Det är lite bråttom nu. Jag får improvisera. Det blev tidigare än väntat. Känns jättefint förstås.
Vi har campat ihop på tu man hand yngst och jag nu i några dagar. Annorlunda. Mysigt. Lite tomt. Så hör du av dig och säger att du kommer hem ikväll.
Att samlas, vad är bättre? Jag höjer gärna tempot en smula och hittar på något. Det känns som något fint att få göra. Tänder ljusen, smakar av den hastigt tillagade soppan. Tar fram av det nybakade brödet.
Nu är det verkligen bråttom. Fast förstås inte viktigt att det är färdigt till du kommer. Men det vore så roligt att hinna.
Jag skyndar mig att tända ljuset på trappan. Tänker att du nog tycker det är mysigt om det lyser där för dig när du kommer hem.
Så! Klart! Välkommen hem!
Monthly Archives: September 2017
En ledig söndag
Det är skönt med morgnar som ger en lov att vakna sakta. Och det är skönt att solen skiner en sådan dag. En ledig söndag. Efter dagar med mycket regn, när gräset växt sig högt.
Jag blir varm av sommartemperatur och trädgårdsjobb. Belöningen är doft av nyklippt gräs och en välförtjänt fikapaus i sällskap med yngst. I solen, på de gamla nötta stolarna, utanför köksfönstret. Den stunden får gärna vara länge. Det är helt uppenbart att vi tycker länge är olika långt, yngst och jag. När han är fikaklar fyller jag på min kopp och tar vara på stunden ett litet tag till.
Trädgården är stökig och orensad, men mysig och trivsam. I alla fall en solig söndag. Egentligen tycker jag nog bättre om mer reda och mindre ogräs, men sommaren har inte gett utrymme för det. Vi har pysslat med annat och då får det vara som det är.
Nu får söndagen mig att öppna upp ögonen för att honungsrosen är full med små röda nypon. Och bland allt ogräs, i det lilla land där tanken var att grönsaker skulle skördats, blommar nu istället ringblommor och gurkört och det kan de gott få lov att göra. Så ser jag några eftersläntrare på lavendeln som spirar.
Jag har en fin dag mitt i detta och det är mer än tillräckligt bra så.
Om jag får önska…
Om jag får önska så hade jag velat ha mer sommar med mig in i hösten. En grå höst kan bli så väldigt lång om man inte får med sig sommaren in i den. Sommar som innehåller dagar då man helst vill sitta i skuggan, för det är där det är som skönast. Och ljumma kvällar som man inte vill ska ta slut. Lite av det vill jag gärna ha med mig in i hösten, kunna falla tillbaka på när höstrugget tätnar.
Nu blev det inte så. Denna sommaren gav mig mycket, men inga varma dagar i skuggan eller sena ljumma kvällar ute. Men visst, det är skönt i alla fall att traska in i hösten. Den är vilsam och behöver inte alls bli lång och grå. De där dagarna med hög, klar luft som sticker i näsan och som på något förunderligt välgörande vis susar genom kroppen - de ser jag fram emot.
De allt mörkare och kylslagna kvällarna, även om jag har lite svårt just för de, är också på något vis skönt tillåtande. Krypa in och krypa upp, i stugvärme och i goa soffan.
Det finns många brasaker med hösten. Här om dagen kom jag på mig med att till och med se fram emot kulna novemberdagar. Men innan hösten klär sig spritt språngande, vill jag först se den i alla sina sprakande färger. För om jag får önska, vill jag ha de dagarna med mig in i vintern.
Att unna sig
Jag känner att jag skulle göra annat. Både för att jag vill och borde. Så känns det. Fast det är just inte så mycket av det jag kan göra. Så då bestämmer jag mig för att göra det jag kan, för att göra något. Bättre än inget och kanske inte så dumt det heller. Kanske rent av väldigt bra.
Att göra det jag kan är i stunden att unna mig det jag annars sällan gör. Och även om anledningen inte är så angenäm, så har jag den ändå att tacka för de där stunderna jag annars inte hade tillåtit mig.
Så jag staplar. Lite smått & gott. Väl valt. Somligt tar jag mig an på nytt, annat blir första gången. I väntan på att ryggen ska säga att det nu är okej igen med lyft och lite lediga rörelser.
Det är viktigt att lyssna på sin kropp. Den talar ofta till en. Så medan jag lyssnar, läser jag. Tänder ett ljus, fyller på en kopp te och vänder blad. Jag unnar mig medan jag läker och jag tror det tillför något bra.
Milstolpe
Lite oförberedd hör jag dörren öppnas. Ofta brukar jag kunna höra hur, fast inte idag. Anar ändå vem det är och tänker snabbt att jag ska gå ut i hallen för att fråga hur det är, inte hur det gick. Men varken frågan eller jag hinner fram i tid förrän jag hör ett "Hallå!" som gör frågan helt överflödig. Jag vet på en gång. Jag ger honom en lång, omfamnande kram och säger att jag är jätteglad. Jag är verkligen jätteglad. "Men hur kan du veta?", undrar han. "Jag bestämde mig ju för att låta helt som vanligt." "Mammor", svarar jag leende. Vad undgår en mamma?
Den sedan tidigare upprättade lilla musiklistan, med två låtar, rullar igång. Låtarna spelas om och om igen. "Men", säger han, "kan du inte stänga av nu, jag är trött på att höra dem." Det jag hör är att han är glad att det är hans tur - att två traggliga låtar vevar om och om igen, nu för honom.
Vi korkar upp. Alkoholfritt förstås. Korken flyger iväg, långt in i buskarna över till grannen. Så skålar vi.
Sedan tar han bilen till kvällens träning. Har lovat att hämta upp en kompis. Jag stänger av musiken, "Kör långsamt", medan den ebbar ut, så att inte "Flickor bak i bilen" hinner dra igång på nytt. Sannolikt sista gången detta lilla potpurri går varmt här hemma.
Vi står i fönstret J och jag och ser honom köra iväg. Sist ut i trion har rott iland med körkortet. En milstolpe får både honom och oss. Kanske faktiskt också för brorsorna, som även de tvingas få upp ögonen för att han inte längre är så liten.
Skarvtid
"Flox, det luktar höst, så jag tycker", hör jag min salig pappa säga och ser honom luta sig fram och insupa doften. Nu är de i sitt esse i vår rabatt här hemma och sätter fin färg på tillvaron. Själv sätter jag näsan långt ner i och förnimmer sensommar och väldigt mycket pappa.
Första september. "Skarvtid". Med tanke på mina små egenformulerade "citat", utifrån hur jag själv känner, får jag väl önska alla ett "Gott Nytt!" Men till att börja med; en riktigt härlig helg!
