Vi sitter i vardagsrummet med händer som omsluter ljumma koppar med varm dricka. Lyssnar till husets alla läten. Medan stormen drar utanför. Tar stora kliv tätt, tätt inpå knutarna och sveper över takpannor. Fast vi känner huset väl tycks nya ljud aldrig sluta överraska. Det knakar i golvet ovanför. Jag kämpar mot lusten att spinga upp på övervåningen. Skulle vilja kolla så det verkligen inte är någon där. Men jag vet att vi alla är samlade. I kakelugnen knastrar veden och sprider ett varmt sken. Det känns rogivande och lindrar känslan av att befinna sig mitt i stormens öga. Lindrar känslan av litenhet.
En förberedande rockad av trädgårdspinaler har gjorts för att så långt det är möjligt undvika att saker blåser bort och sönder. Trädgårdsmöbler har fått ta skydd under tak och olivträden, som länge fått stå kvar ute på verandan i väntan på en frostknäpp, har fått ta sin tillflykt till källaren. Där står de i gott sällskap av pelargoner, agapanthus, passionsblomma och det stora citronträdet. Samlade för att övervintra.
Jag kasar fram en aning där jag sitter på golvet vid kakelugnen. Tittar mot fönstret men ser knappt ut för det mörker som ligger nära inpå och det regn som slår mot rutan. Gråmys ... , tänker jag.   Dricker det sista ur koppen och lägger mig ner på fårskinnet intill. Där somnar jag. Omgiven av en stormvinds och ett gammalt trähus alla läten och av värmen och knastret från en brasa som skänker lugn.