Man skulle vara som Karlsson, när man tar sig fram högt där uppe på taket; ha propeller. Min svindel till trots har jag krupit upp till, och längs med, nockbalken och lagt panna efter panna. Utan propeller på ryggen. Jag lyfter sakta en hand eller en fot åt gången. Håller mig hårt och rör mig försiktigt. Hela spektaklet ger mig en bild av sengångare. Som en sådan känner jag mig. Men också väldigt nöjd med att jag trotsar svindeln. "Man vänjer sig", säger J. "Nej, det gör man inte", svarar jag som upplever att jag känner mig allt mer knäsvag för varje tillfälle detta jobb ska göras. Men jag vill i alla fall. Det är något härligt med att lägga pannor i vackert rött lertegel. Och förstås oerhört roligt och tillfredsställande att se vårt bygge få en exteriör slutfinish. Nu är resterande pannor lätträknade. Inomhusjobb tar vid, rätt i tid inför vintern.
Tänk att vi har byggt ett hus ... det är knappt att jag kan ta in. Jag är så himla nöjd med att ha ritat och att vartenda lecablock i detta murade hus är satt av oss. Att vår egen mankraft har fått väggar och tak, bjälkar och balkar, fönster och dörrar ... ja, allt! på plats. Bäst av allt: projektet har från dag ett fått oss att må så rackans bra. Helt rätt tid i livet att göra något så mycket tillsammans.