Det kan kännas lite surt när helgen är slut, men det är också oftast med nyfikenhet jag möter en ny vecka. Man kan ju aldrig helt veta vad den kommer att innehålla, eller hur det man vet står på programmet kommer att vara. Det kanske inte alls blir som man föreställer sig det, om det nu alls blir, för det kan man ju inte säkert veta. Ett sammelsurium som jag tycker gör en ny vecka spännande. Denna börjar med hemmavarande familj kring frukostbordet. Ett trevligt sätt att börja veckan på. Sedan ett gomorronmess till de båda studenterna på annan ort, som är snabba med att hälsa tillbaka. En liten gest att bli glad av och samla till den energipott jag tar med under dagen. Jag är grindvakt när yngst cyklar till skolan, det är lite mysigt tycker jag, och så får jag en stund med morgontidningen och en kopp kaffe på en plats dit solen når i gröna rummet. Den når inte lika långt nu solen och inte lika länge ända fram, men jag hoppas den ska räcka till att färga druvorna blå. Gör den inte det, gör det inte så mycket. Jag har redan blivit lite glad av små gröna klasar, smått skiftande i blått. Det behöver inte alltid vara så mycket.