Att rymma från sin 100-årsdag ... kanske är det något som många tänker sig, eller rent av bestämmer sig, för att göra. Någon kanske vill ha ett hejdundrande kalas, medan det för en annan kan innebära att andra väljer hur det ska firas. Så finns de som inte hinner tänka tanken ... därför att livet vill annat. Vad vet man ... ?
"Varför sjunger man ja må du leva uti hundrade år", minns jag att min moster sa en gång när en av oss kusiner firade sin födelsedag, "det är det väl ändå ingen som vill?!" Det var som att lägga sordin på stämningen, eftersom hela kusinskaran vid det tillfället var barn och ett 100-årskalas framstod som något verkligt festligt att få vara med om. Inget jag ännu har upplevt. Heller inget som livet längre får mig att känna som något att trakta efter. Istället är det innehållet som jag vill ska vara ... hm? ... kanske faktiskt just vara är en fullgod beskrivning. Eller gärna långt och lyckligt om man väljer att vara mindre filosofisk.
I vart fall så slapp min moster med råge uppleva sin 100-årsdag. Och när det blir så är det gott att kunna se att livet har haft ett rikt och fint innehåll. Men om man nu ändå är i faggorna inför den där omnollningen, och inte traktar efter så mycket ståhej ... ja, är man i tillräckligt gott skick kan man ju välja att göra som Allan; kliva i pissetofflorna och rymma. Kanske kan det vara en signal för omgivningen att de som fått leva länge, som har massor av upplevelser och historier inom sig, är värda all respekt och inte ska förminskas, även om kropp och sinne inte alltid längre kan ge samma uttryck.

Jag gör ett kyrkogårdsbesök som får tankarna att fortsätta vandra kring detta med livet och vad som kommer efter. Det är en rofylld stund med en stilla promenad kring kvarteren, fast kallt just denna dag. Jag börjar med att gå till pappa. Jag kan inte säga att jag är hos honom så ofta, men han är väldigt ofta hemma hos oss. Det är en fin stund att gå till pappa, men jag trivs bättre med att han kommer till oss. Hos honom blir besöket ofta lite mer ledsamt. Fint, men ledsamt. Hemma hos oss blir det istället mycket skratt och han är så oerhört levande där mitt ibland oss.
När min pappa lämnade ett långt och innehållsrikt liv, kände jag att det var honom förunnat. Visst gör det fortfarande ont ibland, men på ett sätt är han nästan oftare hemma hos oss nu än tidigare. Vi har så många glada, fina minnen att plocka fram och vi citerar honom ofta. Han hade alltid hundra järn i elden och just inte så mycket tid för oss. Det blev snabba besök ibland och  korta telefonsamtal emellanåt, en glad och pigg röst i andra änden av luren: "Hej lilla Mia! Jag ville bara ringa och höra hur det är med er." "Bra", var ofta det jag hann svara. "Det var skönt att höra, nu blir jag glad", sa pappa. "Hälsa pojkarna!" och sedan lade han på. Det räckte fint för mig. Det passade mig faktiskt alldeles ypperligt att vår relation var just så.
En tid efter att pappa hade gått bort, medan jag ännu var plågsamt ledsen, pratade jag med en präst som hjälpte mig igenom alla existensiella undringar. En underbar människa som fanns för mig. Det var en tid som jag ständigt tyckte var fylld av tankar om pappa, natt som dag, och jag minns att jag nästan lite förtvivlat sa till prästen: "Jag är inte van att umgås så här mycket med min pappa." Då uppfattade jag ett uttryck hos honom som gjorde tydligt för mig, att det var något han skulle komma att använda sig av framgent. Jag ler själv åt detta idag, och numer är umgänget med pappa ofta lättsamt, glatt och fint. Någon gång emellanåt kan jag bli arg på honom också, nästan lite förlösande faktiskt.

Det är med stor respekt för livet, och det som tar vid därefter, som jag strosar runt i gångarna och kvarteren på kyrkogården där pappa vilar. Lite skamsen letar jag efter 100-åringar och den första jag stöter på är Allan! Med ett varmt leende inombords undrar jag vilka tofflor han klivit i och vart de fört honom. Jag vrider mig lite obekvämt om för att se om jag är omgiven av någon annan levande, som kanske skulle tycka att det vore märkligt, eller rent av respektlöst, att jag fotograferar minnesstenen över Allan och det långa liv han fick. Men med de ögon jag har med mig och den känsla jag bär inom mig ... vad skulle kunna vara respektlöst med det?