"Västergök är bästergök, det sa alltid min gamla mamma", säger pappa där vi går längs med vägen mellan  badstranden och sommarstugan. Det gör det förstås extra härligt att höra den gala i väster, bakom skogen, bortom ängen där kossorna går och betar. Fast jag är någonstans i början på tonåren och tar inte mycket notis om väderstreck i detta fall.  Det finns ju ingen hejd på galandet, det tycks komma från alla håll och kanter på en och samma gång. Drar den ene i gång så fyller den andra i och snart alla de övriga, så vem ägnar tanke åt norr eller söder, väster eller öster?

Det har gått en stund sedan vi gick den där promenaden pappa och jag. En stund som blivit några år.  Och åren har fått mig att lägga märke till dem. Väderstrecken. Kanske för att jag inte längre hör göken lika ofta som då. Men nu hör jag mig själv säga till mina barn: "Norgegök är sorgegök, södergök är dödergök, östergök är tröstergök och västergök är bästergök." Precis så som jag vet att pappa fick höra av sin mamma.
Jag har känt av dem från både norr och söder och öster sedan årets början. Därför tycker jag mycket om när du och jag denna soliga dag går just där den lilla promenaden från badstranden och hör hur göken gal i väster, bakom skogen, bortom ängen. Ängen där högvuxet gräs numer vajar för vinden för att kossorna är på annan plats. Men där min pappa ändå någonstans finns med oss längs med vägen.