig som ibland gnäller över allt och alla - henne är jag inte speciellt stolt över. Men kanske är det ändå bra att hon finns, de där olycksaliga stunderna när man känner att man måste få avreagera sig på trivialiteter. Som när man tycker att man ständigt snubblar över kängor och stora trunkar i hallen, att man själv är den ende i familjen som går ut med soporna, när man köar bland oförskämda människor som tränger sig, att den nya "effektiva" självbetjäningskassan i mataffären alltid hakar upp sig. Det finns en uppsjö av sådant jag oftast inte bryr mig så mycket om, men som vid somliga tillfällen fullständigt kan reta gallfeber på mig.
En annan kategori av retliga saker är när man i utsatta situationer möter människor med avsaknad av förståelse. Det finns gånger det absolut inte får lov att vara så. Hos en läkare till exempel förväntar jag mig ett bemötande som får mig att känna tilltro. Det retar mig verkligen att det finns de läkare som inte förstår vidden av det. Sådana gånger är det snarare den lilla ömtåliga flickan i mig, så utelämnad, som ledsen vandrar hemåt, fast att jag någonstans är arg. Men det kan vara bra, tror jag, att först vara ledsen färdigt.
Och så var det då den där argbiggan. Här dyker det upp en tredje sida av mig. Ibland när jag retar mig på saker kan det verkligen ta fyr. När jag uppenbart blir orättvist behandlad av de som tror sig ha makt att agera som det bäst passar dem, i tron att jag inte är benägen att kunna stå upp. Det är inte ofta, men tyvärr händer det. Sådana gånger kan ord vara vapen och jag ser till att beväpna mig. Mycket nöjd med min arsenal. Fast jag önskar att den inte hade behövts.

Lite tankar bara, kring detta med att reta sig. Nu är det nog läge på att återta positionen under korkeken ... och lukta på blommorna.

Vardagsnära irritationsmoment kan vara:

 

"Slaktade" cyklar - till vilken nytta?

 

 

 

 

 

 

Varför förstöra glädjen?

 

 

 

 

 

 

Hur tänkte någon här?

 

 

 

 

 

 

 

Varför äger kommunen vackra gamla fastigheter som får stå att förfalla, istället för att låta någon, kanske en ny, lycklig ägare, varsamt renovera?

 

 

 

Varför tror somliga, när de faktiskt är skyldiga att stanna, att störst går först? Ibland gäller det att snabbt få stopp på rullande cykelhjul. Här skulle det sitta fint med en spark i baken.