Det blev inga …

... kanelbullar dag fyra, men det har blivit skördedagar denna första "riktiga" höstmånad. Solen lyser och vinden håller sig lugn när vi försöker locka våra små "kacklisar" att picka efter mask efter hand som vi vänder upp potatis. Jag trodde det skulle vara mumma för dessa fjäderklädda att sprätta runt i trädgårdslandet, men de tycks föredra alla andra platser. Det är lite som att passa småbarn när vi med jämna mellanrum får lämna spaden i jorden och ta en koll så att de inte ger sig ut på vägen. De har vuxit, är yra som höns i allmänhet och tupparna galer som om de vore i målbrottet. Nyfikna, sociala, ja, till och med aningen tillgivna, men också ostyriga. Allt som allt ett charmigt sällskap.

När de alla har hittat och klämt in sig i en solig hörna - där gillar de att lata sig en stund - då kan vi fortsätta gräva i godan ro, tills vi hör hur det åter börjar kacklas.

Så! Fullt fokus på potatis. Vi tar fram lövkorgarna som förvaring åt våra pärer. Förundras över hur många vi gräver fram från varje planta som dras upp. Somliga är något motsträviga och i stunden får vi för oss att någon verkar vända baken till ... 😉

... men vi får likväl ihop en hel lövkorg med vinterpotatis och så lite sommarpotatis som blivit kvar. Det är en tyngd som är lätt att bära när vi tar dem vidare ner i källaren för övervintring, eller så länge de nu räcker. I vart fall en hygglig skörd för att vara en bonus, sprungen ur en spontan känsla av att nyttja en jordlott vi såg oss ha.

Något att bli lika glad över är att solrosorna, som förde en tynande tillvaro i kruksådd ute under en kall vår, överraskande sträckte ut sig i sin fulla längd när vi hittade en plats där det fanns utrymme för dem att "spreta med fötterna". En fröjd för ögat, men också något gott och närande över vintern för andra än oss själva. Där kommer sannolikt bli välbesökt av traktens alla småfåglar. Känns fint att bidra med.

Man anar en och annan tall bak de högresta gula. Men inte längre. Också marken intill har sin "skördetid" i samma veva som vår. Den mer än sjuttio år gamla tallskogen blir avverkad för att furan inte ska tappa gnistan, bli för gammal och ha ståtat helt förgäves under många årtionden. En ny landskapsbild breder ut sig över omgivningarna och en historia är all. Ny era för de lövprydda, de som länge stått inklämda i ett barrigt mörker, att få dagsljus.
Före ...
... och nuet.

6 thoughts on “Det blev inga …

  1. Vad mysigt ni ser ut att bo! Solrosor får en alltid på gott humör, vi har också planterat några och fler lär det nog bli under kommande år. Rogivande inlägg du bjuder på med hönor och pärer och allt. Ha en fortsatt underbar höst!
    Kram Christina

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Tack, här trivs vi, och visst blir man glad av solrosor.
      Det är nånting med att påta i jorden som gör att man mår bra.
      Tack Christina, jag önskar dig detsamma.
      Kram!

      Reply
  2. Så fint ni bor! Förstår verkligen att ni trivs här. Grönskan , solrosor och med naturen helt nära.
    Och när jag läste ditt inlägg så befann jag mig hos dig där på din soltrapp. Även hönsen kom förbi för att hälsa. Kan ibland sakna lugnet på landet.
    Önskar dig nu fina höstdagar.
    Kram

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Tack! En plats för vila och rekreation. Även om det kan vara ett "göra" att hålla reda på yra höns.
      Alltid trevligt när du slår dig ner en stund.
      Önskar dig detsamma!
      Kram!

      Reply
  3. Så härligt att kunna plocka sin egen potatis och bygga upp ett förråd inför vintern. När det gäller solrosor så kan man bara bli glad av dem tycker jag 😀 Imponerande att de kan växa sig så höga på så kort tid tycker jag.

    Kram och god onsdagskväll!

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Det tillför absolut något bra. Inte minst lyckan i både skörd och solrosor. Visst förundras man över att se dem så högresta på bara en sommar.
      Kram till dig och tack, detsamma!

      Reply

Leave a Reply to Ditte Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


× nine = 72