... å´ liten rättelse.
Malmsten. Jag menar förstås Bodil Malmsten. Jag tycker verkligen inte om när fingrarna far så fort över tangenterna att det inte blir ordning på det jag vill skriva. Ännu värre, fast det egentligen är något bra, är att jag kan känna sådant engagemang i texten att jag inte ser vad jag har skrivit, utan istället läser vad jag hade tänkt att skriva.
Ofta är det bättre att läsa någon annans texter. Då kan man vara hur ivrig och engagerad som helst och ändå få med sig precis vad som står skrivet, därför att man inte har några tankar om vad som istället skulle ha stått.
Bodil Malmstens texter läser jag gärna med stort engagemang. Ivrigt tar jag in, läser sakta för jag vill känna på orden. Hur de sätts samman och vad det blir av dem då. Ofta något fint tycker jag, som jag vill ha med mig efter att ha läst färdigt. Jag har en liten hög där de finns samlade. Några lästa, andra olästa. Lite ledsamt känns det att inte fler ord kommer att bli skrivna av henne, men jag tycker om de som finns. Böcker med hundöron, många hundöron, för att lätt hitta de meningar och stycken som jag kan längta efter att läsa om och om igen.
Andra ord som berör mig, kluriga och i sällskap med toner, är alla de som Robert Karl Oskar Broberg hann skriva och sätta musik till. Vill jag bli riktigt glad lyssnar jag gärna på Robban. Tråkigt tycker jag, att det inte blir mer av dessa underbara klurigheter. Men jag kan längta efter att få ta del av de som finns. Och de räcker för att lyssna på om och om igen.
Samma tomhet och längtan har gjort att jag nästan inte kan få nog av att höra Bowie ta plats här hemma. Jag vill gärna och ofta ha honom omkring mig. Ta till mig storheten i hans skapande. Det är synd att det inte blir mer, men det finns mycket att ta av och jag kan längta efter att låta hans musik fylla vårt hem. Om och om igen.
Monthly Archives: May 2016
Alldeles tillräckligt bra
Medan blåregnet har fullt upp med att slå ut sina sista knoppiga klasar svällar citronmelissen över, spade och grep väntar på att få sätta tänderna i ogräset som frodas i vårt lilla trädgårdsland, och på att få mylla ner kogödsel så att fröna, de som fortfarande ligger kvar i påsen, kan få komma ner i jorden och gro. Ligusterhäcken som planterades förra året ropar uppfordrande efter vatten, precis som allt övrigt nyplanterat. Flera små sticklingar, som har frösått sig med vinden, vill jag gärna ta till vara genom att plantera dem i krukor och sköta med omsorg. Å´ så vill jag skriva. Så himla gärna vill jag skriva. Läsa vill jag också. Alla de romaner som legat på hög länge nu i sällskap med Bodil Malmström. Trädgårdsböcker och ett helt års nummer av "Allt om trädgård" har staplats i orangeriet och väntar på stunder att få ge tips, aha-upplevelser, lust och ny kunskap, medan staffliet tycks få mål i mun: "Jag då?". Så vill jag verkligen jättegärna läsa alla de fina bloggar jag har hittat, kommentera där jag känner att något berör mig, vilket det gör mest hela tiden. Så jag öppnar för att läsa och märker att hos flera har det rasslat till något kopiöst, hänt jättemycket medan jag inte riktigt vet var jag ska vara och därför är lite överallt samtidigt och hela tiden och inte alltid får så mycket gjort som jag önskar. Var är tiden? Var ska jag börja? Hur gör jag bäst?
Jag börjar med ett djupt andetag. Häller upp en kopp kaffe och sätter mig i trädgården där det är skönast att sitta just för stunden. Jag låter ögonen vila på blåregnet, tänker att jag måste hinna se det ofta medan det blommar. Jag blir lite glad när jag påminns om att jag ska gräva upp en hubbe citronmeliss för att ge till Sofia som gärna vill ha en kruka. När kaffet är urdrucket förbereder jag genom att ställa fram grep, spade och kratta, en stor säck till allt ogräs som sedan rensas och sållas. Så får dagen gå till det, för så lång tid tar det. I alla fall om man ska hinna gå ifrån en stund för att hälla vatten på de törstande plantor jag plötsligt kommer ihåg att jag glömde bort. Å´ förresten är det nog läge på att ta en liten paus och något kallt att dricka. Då kan jag titta lite i en trädgårdstidning under tiden. Så drömmer jag mig bort ...
Just det; fröna! Det känns toksent att förbereda jorden nu och så första omgången, men innan har jag gjort annat och när jag gör det blir jag bara stressad om jag ska så frön i trädgårdslandet samtidigt. Men idag tycker jag det ska bli kul att så. Därför bestämmer jag att det inte alls är för sent. Mycket hellre sent och lustfyllt än i "rätt tid" och stressigt. Regel nummer ett: Trädgård ska vara lustfyllt! Stort utropstecken! Medan jag skriver, ja, för nu skriver jag ju faktiskt! Kul! ... tittar jag på staffliet och tänker: Någon gång ska det bli tid för dig också. Förmodligen kommer solstolen utanför orangeriet alldeles snart att bjuda in till en härligt lat dag med någon av de där böckerna som samlats på hög. Och även om jag inte är så flink som jag skulle önska med att "pipa till" på inlägg på alla fina hemsidor jag gärna läser, så tycker jag om att få ta del av det de ger mig. Och jag tycker om att få ta del av dagen och det den ger mig, fast den kan vara attan så rörig och ofta alldeles för kort. Visst retar jag upp mig emellanåt på allt som kan kännas otillräckligt. Till och med svär gör jag om sanningen ska fram. Ska den helt upp på bordet är det faktiskt så att mina barn inte vet någon annan som kan dra till med sådana svordomsradangor som jag, vilket bereder de ett visst nöje de gånger det händer. Tillvaron är minsann inte alltid romantisk. Men oftast tycker jag att den är alldeles tillräckligt bra. Ännu oftare riktigt bra. Och stundom alldeles underbar.
Ett norskt-svenskt-belgiskt äventyr
Lysefjorden och fjällformationen Kjerag.
Möten. De kan vara de mest hisnande upplevelser. Av olika slag. Vackra, förskräckliga, roliga, bildande, tråkiga, underbara ... jag vet inte allt.
Separationer kan vara ledsamma, förlösande. Det mesta som kommer till mig i stunden är att de ibland är bitterljuva. Jag önskar att jag kunde sätta annat ord på just den känslan, men jag kommer inte på något bättre. Jag mötte Norge. Jag var så mycket mitt i det, utan att vara där. Jag har också hunnit lämna. Men är ändå, på något vis, kvar. Som en hund som, inte kopplad, men ändå troget följer med. Tanken på möten jag har gjort. Möten som har berört mig, påverkat mig. Som jag sannolikt inte kommer att göra igen. Inte desamma. Hur bitterljuvt sådant kan kännas. Hur lätt jag har att förlika mig med den känslan, allt den tillför mig. Det kan verkligen vara något alldeles speciellt med att acceptera "där och då". Det finns på något vis ändå alltid med mig. Både mycket och ofta. Å´ vad vet man förresten? Tanken gäckar ...
Jag har varit en gång i Norge. Vi åkte dit en nyårshelg hela familjen för att fira in det nya året tillsammans med den norska familj som var en av alla de vi blev bekanta med, och i det här fallet nära vänner med, under våra två år i Belgien.
Belgien. Kanske kan tyckas vara en märklig plats att bli så infiltrerad i norskt leverne som vi blev där. Starten på äventyret, för mig känns det fortfarande som ett sådant, var när J ringde mig på jobbet en förmiddag och frågade hur jag ställde mig till att bo i detta land ett par år. Belgien?! Detta Europas eget lilla centrum kändes då väldigt anonymt och hade definitivt inte den dragningskraft som man tänker sig ska uppstå vid frågan om att flytta utomlands. Men det var en möjlighet som uppkom genom jobb. Inte så glammig som jag gärna hade önskat, men kanske ändå, mycket möjligt, ones in a lifetime. Klart vi var på.
Så en midsommarhelg styrde ett fullastat ekipage nosen mot lilla Soignies, söder om Bryssel. Vi hann inte mer än fram till hotellet där vi skulle bo ett par veckor, tills vårt hus var redo för oss, innan vi blev inviterade till en trädgårdsfest tillsammans med flera norska familjer. Den lilla norska kolonin hade blivit förvarnade att det skulle dyka upp en svensk familj under dagen. Visst var vi lite sega efter lång körning, men vi hade inte mage att tacka nej. När vi kom tillbaka till hotellet den kvällen hade äldst börjat klinga på norsk när han pratade. Och mer blev det efterhand som barnen lekte allt oftare med norska kompisar. När höstterminen startade gick de två äldsta förmiddagarna på norsk skola och eftermiddagarna på brittisk och yngst gick på internationellt dagis. Ett par månader in på terminen kom äldst hem får skolan en dag, där han då gick i småtrimnet (lågstadiet) och sa: "Vet du mamma, alla barnen i skolan pratar norska, så jag har också börjat göra det. Fast jag begriper inte vad jag säger."
Vår norska tog sig. Det knepigaste var nog att få till det under sångövningarna med Kor Art´i, en norsk kör som vi svenskar var välkomna att delta i. Speciellt de där "stjernerne" var kluriga, jag ville hela tiden sjunga "stjärnor". Men i kören fanns jag med på självaste julafton, när hela vårt lilla norsk-svenska sällskap samlades i Chapel Centre. Minnet av känslan och bilden av alla som samlades för att lyssna är fortfarande så påtaglig. Det är märkligt vilken betydelse sådant får när man befinner sig en liten bit hemifrån. Och jag hade minsann kläm på "stjernerne" i "En stjerne skinner i natt".
Det blev fyra terminer för barnen i skolan och i barnehagen som vi kom att kalla den, dagis alltså. Lika många för mig med kor Art´i. De norska sångerna satt till slut som en smäck. Flera resor med jobbet för J och oftast följde vi med hela familjen.
När man bor i trakterna kring Bryssel är det ungefär tjugo mil till roliga och trevliga besök så som Paris, Amsterdam och Luxemburg och det blev några turer. Lite spännande tyckte vi det var att åka tunneln mellan Calais och Dover när vi skulle till London. Mest kom vi nog ändå att tycka att Belgien kanske av många inte ges en rättvis bild, oss inkluderat innan vi visste bättre. Många guldställen fann vi under bilturerna inom landets gränser. Men visst, vi tog oss också igenom de platser där vi vevade upp rutorna, låste dörrarna och körde snabbt. Det är ett litet och på sitt sätt märkligt land, men det har gett oss fantastiskt mycket att bättre få lära känna det.
Bekantskapen med alla norska familjer fick mig att gärna vilja vara mer flink med handarbete. Rackans vad det gick undan med all stickning och sömnad när de var i farten. Ett kulturarv som verkar vara bättre tillvarataget bland norrmännen än hos oss svenskar. Som jag önskade att jag kunde sticka sådana där härliga raggsockor (det gör jag förresten fortfarande). Det fick till följd att vi alla fem hade med oss var sitt par när det var dags att flytta hem, som en av våra bästa vänner hade stickat till oss. De värmer gott, i dubbel bemärkelse.
Med mig har jag också den enorma energi och entusiasm som fanns bland lärarkåren på skolorna. En av dem var en hejare på allt som rörde det konstnärliga. Norska skolans alla elever fick vid två tillfällen vara med om att sätta upp och framföra väl arbetade teaterföreställningar på stora scenen. Första året var det "Peer Gynt" och året därefter "En midsommarnattsdröm". Det var stort.
Så kan jag med förskräckelse minnas när jag blev varse att den belgiska dagisfröken ensam skulle åka med yngst och hela femårsgruppen på dagsutflykt till Disneyland utanför Paris. Jag skrattar samtidigt åt hur vi skandinaviska föräldrar bänkade oss i bussen den dagen turen gick, ungefär på samma sätt som trädkramare håller stadigt kring stammen när det är fara å färde för den vegetationen. Vi bestämde oss prompt för att följa med.
Tänket var ibland lite annorlunda.
Som för att inte glömma har vi av våra norska vänner, de vi hälsade på den där nyårshelgen, fått en bok som visar mycket av allt det vackra Norge har ett erbjuda. Mest tänker jag på vidunderlig utsikt, som på fotot ovan. Taget ur boken, så det är inte jag om nu någon skulle tro det.
Jag vänder några blad i boken, så tillbaka igen. Varje gång kommer jag fram till att det nog är Bergen jag helst skulle vilja besöka. Om det nu inte ännu en gång blir Lillehammer förstås, med den uppbyggda OS-byn, där vi under nyårsbesöket stod och tittade nerför branten där backhoppningen gick av stapeln under vinter-OS -94. Hur kan någon frivilligt ge sig ner för en sådan?! Ville man så kunde man prova att åka bob. För en rejäl slant. Den hivade vi inte upp. Då.
Kontakten med våra norska vänner är nu mer sporadisk, det går längre mellan gångerna vi hörs, såsom det lätt blir när allt i livet ser annorlunda ut än då det begav sig. Men igår sändes en hälsning till Lillehammer, "Gratulerar med Dagen", precis så som det har gjorts alla år sedan vi flyttade hem. Och en hälsning kom lika traditionsenligt tillbaka. Så hoppas jag att det förblir.
På något sätt är det som om vi komprimerat två år av vårt liv, lyft in det i ett annat sammanhang och så tillbaka igen, med så många möten, upplevelser och erfarenheter nerpackade i ett bagage, som på någots sätt tycks svälla över, men ändå inte riktigt går att packa upp.
Här kommer något som gör mig glad, som ännu en gång ger köksgolvet en extra dimension. 🙂
En liten jakt uppstod här hemma på någon annan bok som anknyter till Norge. Det fick mig att ta ett djupdyk i nostalgikartongerna nere i källaren. De som man gärna vill tro ska packas upp på nytt någon dag framöver. Fast det kan gott få dröja ett tag. Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta Alf Prøysens Teskedsgumma där, men ack så jag bedrog mig. Så jag begav mig istället till bokhandeln, lika övertygad om att denna pyttelilla gumma istället skulle finnas där. Om hon nu gjorde det kunde i alla fall inte jag se henne. Men Jo Nesbø tog ogenerat desto mer plats.
För mig är det som följer här under väldigt mycket Norge. Jag kan inte utrycka vad alla minnen gör med mig. Något väldigt bra är det i alla fall. Tack till dig Bosse, som fick mig att plocka fram och "känna" på dem!
Sittande längst till vänster och höger bland alla små "norwegian trolls" är äldst och mellan, vid deras medverkan i Norska skolans uppsättning av Peer Gynt ... 
... och här syns hela skolans elever som utgör ensemblen i denna föreställning, framförd på Entertainment Centre, SHAPE Community, 31 januari 2003.
Äppelblom
Kvällspromenaderna i trädgården! Det är som i en saga. Äppeldalen ... så skulle den kunna heta ... å´ utspela sig i mitt gröna rum.
Ett otympligt gammalt arvegods
I matrummet står ett otympligt gammalt arvegods. En gång flitigt använt, även efter att det kom i min ägo. Sedan var det många år som jag undrade över nyttan med det, eftersom det stod där helt oanvänt och bara tog plats. Massor av plats. Inte är det flyttbart heller. Åtminstone inte sådär i en handvändning. Jag vågar inte tänka på den dagen det ska bäras ut härifrån. Att vi överhuvudtaget fick hit det! Och tänk alla gånger som vi faktiskt har flyttat det. Hur mormor och morfar en gång fick upp det på sin ovanvåning, för den långa, smala trappen med en nittiograders gir, det framstår som helt obegripligt. Jag minns med fasa den dagen då jag var med om att få ner det därifrån. Men allt går.
Massor av minnen följde med "klenoden" ner för trappen den där gången. Minnen av hur min morfar brukade luta sig tillbaka i en av fåtöljerna och tända sin pipa. Hur han satt där och puffade efter att vi ätit färdigt lunchen som mormor hade lagat. Lunchen kring det gamla ekbordet i matrummet, som även hyste morfars fåtölj och det otympliga klaviaturet. Jag ville gärna spela, fast jag då inte alls kunde, och morfar, som ville ha en vilostund med sin pipa efter lunchen, han bad mig om pausmusik. Vad det nu var? Jag klinkade på. Och morfar, han skrattade. Min morfar som var, och är, lite kung för mig.
Så är det minnen av jular. När min moster satte sig tillrätta vid tangenterna och det bildades en kör kring henne. De mest välsjungande i den kören, eller snarare de mest entusiastiska, var min pappa och min morbror. "Åh", sa mormor, som sjungit i kör det mesta av sitt liv, "det är något speciellt med manskörer", och så nästan himlade hon med ögonen. Intill pianot läste hon sedan, eller någon annan som hon bad läsa, julevangeliet, för det var något som var viktigt för henne att ha med. Att samlas i skaran kring julsångerna, det var en sak, men sedan lämnade jag och mina kusiner ganska raskt. Julevangeliet tedde sig väl långtråkigt, men finns nu med bland fina minnen.
Den lilla högst lokala (de flesta från kringliggande hus faktiskt) damkören (uttrycket får mig att småle) som jag är med i, har fastnat i vårsångerna. Jag har blivit tilldelad tredje stämman i just "Vårsång". Inte för att jag vill mena att det på något vis låter lika häftigt, i alla fall inte min tredje stämma solo, så får det mig att tänka på när Lunds studentsångare sjunger in våren på universitetstrappan. Min absoluta favorit i det sammanhanget är "Mellan hägg och syren". Fast nu är det inte jag som väljer bland utbudet för våra sångövningar. "Vårsång" duger gott. Grejen är att sjunga tillsammans. Jättekul och så välgörande.
Jag tragglar min tredje stämma. Vill gärna vara lite förberedd och ha hyfsad koll på hur tonerna ska tas. Även om det "otympliga gamla arvegodset" skulle behöva en omgång av någon som är bra på att få det att låta som det ska, så är det en verklig tillgång när jag är alldeles allena med altstämman. Det hjälper mig att hitta de flesta toner.
Förresten går det inte längre att helt få pianot stämt. Det är en efterklang i det, som förvisso kan låta vacker, men som beror på att det är gammalt och nött. Det är numer stämt, så gott det går, en halvton lägre. Och en av tangenterna har en efterklang som aldrig tycks ebba ut. Det är bara till att hoppas att just den inte behövs.
Det bästa, och det är då man verkligen känner att det är bra, är att det här gamla arvegodset har fått våra barn att bli nyfikna på musik. Att det sedan är mellan som har familjens flest musikaliska gener är en annan femma. Numer är det han som ibland får lust att låta pianot ta ton. Självlärd. När han någon gång sätter sig med guran, det instrument han verkligen behärskar, bredvid pianot och kompisen sätter sig på pallen framför, då mår man riktigt bra. Örongodis som ger själen sitt. "Som gjort för ragtime", säger kompisen och låter fingrarna flinkt fara över tangenterna, lyckligt ovetandes om att det gamla stränginstrumentet inte längre kan låta som i sina glansdagar. Vilken tur.
En torsdag mitt i syrenblom
Det är en typiskt härlig torsdag. Det är svårt att säga vad som gör den till det, men det känns tydligt i mig. Solen, klart den gör sitt. Min fina familj, som kommer ner till dukat frukostbord, gör sannolikt allra mest. Bra musik kan åstadkomma små underverk. Och inte minst; jag rår över tiden. Allt detta mitt i syrenblom.
Jag sätter på Olle Adolphson, "Nu är det gott att leva". Blir glad och känner sommaren. Frågar yngst om han vill ha rågskorpor eller småfrallor till frukost i helgen. Valet faller på skorporna med lokal anknytning. Hänger ut tvätten, som gått färdigt under natten, på tork. Sedan slår jag till en deg. Under tiden hör jag Olle sjunga visor som får mig att fortsätta vara glad. Visor om små okända djur, om en grön kväll i Margretelund och om det gåtfulla folket, som i tanken får mig att backa tiden till barndop.
Medan degen jäser tar jag dagstidningen och en kopp kaffe med mig in i gröna rummet. Sätter mig till rätta i de härliga, klassiska trädgårdsstolarna med gung. Några nyheter slinker ner i takt med kaffet och till musiken som bytts till den morgonens lokalradio bjuder. Och så får ett sudoku några siffror på plats.
När klockan talar om att det blivit dags att trilla stora, härliga frukostbullar, måste jag först riktigt få gå i gång på "Morning train" som hörs från radion när jag kommer in. Jag far runt som om jag ägde dansgolvet, det ganska begränsade som köket står för. Låtsas att jag är discodrottning i sällskap med mig själv, tills någon i tripp-trapp-trull-skaran tittar in och jag hör ett skratt som låter snällt. Det bjuder jag på, vi skrattar tillsammans, men när jag sedan hör: "Kom å´ kolla, mamma kör sina moves!" då får det vara nock. Jag sätter istället händerna i den ljumma, porösa degen. Men hur det är, nästa låt som hörs från radion är en sann Creedence-klassiker. Med händer i klibbig deg kan gumpen inte låta bli att svänga i takt till musiken.
Jag parerar en sista jäsning och gräddning med en andra kopp kaffe och en macka ute i solen, medan jag lyckas få hela kombinationen på pränt i sifferkrysset.
Vårt "dansgolv" används ganska flitigt. Många gånger solovarianter av dans som sannolikt inte ter sig riktigt som jag skulle önska. Fast det händer också att J tar ett stadigt grepp om min midja och för mig runt. Oftast till musik men ibland till sång som skulle kunna låta bättre. Galet? Ja, kanske lite. Viktigast: vi skrattar, har kul.
Lite svalare vindar idag som ändå får tvätten att torka i ett nafs. Jag planterar några sommarkrukor innan jag lossar nyporna från frottélakan som doftar trädgård och nytvättat. Tar vägen in genom köket och där möts jag av doft från nygräddade blekingska rågskorpor.
Jag känner försmak av helg och det smakar väldigt bra.
Förresten hoppas jag att J fortsätter ta ett stadigt tag om midjan på mig då och då ... på vårt alldeles egna dansgolv ... som gjort för att må bra.
De små liven
Småkryp. Somliga är alltid välkomna, medan man helt och hållet helst vill slippa andra. Det duggar tätt av dem när man som minst önskar, men var är de när man behöver dem?
Humlor har jag gärna många omkring mig. Speciellt nu när fruktträden blommar som mest. Men den senaste veckan har de varit osedvanligt stissiga, som om de inte riktigt vet var de vill slå sig ner. Till slut så ...
"Honmonster" dyker upp bakom bråten när vi röjer i trädgården. De vill jag helst inte ha nära, men de har sin funktion de också och J lurar försiktigt upp denna best på ett löv så den lättare kan fångas på bild. En match med flera ronder - alla ben gör den ruskigt snabb.
Herr skalbagge, minsann ... 🙂
... och lilla näpna fröken nyckelpiga.
Masken hanteras varsamt - varje trädgårdsälskares vän. De är ovanliga inslag i gröna rummet när torkan slår hårt. Inte ens minsta lilla larv vill visa sig dessa soliga dagar, fast jorden i trädgårdslandet, där de ofta annars håller till, vänds.
En vimsig myra irrar kring ...
... och en fluga har ovälkommen trängt sig på. Man får väl vara glad ändå att det inte är i maten den slagit sig ner, man vet ju inte var den satt för en stund sedan ...
... kanske precis mitt i detta. Fast kossan som lämnade det efter sig har hunnit en bra bit in i hagen när jag når fram. Spåren efter henne har både torkat och havererat. Men jag vågade mig inte in i hagen efter dagsfärsk efterlämning - hon hade sällskap av en riktigt stöddig tjur.
Tanken på flugan ger mig lust att tvätta fötterna och i bara farten, på väg ner till stranden, fångar jag ett suddigt (men färskare) spår av häst. Också de syns en bit längre in i hagen, men ter sig något väl respektfulla för att jag ska vilja gå närmre.
Mina barfotafötter får sedan trampa varsamt på bryggan, för där har måsen oförskämt härjat.
Med rena fötter jagar jag sedan fjäril nummer ett. Retfullt flyger den vid ett flertal tillfällen precis framför mina ögon. Men fånga en fjäril i flykt, med en kamera, är inte så näpet. Jag ger helt enkelt upp. Glatt visar jag istället en tjusig bild på nummer två; de svenska fjärilarnas primadonna. Mitt i körsbärsblom. Kan det bli bättre?
Hos Bosse Lidén får man förklaringen till detta djupdyk i småkrypens värld och andra mer udda fotoinslag. 🙂
Små solar i gräset
Man undrar varje år vart våren tar vägen. Åtminstone gör jag det. När jag tycker att den äntligen har kommit och jag gärna vill att den ska stanna länge, invaderar plötsligt sommaren och jag kapitulerar direkt. Helgen, den långa, soliga, varma och härliga, har vi ägnat åt att kombinera ledighet med sådant jobb man gör just när man är ledig. Vi har haft ett rejält trädgårdsröj. Kavlat upp ärmar, bländat grannar med vintervita ben klädda i shorts, hyrt släp och kört till tippen med en massa trädgårdsavfall. Annat som vi tyckte hade passerat bäst före datum fick hänga på. Det sved i mellan när den gamla, sedan flera år nedmonterade, studsmattan följde med ekipaget som for iväg. Och visst, det kan vara lätt att tycka att man röjer undan en epok, men det är ju inte i sakerna man vill att minnena ska finnas.
En hög bråte med ris, som hamnat på toppen av komposten och som krävt massor av tid att förmultna, hivades upp på lass nummer två. Där höll vår lilla kopparödla på att åka oönskad snålskjuts. Jag vet inte om kopparödlor hittar ett ställe där de troget övervintrar, men varje år, någon gång under tidig sommarsäsong, dyker den upp när vi gräver i komposten. Måtte vi inte sätta spaden i den. Med varsamma händer hjälpte vi den tillbaka dit vi tror att den helst vill vara.
Trädgårdsröj kräver mycket fika. Det är de där små stunderna man stannar upp som fulländar dagar med trädgårdsarbete. Att ha en trädgård, det tycker jag är att vara rik. Att ha en mysig plats för en kopp kaffe och för all del även, när den lediga dagen nått kvällen, ett glas vin, se sig runt och välja att se det fina, fast där finns massor av bråte, stök och ogjorda projekt, skräpiga hörn och ogräs. Trädgård för mig, det är en plats att vara för att må bra. Ett grönt rum man går in i och bara är. Åh, vad jag tycker om när sommaren tillåter att dörrarna in till gröna rummet får stå vidöppna. Det gör att det känns helt okej, om än lite sorgesamt, att ta klivet ut ur våren.
Tvillingar, trillingar och “månglingar”
När äldst tyckte det var dags att titta ut lyckades han tajma det med en trillingfödsel som var på g i rummet intill. Ingen hade riktigt tid med oss. Jag kan inte minnas att jag brydde mig så mycket. Värkarbetet var gediget, det var bara att hänga med. Någon återvändo fanns just inte att tänka på. Det var säkert värre för J som försökte hålla någon form av reda både på mig och barnmorskor mitt i ett Fawlty Towers-likt scenario. Nästan trettio år sedan sa de att det var sedan trillingfödseln dessförinnan. Klart att det blev rabalder. Senare förstod vi att av de där "gamla" trillingarna var en en vän till oss. Hon i sin tur var tänkt som "vi satsar på en liten tredje också" av sina föräldrar, som tyckte det kunde vara mysigt med ett litet syskon till de två äldre. Surprise! ... när den lilla tredje visar sig bli fem av bara farten. Nåväl ...
Ut kom han i vilket fall, äldst - så små de är lyckas de ju ofta förvånansvärt förträffligt med detta - en tisdag 00.31. Vad brydde vi oss om trillingfödsel, för oss var detta det största som hänt.
Tre gånger gillt har det sedan blivit för J och mig.
Mellan tittade fram mitt i natten efter en härlig vårdag i trädgården. En dag i april som var så varm och skön att jag gick barfota ute i gräset. När J och jag senare på natten hade tagit oss till sjukhuset och jag som mest, efter bästa förmåga, försökte se till att få fram det nya lilla livet, hör jag J säga: "Vad smutsig du är under fötterna!" ?!?!?! Tur var det väl för honom att han stod på behörigt avstånd från högern. Förlossningshistorier är sannolikt några av de mest knasiga.
Mellan lyckades även han med bravuren att slå upp sina små blå och göra sig väl hörd. Också det en tisdag, men här blir det rockad på siffrorna; klockan hann bli 03.01. Lite märkligt ändå ...
Så blev det dags för trull, den tredje lilla nykomlingen. Ingen hann tänka eller säga något. Han bara kom. Hade störtbråttom. En lördag klockan sex på morgonen. Så var det med det.
Jag vet just inte vad något av detta har med något annat att göra, men Bosse fick mig, med sin senaste lek, som handlar om tvillingar, trillingar och andra "månglingar", att tänka på denna lilla trio som för J och mig är det allra bästaste. Det är faktiskt precis så - bästa räcker liksom inte till.
Lite mer relaterat till Bosses lek är detta med att ta någon för en annan. Visst kan vi ibland se att våra barn är syskonlika och jag tycker det är kul när man ser dem göra någon gest där de uppenbart påminner om varandra. Men att omgivningen ibland tar fel på äldst och mellan, det är för mig helt obegripligt. De är själva aningen trötta på det.
För inte länge sedan stötte mellan ihop med någon som sa att han nyligen hade sett honom i Växjö. Mellan stod frågande och undrade "När då?". Det visade sig vara äldst som strosat kring på gatorna i denna stad, bland alla hårt studerande (och festande) av vilka han för närvarande är en. Det gäller att hålla reda på var man håller till. Om man säger så.
Just tvillingar, trillingar och andra "månglingar" kan man med lite fantasi hitta av en massa olika slag. Jag fann några som jag innefattar i temat trädgårdsliv. Väldigt i ropet just nu.
Trillingar på vift i vårluften.
En alldeles lysande trio.
Radarpar i torktid.
Strävsamma parhästar ... /-bockar?
Ett åldrat och troget gammalt par.
Tvillingar i otakt under tillväxten.
Månglingar tar plats i vårgrönskan.
Valborg, första maj och Anemone nemorosa
Så har vi trillat in i maj. Firat Valborg och första dagen. Sopran- och altstämmor satt där de skulle, när jag tillsammans med övriga körmedlemmar sjöng in våren intill det stora bålet vid stranden. Omgiven av backar fyllda av Anemone nemorosa och blicken vilandes utöver havet mitt framför. Vårtal, sång och brasa till det och det är lätt att ryckas med av våren som nu hunnit en bit på väg.
Vårvindar friska höll sig i skinnet, de gav sig mer till känna som små ljumma pustar. Och solen värmde. En förvånansvärt behaglig Valborg. Små tokstollar till barn skulle absolut ta årets första dopp. Bleka pinnaben stack ner i vattnet och ovanför sågs darrande, blåfrusna läppar. Skönt för både de och oss andra att brasan värmde, för hur det är - kvällar i april blir kalla även ljumma dagar. Bada får vi göra till sommaren.
Idag, i sol och härlig värme, tar jag raska steg mot skogen med solglas som skydd mot bländande UV-strålar. Vilken dag som helst nu byter den skepnad. Vitsippor kommer att ge plats för skogsstjärna och liljekonvalj. Det är fint det också, men en gång till vill jag se dem stå där i backarna, innan de går i tidig vintervila.
När jag når skogsbrynet saktar jag ner och kasar upp solglasen på hjässan. Är mitt i det som gäckar alla sinnen. Ögonen vilar på allt det vackra, öronen blir ljumma av fågelkvitter och det tysta där emellan, dofter av grönska susar upp i näsan, nästan så att smaken av den lägger sig på tungan, och det känns inne i hela mig. Jag kan inte sluta förundras.
Jag väljer att gå det håll där dalen med alla blommor möter mig när jag kommer ner för backen. Mitt i vitsippetid tror jag knappt att jag kan finna en annan plats som berör mig så. Hur många foton jag än tar kan inget av dem ge upplevelsen rättvisa. Jag är stilla en stund. Lurar på en sista bukett, men idag väljer jag att låta dem få stanna i skogen.
När jag rundat och är på väg tillbaka går det inte riktigt att ta in mer. Tankarna far iväg någon annanstans och jag kommer in i den andra meditativa fasen av skogspromenaden. Det är så det brukar vara. Plötsligt står jag vid ytterdörren och vet knappt vilket håll jag valde att promenera hem. Det är den delen av promenaden som utgör omvandlingsfasen. Den där man får ordning på tankar och känslor, där det skapas reda och lugn i en tillvaro som ibland kan kännas oredig och svår att hinna hänga med i. Det är balsam för själen att få känna det så.
