... alldeles underbar i stassen, bjuder på den mest raffinerade färgprakt ... ja, då kan jag inte annat än att falla till föga. Tänker att jag borde titta på bladverken med samma ögon som jag tittar på vårens vitsippebackar. Njuta den korta tid det varar.

Jag har följt den, hösten, genom regnvåta fönster, soliga promenader, eller under blåsiga, molngrå dagar då jag har hållit hårt i hatten eller kurat inomhus.
Jag har ägnat tid åt att säkerhetskopiera text- och bildmaterial. Massor av tid blev det, men nu är det gjort. Där har jag funnit bilder av hösten, så som jag vill se den, och många påminnelser om att underbart är kort - alla dessa Povels kloka underfundigheter. Möjligen är det därför jag upprepade gånger också manar till att njuta vår vackra vår eller sommar, de tycks lätt springa allt för kvickt. Kanske motsvarande; "Tiden går fort när man har roligt".

Den förvånar mig något, känslan av en aning poesi när jag tittar över ord och meningar. Synar med hård blick och tänker: "Patetiskt?" Den sidan av mig avslöjas inte utanpå. Nånting inuti, som vill ut.
Med samma kritiska ögon finner jag skamset ord där stavning blivit tokig, syftning blivit knas eller ord som upprepas på tok för ofta. Kan tycka att jag borde åstadkommit bättre foton, eller kanske fler nya foton ...
Men; det här är min plats. Skavanker. Varför syna så kritiskt? De kan tillföra viss charm.

Citerar en yngre version av yngst: "Jag gör som jag vill." Eller: "Bara det känns bra."

Min plats. Mitt utrymme. Det känns bra. En plats att välkomna någon som vill titta in, det känns också bra. Vill man inte, då låter man väl bli? Annat vore dumt.

Så; som den vår-tös jag egentligen betraktar mig, kommer här ett återbruk av foton på en höst som jag gärna ser den. I tillägg en något modifierad maning, rätt i tid och som känns rätt för mig: Kom ihåg, och låt det ge plats, att njuta vår vackra höst. Det delar jag gärna med dig.