Jag tycker murgröna är fint. Gamla trädgårdar där stora, blanka, hjärtformade blad klänger frodigt mot en murad vägg. Jag tycker om sådant man finner växa på de mest oanade platserna, därför att det har sådan livslust, så gärna vill finnas. Jag har lätt för att bli hänförd. Murgröna är just sådant.
Men! Kombinationen, växtkraft kontra ljuvlig grönska, blir inte alltid den önskade. Hos oss har murgrönan på sina ställen blivit ett monster. Hög tid att kavla upp ärmarna. Det resulterar i att det ett par timmar senare står fem stora, välfyllda säckar lutade mot staketet, innehållande den murgrönedjungel som plötsligt bara blivit. Den som jag trodde att jag tyckte var en tillgång för trädgården.
Fast det finns de besökare som tycker att frodig grönska och lövhögar är en verklig tillgång. Jag finner en sådan gäst när jag räfsar ihop den sista högen. Där sitter en liten skrämd stackare som nog önskar att han vågat blänga med aningen argare blick på mig. Det är inte precis "Herr Padda Kavat" som sitter där och trycker. Nej, han har nog känt sig både tuffare och lyckligare gissar jag. Som padda är han ju inte heller direkt av släktet drömprins, men ändå så pass charmig att jag hjälper honom med en liten knuff under rumpan, så att han kan ta sig över den murade kanten ner i lövhögen bredvid. Han hamnade i alla fall inte i säckarna på väg till tippens kompoståtervinning. Det har han lyckats med en gång tidigare.