Det lackar å´ det är härligt. Jag gillar julen. Men det är förstås inte enbart tomteblossglittrande. Nej, det vore allt för bra. Smolket i den väl kända bägaren leder till plötsliga och ganska oväntade insatser. Diskmaskinen byttes för ett par veckor sedan och tog en halv fredag, en hel söndag och så en del ur plånboken i anspråk. Men den diskar likt Tingeling svänger staven - glimrande! 🙂 Då var det bara det där fejandet innan det verkliga julstöket tar vid. Passar på att frosta av frysen en dag när det är ett par minusgrader. Sen vill den rackar´n inte starta upp maskineriet mer. Med en extra frys i källaren får detta inköp vänta på sig.
En rockad sker snabbt av bröd, frysgrönsaker och allt annat frostbitet och sen väntar två dagars saftkok på halvfrusna bär. Med locket på dem (saftflaskorna alltså) tar jag en ny tur till källaren för att hämta upp lite julpyssel. När jag står där och rotar undrar jag vad det är för vagt, obekant ljud. Det liksom droppar. Som en lucka i kalendern: Surprise! Där gömmer sig ett gammalt gjutjärnsrör som har rostat sönder. Rörmokaren - ja, vi lyckades, hör och häpna, få tag på en sådan från en dag till en annan - kom farande som en liten nisse mitt i adventstid. Kirrat och klart. Alla är nöjda och börsen har fått ytterligare utrymme. Till skillnad från frysen i källaren där lussebullarna kommer att få trängas både sked och skavfötters tills de blir uppätna. Så kan livet te sig för den som vill och har lyckan att bo i eget hus.
Livet ter sig också långt bortanför. Nyligen var jag på en fin, stämningsfull ceremoni i kyrkan. Sorgesamt så det gjorde ont, men också med plats för glädje och många fina minnen. Det spelades ljuvlig musik och sas fina ord för en vän som borde ha fått fira betydligt fler jular samlad med sin familj.
Ibland får man behövlig distans.
Här hemma tar vi strax tag i det julstök som vi mår bra av och gläds åt att få samlas med de vi håller av mest. Och mitt i detta vill jag gärna önska dig en jul och kommande helger så som du allra helst vill se dem.
Author Archives: Mia
På bygget
Det är väldigt sparsmakat med bekvämlighet på "bygget". Men vi reder oss fint och tycker att det är riktigt mysigt. Sommarvattnet stängdes av för drygt en månad sedan och efter det har dunken Donje - ja, den heter faktiskt så - försett oss med vatten. Tio liter i en plastdunk med tapp, fylls med färskvatten inför varje helgs avresa. Perfekt! Och så en byggfläkt i ett rum som nu får tjäna som fika- och lunchrum. Eller bara för att kroppen ska tina. Det kan bli ruskigt kallt med utomhusarbete denna tid. Fast det kanske man inte ska avslöja, risken finns ju att kroppstemperaturen hänger ihop med arbetsinsatsen. Men hantlangarens lott kan ibland innebära att man blir lite stillastående. För närvarande har det varit på stege. Då står man stilla och håller i sig. Hårt, kan jag säga.
En hel dag på bygget, fast den förstås är ganska kort nu när dagen blir mörk långt innan den är slut, klarar man inte utan att "pudra näsan" nån gång. Det räcker oftast med en om man kniper hyfsat. "Damernas" finner man bakom det gamla dasset som numer tjänar annat syfte och dessutom är på fallrepet. Kylan biter bra i ändalykten och man är så rapp man kan, men fåren hinner ofta fram och tar sig en nyfiken titt. Det bjuder jag på.
På "Herrarnas", som man finner bakom det gamla växthuset, också det i risig kondition, har några vilsna violer tittat fram. Jag vet inte vad som göder dem ... ? Trivsamt i alla fall, för den som tituleras herre.
Så har vi, för stämningens skull, tjuvstartat stundande adventstid. En stjärna tändes i fönstret till vårt lilla provisoriska fikarum. Det börjar arta sig ...
Svängig välgörenhet
Oj, oj , oj ... busy, busy. Många timmars rep.
Så är livet när jag och Sofia, Sofia Källgren alltså, ställer till med kyrkokonsert tillägnad läkarmissionen. Eller rättare; alla de som läkarmissionen hjälper med sina insatser. Behjärtansvärt minst sagt, så alla timmars körrep var för ett gott ändamål och ett sant nöje hela vägen. I lördags fick vi det att svänga. Det är som de säger, körsång är ett av de inslag i tillvaron som är välgörande för hälsan. För det var ju förstås i kören, ganska anonymt alltså, som jag tog plats. Men likväl en liten del av något stort.
Nu känns torsdagen lite tom, för kören går i vila efter intensiva torsdagsövningar under flera veckor. Jag hoppas på några julsånger fram över som redan är inövade och sitter. Snart är vi ju där. Advent och stundande jul. Efter en osedvanligt grå november kan det nog vara till gagn för sinnet att tända upp några extra ljus.
Nattgäst
Jag hade sällskap i sängkammaren här om natten. Det kan vara både spännande och trevligt. Om det är J som är sällskapet vill säga. Men just den här natten var han inte hemma och de nätterna är det inte brukligt att jag delar sovrum med nån.
Något perifert, i ett sömnvaket tillstånd, nån gång mitt i natten, hör jag ljud som får mig att undra. Men ni vet; gamla hus, de har en del ljud för sig. Jag somnar om. Men så ... igen! Nu vaknar jag verkligen. Obehag. Va fasen ... ?! Vänder mig försiktigt om. Försöker lokalisera ljudet. Där! Då skriker jag. Högt!
Jag tänder lampan och det blir tyst. Ser mig omkring. Lyssnar. Inkräktaren intar stillastående position i gömt läge. Vad fanken gör jag nu? Mitt i natten! Både obehag och rädsla infinner sig, fast den ovälkomne inte direkt är någon större best.
Fasadklättrare. Jag höjer ett varningens finger.
Tar kuddar och täcke med mig. Drar igen ingångshålet - fönstret alltså. Redan en är för många. Utrymmer sovrummet, bommar igen med omsorg. Sparar problemet till morgondagen och sover gott i äldst lediga rum resten av natten.
Nästa dag gillras det med rollokola och på kvällen smäller det till.
"Människan är grym", konstaterar yngst när han hjälper mig att ta hand om offret, "denna lilla söta ..."
Minnas små solar
Ska här hända nånting mer i oktober så gäller det att rappa på. Sista självande dagen innan vi landar i november. Dags för trappan att bli lite mer avskalad och kanske få ett ljus som lyser upp. Hotellet är i princip fullbokat men jag kränger in de sista små krukorna med australienska violer.
Man kanske inte bör tala högt om sina vanor gällande starkdrycker och inte tycks de väl heller höra till det botaniska. Men i helgen tillät vi oss för ovanlighetens skull en drink före maten och det anmärkningsvärda med det, kan jag tycka, var att jag gick ut i trädgården och skördade de små oliver, som sedan las i drinkarna, från mitt lilla olivträd. Tada! 🙂
Nu trängs liten och modell större olivplanta med viol, citrus, nerium, passionsblomma, örter, kamelia, kiwi, fikon, pelargoner ... ja, jag vet knappt allt, i en enda medelhavskompott i orangeriet. En riktig vinteroas där glöggen nog kommer att inmundigas på självaste julafton.
Den sista oktoberdagen har varit synnerligen grå. Vår lilla handjagare knattrade på friskt med mig bakom styret. Friserade det lilla som finns kvar av gräsmattan, efter sommarens torka, för sista gången detta år. Det lär väl bli besvärjelser till våren, över att gräsmattan ersatts med annan välvillig frodighet. Men grönt är skönt. Strunt samma av vilken sort. Det blir mer vilsamt att göra som Carl-Anton; låta alla maskrosor finnas. Det är fint att minnas små solar i gräset när sommar´n är slut.
Så mycket tillsammans
Man skulle vara som Karlsson, när man tar sig fram högt där uppe på taket; ha propeller. Min svindel till trots har jag krupit upp till, och längs med, nockbalken och lagt panna efter panna. Utan propeller på ryggen. Jag lyfter sakta en hand eller en fot åt gången. Håller mig hårt och rör mig försiktigt. Hela spektaklet ger mig en bild av sengångare. Som en sådan känner jag mig. Men också väldigt nöjd med att jag trotsar svindeln. "Man vänjer sig", säger J. "Nej, det gör man inte", svarar jag som upplever att jag känner mig allt mer knäsvag för varje tillfälle detta jobb ska göras. Men jag vill i alla fall. Det är något härligt med att lägga pannor i vackert rött lertegel. Och förstås oerhört roligt och tillfredsställande att se vårt bygge få en exteriör slutfinish. Nu är resterande pannor lätträknade. Inomhusjobb tar vid, rätt i tid inför vintern.
Tänk att vi har byggt ett hus ... det är knappt att jag kan ta in. Jag är så himla nöjd med att ha ritat och att vartenda lecablock i detta murade hus är satt av oss. Att vår egen mankraft har fått väggar och tak, bjälkar och balkar, fönster och dörrar ... ja, allt! på plats. Bäst av allt: projektet har från dag ett fått oss att må så rackans bra. Helt rätt tid i livet att göra något så mycket tillsammans.
Solig oktober i gröna rummet
Trädgårdsbestyr skulle lätt kunna lägga beslag på hela min oktober. Inom denna genre finns en hel del som skulle må bra av att tas itu med. Om man vill. Men all den tiden finns inte. Inte lusten heller. Att en trädgård är fin och välansad är ganska oviktigt. Men att en trädgård är lustfylld att vara i är oerhört viktigt. Så här läggs krut efter lust, i den mån det är möjligt. Och därefter får trädgården lov att se ut.
Soliga oktoberdagar timar väldigt bra med lust och ork för tid i gröna rummet. Leriga gummistövlar och jordiga fingrar kan vara härligt befriande på nåt vis. Och så en termos med kaffe, som står där på trappen. Redo liksom. För den där stunden, på det mest soluppvärmda steget, med koppen i hand, medan man tittar ut över rabatter, stenpartier och gröna rummets alla vrår. Känner av vad som gjorts och mer bör göras.
Glad, nöjd och mör när solen börjar dala och det är dags att ställa in alla redskap. Ganska sliten också. Nästa dag i trädgården får bli en solig latdag. Jag mår väldigt bra av sådana också.
Bullig glad-dag
Det är en mysig torsdag, den där första, den fjärde dagen i månaden. Jag uppmärksammar kanelbullen och belönas med doft från köket. Jag provar kalljästa och hoppas komma fram till att det är det som är hemligheten bakom verkligt smaskiga bullar. Den fjärde oktober, kanelbullens dag. På radion hör jag glada barn som bakar bullar för glatta livet. Bullar som ska säljas, för helst väldigt många pengar, i hopp om att andra barn världen över ska få en tillvaro som får dem att må bättre, bli gladare. Fint.
Jag är också glad i dag. Familjen är på väg att samlas och av allt bra är det det bästa, det finaste. Tänker att det är härligt att komma hem till ett hus som doftar nybakat vid minsta lilla glipa på ytterdörren.
Det ska bli härligt med en helg tillsammans. Hjälpande händer och extra mankraft när bygget fortskrider. Pannor ska upp på taket och läggas på plats. Så ska vi äta gott och länge när kvällen kommer. Allt det där är en verkligt bra kombo.
Termometern har börjat sjunka ner till luriga grader för sådant som vill ha det lite varmare. Jag har fått hjälp av yngst att låta det krukodlade medelhavet komma in på sitt övervintringshotell. Nu gör sig orangeriet extra trivsamt för en vilsam stund.
Vi vill också gärna ha det lite varmare, J och jag, så nu är förrådet fyllt med den finaste staplade ved, som jag hoppas ska räcka under alla kalla kvällar innan de börjar bli varmare igen.
Det känns bra att ha börjat bädda för vintern. Det gör det lite lättare att ta sig an den.
Krispig tisdagsmorgon
Lika underbar som en riktigt tidig morgon, mitt i sommaren, när dagen börjar vakna och man kan gå ut barfota i bara linnet, lika härligt kan det vara med en krispig tisdagsmorgon i september. Vi glömmer det, yngst och jag, när vi sitter vid frukostbordet allt för tidigt och gnäller över natten som varit otillåtet kall. Vi längtar båda tillbaka till sommarvärmen.
Men ett tidigt ärende som ger mig en rask morgonpromenad, bilar som susar förbi, cyklister som rullar ikapp eller möter mig, små skolbarn på väg till dagens nya lärdomar, lite kyligt om snoken och solstänk i ögonen ...
Det är något speciellt med en krispig tisdagsmorgon i september. Något stärkande.
Septembermys
September är en del byggjobb och sköna promenader emellanåt. Mycket gräsklippning blir det också; septembervädret kompenserar med råge sommarens uteblivna frodighet. Några dagar finns det plats för lunch med bästa vänner och så en hel del kör-rep. Jag övar flitigt och fyller huset med min många gånger entoniga och inte allt för upphetsande altstämma. Passar på när jag har huset för mig själv. Men det är förbluffande välgörande varje gång man tar ton och det är alldeles häpnadsväckande hur otroligt fint det blir när vi alla samlas och blandar våra stämmor till en stor, härlig sång.
Så rullar bilen igen. Skam vore väl annat. Volvo. Själva namnet påtalar ju att det är just att rulla fram i den som är själva tanken. Helst ingen mer superpunka. Nånsin. Eller hemfärd med bärgningsbil över huvudtaget. Fast allra helst förstås; fler sköna septemberdagar utan något som helst behov av bil.
