... i sena mars, lyser dygnets sista sol upp himlen och speglar sig i vattenblänket. Det är sista kvällen före sommartid. Jag gillar verkligen tanken på att kvällen efter kommer att vara ljus en timme längre. Fast först vill jag vara här och nu.
Våren har kommit så långt att jag gluttar under spannet som täcker rabarberhubben. Ser att de första späda stjälkarna har tittat upp och blir förstås genast sugen på årets första paj, denna läckerhet.
Några dagar senare, när luriga april tjuvstartar redan i mars, kommer rabarbern av sig är jag rädd. När jag tittar ut på morgonen tänker jag att så här och till detta skulle jag önska att få vakna på julaftons morgon.
Nattens alla kalla minus och morgonens vita täcke får både mig och narcisserna att krokna en aning. Men vi reser oss igen. Marssolen värmer och sommartid råder.
... att locka tillbaka den lilla blåmesen var mödan värd. Fast förstås inte mycket "möda" just, mer ett nöje. Ett hemsnickeri av holkar med lagom stor entré, nu uppsatta lite runt om på tomten. Och minsann; med en kopp kaffe i handen, på den soliga terassen, såg vi hur blåmesen började göra sig hemmastadd när den flög in och ut genom holkens lilla "dörr". Fint besök att få över våren och sommaren. Det krattas under buskar, beskärs alltför högväxta och vidsträckta grenar, tas rejäla tag med grepen i trädgårdslandet, röjs i oredan. Förbereds inför en lövad och blommande växtsäsong. Jag gör tappra försök att skona de tidigaste små blomsterlökarna som med all sin charm envisas med att vilja finnas just mitt i där räfsan samlar fjolårets allt vissna.
Räddad undan räfsans framfart.Sällskap ute ...... som mer än gärna vill hänga med in.
Dagar på landet varvas med dagar i centrum. Naturen runt husknuten, det tystaste tysta och mörkaste mörka, ja, jag vet faktiskt ingen annan plats där det är så tyst och mörkt som här, byts av med dagar där trafiken rullar på, människor passerar, gatlyktor lyser upp och kommersen är igång. Det gör något bra med mig att kunna skifta mellan dessa båda. Visst slår jag mig som ofta annars ner på trappan med en kaffe i handen, gärna när solen värmer, för att få en stunds vila mitt i pysslet. Pyssel i tanken och pyssel i praktiken. Förbereda för att förverkliga idéer. De saknas inte, idéerna, och utifrån dem hushållar vi efter vad vi förmår med alla de olika resurser de pockar på.
Idébank bland blommor och java.
Jag trivs verkligen på soltrappan men i dag är det grått och disigt och i övrigt är jag mitt i en tid då jag inte har ro eller långa stunder att slå mig ner, så nu kilar jag helt sonika vidare. Ha det gott i våren!
... där havsvattnet tränger upp, ligger ett tunt täcke av is när morgonen är tidig och kall. Den soliga dagen som sen tar vid får isen att "snacka" när den spricker upp och blir till ett rörligt flöde. De första dagarna av vår som tränger undan vintern. Bland nakna grenar sätter vi upp nya holkar, med en entré som vi hoppas är lagom för att locka den lilla blåmåsen som flyttade ifrån oss när vi fällde det stora körsbärsträdet. Det gör alltid ont att fälla stora träd. Veta att man inte hinner se ett nytt växa sig så resligt. Men det känns inte heller nåt vidare att bli så mycket trädkramare att man inte klarar av att ta bort ett träd som inte står bra det vuxit upp. Föränderlighet.
På trappan har de första krukorna tagit plats. Inbjuder till att slå sig ner intill. Vi har lediga dagar på landet. Snack om "vårbruk" och fortsatta tag med upprensning av allt gammat bråte. Det förfärliga växthuset, som allt för länge blivit lämnat åt sitt öde, hoppas jag ska falla en gång för alla under den kommande sommaren. Somligt har gått för långt för att rädda med återbruk. Trist, men lättare för en själv att inse.
Vi lurar lite på hur vi vill att en grind ska se ut. Vi vet inte riktig ännu, men det vore bra om vi snart får upp något som hindrar de fjäderklädda att ständigt rymma ut på vägen och slå följe med förbipasserande.
En orolig omvärld grusar emellanåt de glada stunderna. Men jag håller i dem för allt vad jag kan.
