Author Archives: Mia

• 2 Comments

•

Det är en mysig torsdag, den där första, den fjärde dagen i månaden. Jag uppmärksammar kanelbullen och belönas med doft från köket. Jag provar kalljästa och hoppas komma fram till att det är det som är hemligheten bakom verkligt smaskiga bullar. Den fjärde oktober, kanelbullens dag. På radion hör jag glada barn som bakar bullar för glatta livet. Bullar som ska säljas, för helst väldigt många pengar, i hopp om att andra barn världen över ska få en tillvaro som får dem att må bättre, bli gladare. Fint.
Jag är också glad i dag. Familjen är på väg att samlas och av allt bra är det det bästa, det finaste. Tänker att det är härligt att komma hem till ett hus som doftar nybakat vid minsta lilla glipa på ytterdörren.
Det ska bli härligt med en helg tillsammans. Hjälpande händer och extra mankraft när bygget fortskrider. Pannor ska upp på taket och läggas på plats. Så ska vi äta gott och länge när kvällen kommer. Allt det där är en verkligt bra kombo.

Termometern har börjat sjunka ner till luriga grader för sådant som vill ha det lite varmare. Jag har fått hjälp av yngst att låta det krukodlade medelhavet komma in på sitt övervintringshotell. Nu gör sig orangeriet extra trivsamt för en vilsam stund.
Vi vill också gärna ha det lite varmare, J och jag, så nu är förrådet fyllt med den finaste staplade ved, som jag hoppas ska räcka under alla kalla kvällar innan de börjar bli varmare igen.
Det känns bra att ha börjat bädda för vintern. Det gör det lite lättare att ta sig an den.

• 4 Comments

•

Lika underbar som en riktigt tidig morgon, mitt i sommaren, när dagen börjar vakna och man kan gå ut barfota i bara linnet, lika härligt kan det vara med en krispig tisdagsmorgon i september. Vi glömmer det, yngst och jag, när vi sitter vid frukostbordet allt för tidigt och gnäller över natten som varit otillåtet kall. Vi längtar båda tillbaka till sommarvärmen.
Men ett tidigt ärende som ger mig en rask morgonpromenad, bilar som susar förbi, cyklister som rullar ikapp eller möter mig, små skolbarn på väg till dagens nya lärdomar, lite kyligt om snoken och solstänk i ögonen ...
Det är något speciellt med en krispig tisdagsmorgon i september. Något stärkande.

•

September är en del byggjobb och sköna promenader emellanåt. Mycket gräsklippning blir det också; septembervädret kompenserar med råge sommarens uteblivna frodighet. Några dagar finns det plats för lunch med bästa vänner och så en hel del kör-rep. Jag övar flitigt och fyller huset med min många gånger entoniga och inte allt för upphetsande altstämma. Passar på när jag har huset för mig själv. Men det är förbluffande välgörande varje gång man tar ton och det är alldeles häpnadsväckande hur otroligt fint det blir när vi alla samlas och blandar våra stämmor till en stor, härlig sång.
Så rullar bilen igen. Skam vore väl annat. Volvo. Själva namnet påtalar ju att det är just att rulla fram i den som  är själva tanken. Helst ingen mer superpunka. Nånsin. Eller hemfärd med bärgningsbil över huvudtaget. Fast allra helst förstås; fler sköna septemberdagar utan något som helst behov av bil.

• 2 Comments

•

En liten bit in i september blåser nya vindar. Härligt! Vemodet drog vidare med de gamla till nånstans där det inte längre stör mig. Det är nu jag avlägger mina nyårslöften. Sällan andas året så mycket nytt som just i september. I år känns det väldigt mycket nytt eftersom det inte längre är skolstarten som signalerar "nyår". Första gången på nitton år som vi inte har någon "liten kotte" som drar iväg med skolväskan. Blandade känslor.

Jag håller i hatten. Känner hur det "brallar i". Ni vet hur det kan vina om knutarna i tillvaron ibland. Den gångna veckan började i hundratio knyck. Mest angenäma saker som gör det värt att trycka huvudbonaden rejält ner över öronen. Sedan slutade veckan med att luften gick ur. Rejält och bokstavligt.
Vårt bygge som nu har tagit en ny fas får mig att jaga folk. Plötsligt blir det bråttom. Plåtslagaren, som vi hade tänkt skulle försegla taket med skydd för kommande höstoväder, är omöjlig att få tag på. När någon av de alla äntligen kan nås visar det sig att de har fullt upp året ut. Tomma löften ges om att återkomma. Vi väntar. Förgäves. Bestämmer oss för att byta plåt mot taktegel efter ett okej från kommunen som hanterat bygglovet.
Leveransen anländer tisdag eftermiddag. Samtidigt är jag på plats för att visa runt fasadfirman, som jag hoppas ska ha tid till och ett rimligt pris för att putsa huset innan blåsdagar med hällregn riskerar att pressa in vätan mellan de murade fasadblocken.
De små byvägarna fram till vårt bygge är svårframkomliga. Landsbygden ska få fiber. Stora grävskopor hörs mullra när jag försöker hålla in midjan på bilen och pressa mig förbi. Väl där gäller det att hänga på. Ett ypperligt tillfälle att i samma veva få grävt för vatten och avlopp.
Jag jagar folk och bokar tider. Till helgen spikar vi läkt och svettas i den sköna septembervärmen, som gör sig bättre ihop med annan syssla. Tar oss hungriga hem framåt kvällen. Där och då går luften ur. Vårt lilla ekipage; bilen, J och jag och två av juniorerna, bärgas till lämplig däckfirma.

Denna vecka har jag en lugn tisdag. Promenad framför hyrbil. Doft av nybryggt kaffe medan regnet smattrar mot rutorna. En stund i skrivarlyan. Energidepån fylls på.

• 4 Comments

•

Jag står mitt i veckan men det känns "måndigt" som nästan aldrig förr. En onsdag, mitt i äppeltid, med en måndagskänsla som tydligt signalerar säsongsskifte. Den sköna sommaren är på väg att glida mig ur händerna. Morgnarna är plötsligt kyliga och fuktiga, kvällarna allt mörkare. Det mesta börjar på nytt falla in i vardagen och huset känns stort och tomt och tyst.
Äldst kommer att tillbringa hösten som teknisk konsult på väl avlägset avstånd norrut, mellan har "flytt" västerut med alla sina guror (som ockuperat husets mesta fåtöljer och sängar när han inte knäppt på strängarna) för att ytterligare ett år förkovra sig i geologin. Yngst har som sist ut i trion lämnat skolvärlden som elev och intagit en ny roll på andra sidan katedern. Han tänker sig lite extra kosing som lärarvikarie. J har ytterligare en tid med arbete på annan ort. Själv har jag mitt "på det torra" hemikring.
Stort, tomt och tyst, var det.

Jag slår mig ner i en av de goa fåtöljerna, som plötsligt blivit ledig, för att roa mig kungligt en stund med senaste numret av D&T. Drömhem & Trädgård har varit min klara favorit av månadsmagasin sedan starten. Direkt kollar jag sista sidan för att se när nästa nummer kommer ut. Märkligt nog kan jag inte finna det. Så jag börjar om, startar på sidan ett. Riktigt sjunker ner i fåtöljen i mitt vemod över tomheten som lägrat sig. En kopp kaffe, några tröstande chokladmandlar, medan jag redan på sidan fyra blir klar över att jag med detta tidningsnummer blir nödd och tvungen att säga "tack och adjö" till ännu en favorit. Det visar sig vara det allra sista numret! Så lägligt.

Att släppa taget om sommaren ... för mig innebär det alltid en stund av vemod. Kanske skulle jag må bra av att vara lite mer "lagom" känslosam. Men det verkar så grundat i mig att jag nog får dras med det. Mest tror jag ändå att det gör nytta. Jag behöver den där stunden för att sedan kunna landa i det som kommer, utan att förtvivlat undra när det hände. Och nu kommer snart september. Jag gillar verkligen september. Det är bara det där med att släppa taget som känns lite sorgesamt att tas med.

• 4 Comments

•

Kvällen är så ljummen att skrivarlyan flyttas ut i gröna rummet. Dagarna är så varma att samma rum knappt kan intas innan solen dalar bak grannens häck.
Vi har några jobbeveckor innan andra halvan av vår semesterperiod drar igång. Jag är så lyckligt lottad att jag kan spendera tiden till stor del som jag själv önskar, så jag tar helt enkelt ledigt det mesta av den. Värre är det för J som har veckor med pendling och korta helger hemma där emellan. Den hårda skolan gör klart att livet inte är rättvist. Och minsann inte alltid lätt att hantera. Just nu är det mest värmen som kan vara knepig att ha att göra med. Men när man kan sitta i skuggan med ett klurigt sudoku, ett inte alltför knepigt korsord, en bok att drunkna i, eller med radion intill med nån av sommarpratarna, som förkunnar sånt som man mår bra av att lyssna till - ja, då känns tillvaron lätt och go att tas med.

Medan den ene åker kommer den andre. Vi har mellan hemma över sommarveckorna och det är härligt att se honom ta plats i huset som om han inte varit nån annanstans emellan. Så som man gör på en plats som är "hemma".
Mellan, yngst och jag gjorde nyligen en nostalgitripp till en plats som en gång, som känns längesen nu, var som hemma för mig. Vi packade picknick och badkläder och for norrut. Så många mil att vi alla hann önska låtar som fyllde karossen med "tung-gung" och oss med glädje och förväntan.
Många låtar senare stiger vi ur bilen och går sakta längs med de där bekanta stigarna och vägarna som nu ser annorlunda ut men ändå är sig så lika. Badplatsen, affären, fabriken och mormors och morfars hus som nu ofinns, för där finns istället ett annat hus. Fast grindstolparna, de stora i granit, som står på diagonalen in till trädgården, de finns kvar. Jag kan inte gå förbi utan att först smyga igenom dem, in till gården som en gång var mormors och morfars men också kändes som min. Och så fabriken där morfar rörde godissmeten i stora koppargrytan och sedan klippte lagom stor bitar med den jättelika saxen. Självklart blir det ett besök hos de som nu har tagit över. Och visst berättar jag min historia, hur jag som liten smet in och ryckte morfar försiktigt i förklädet och sen gick därifrån med en klubba i handen. Hur jag och mina kusiner lekte kurragömma på lagret bland alla stora kartonger. Och minnet av morfars smörgåspack när "koken", där karamellsmeten värmdes över öppen eld, fick bli lunchrum.
Man mår bra av en nostalgitripp emellanåt.

Nu har vi lämnat det nostalgiska dithän och ställer istället in oss på att headbanga. Det blir Guns N´Roses på Ullevi till helgen. Vi fick frågan av våra barn om vi ville hänga på. Klart vi gör! Så vi drar iväg hela familjen. Vi har några mil på oss att värma upp. Jag gissar det blir hög volym på den resan.

Dags att avrunda skriveriet på uteplatsen vid köket. Men först en liten trädgårdsrunda. En titt ut över allt som i den soliga, varma och torra sommaren blommar väl tidigt och över för fort. Som alltid finns pappa med mig vid rabatten när floxen står i blom. "De luktar höst, så jag tycker", säger min salig pappa, så som han alltid har sagt. Fast nu pappa, står vi mitt i sommaren.

• 2 Comments

•

?   Det var ju maj nyss!   Mitt i förberedelser för studentfirande.
Nu sitter jag här i elfte timmen, i den sena junikvällen. En snabb liten sittning i kvällssolen. Känner hur juli gör sig beredd för entré.
Underbara varma och soliga juni har gjort trädgården till en eternelloas, eller kanske mer till en öken. Det får lov att vara så denna sommar.
Juni gav oss midsommar. Så där lugn och skön som vi helst ville ha den. Och så innehöll den sommarens största, mer sannolikt årets största, event. Yngst tog studenten! Jag kände mig som mamma till världens gladaste student och ingen tvekan om att han var dagens allra finaste. Precis så som en mamma ska känna. Så som som det är förbehållet alla föräldrar att få känna. Stolthet!
Jag inser hur mycket av mig jag har lagt i detta när musiken tystnar. Det blir inte bara tomt, det blir så väldigt tomt! Och oerhört tyst. Luften tycks gå ur mig. Jag undrar lite hur något alls ska kunna följa på detta. Men det behöver jag inte ägna mycket tid åt. Det sköter sig så bra alldeles av sig självt. Tiden har en underlig förmåga att springa vidare och fyllas med annat som tar vid.
I juni hissar vi taklagskransen och låser dörrarna in till vårt lilla bygge. Det känns stort. Nu när sommaren är så där fantastiskt somrig väntar inomhusarbete. Vad göra?
Inte långt från vårt bygge, men en bit längre från vårt "vinterhus", jobbar yngst skift inom industrin några sommarveckor. Efter en dag på landet iklädd spikskor och snickarshorts, hinner jag med att slå mig ner en stund på tröskeln, se ut över ängen där solen börjar droppa sitt kvällsljus.
Och medan fullmånen lyser, men innan kvällen blir natt, tar vi turen om, för att hämta yngst efter kvällspasset.Jag andas in den sena junikvällen och känner juli titta fram över axeln.

• 10 Comments

•

När dagarna är så varma att det är skönast i skuggan, då tycker jag att sommaren är som bäst. Nu har flera dagar varit så varma. Fast det blir inte många stunder i skuggan och verkligen inga långa. Men det blir en kort stund. Ibland. Tillräckligt.
När jag måste sparka av mig skorna då jag klipper gräset, för annars blir jag så varm att fötterna nästan får panik, då är också sommaren som bäst. Barfotafötter i nyklippt gräs ... bara känn in! Det är som Evert Taube i en liten ask.
En solig dag i maj när sommaren är så vacker den bara kan bli. När orangeriet får bli skrivarlya. Då är det lätt att trivas med tillvaron. Mitt i maj, när sommaren är i sin vagga, fuktträden blommar, syrenerna slår ut, nygrönskan bländar och man bara vill vara mitt i. Försöka fånga. Povel hänger som i ett litet snöre; "Underbart är kort, alldeles för kort". Men kanske just därför så fyllt av välbehag.

En eftermiddag, mitt i en osedvanligt stökig vecka, kommer vi plötsligt på att vi firar årsdag. Vi har nästan inte gjort annat än scrollat bilsighter i tre dagar, för vår gamla trotjänare som hängt med oss från sin begynnelse, under barnens hela uppväxt, på spännande upplevelser runt om i Europa, fått oss att känna oss trygga på vägen, snabbt hjälpt oss fixa praktiska ärenden, bara tvärdör en solig lördag i maj. Och därifrån börjar vi en ny tideräkning. På fjärde dagen köper vi ny bil, inte ny-ny, men ny för oss. Det tar ungefär en kvart från det att vi stiger in på bilfirman. En bil måste vi ju ha, känner vi. Så, klart, bra! På vägen hem kommer vi på att vi har bröllopsdag. Champagne, tycker vi plötsligt, det här blev ju så bra. Å minsann, vi korkar upp på kvällen. "Tänk så bra den där dagen var för tjugosex år sen", säger du. "Ja", svarar jag, "och nästan ännu mer fantastiskt att vi sitter här så puss- och krambenägna tjugosex år senare." Det är inte alla givet.  Vi bubblar och har det bra. En solig dag och underbar kväll i maj.

Vi hämtar kraft och tur är det. Ibland behöver man den extra väl. Jag försöker att vänta tålmodigt, men jobbar mest på att inte vänta alls. Yngste sonen är på roadtrip till huvudstaden med sina två "företagskompisar". De har med sitt UF-arbete på gymnasiet blivit nominerade och vunnit pris för länets bästa säljare och ska representera på UF-mässan i Stockholm. Mamman i mig är glad och stolt, känner och är trygg med att sonen är myndig och klarar sig fint. Men samma mamma vill samtidigt att han helst ska vara tillbaka hemma innan han ens har åkt. Det är inte på vägarna man vill ha sina "små" nyvuxna barn, men man måste kunna släppa taget och ge dem utrymme. En solig dag i mitten på maj ger han sig av glad och förväntansfull och jag försöker skingra tankarna.
Hela tillvaron bråkar med mig denna dag. Allt jag försöker ta mig för förblir ogjort. Beställningar är inte klara, varor är slut, butikens digitala system fullständigt släcker ner och omöjliggör enklaste köp, glassen jag slickar i mig som får ersätta lunch rinner kladdigt ner för hela blusen. Jag längtar hem. Allt som bråkar, till skillnad från allt som är underbart, tar sån tid! Skingrar å andra sidan effektivt tankarna. Inget ont utan något gott. Men nu vill jag bara hem! Å väl hemma gör jag mig av med frustrationen med en kopp kaffe i gröna rummet och lite trädgårdsans på det. Då ringer sonen och säger att de är framme. Oj, vad det blir tydligt vad som är viktigt.

Det är en solig och skön dag i maj. Yngste sonens väl planerade sudentpresent anlände nyligen med postleverans. Jag njuter av dofterna runt om mig. Nyklippt gräs. Syren. Känner att magen börjar kurra. Dags att inta köket och råda bot. Kollar in de nyplanterade sommarblommorna i grindstolparna. Tänker att det ska kännas lite fint och välkomnande när familjen landar på hemmaplan igen. Jag ser fram emot det, men försöker låta bli att ägna tid åt att längta hem dem. Fast å andra sidan är de något väldigt fint att längta efter. Det finaste fina.

• 8 Comments

•

Husbygge, en explosiv vårträdgård och stundande student... ja, och så de vanliga dagliga sysslorna - de upptar hela mig. Annat som jag vill göra och framför allt andra jag gärna vill vara nära; goa vänner, härliga bekantskaper... det kan stressa mig att jag inte finner plats.
Men jag är glad att det är så många finsaker som lägger beslag på tillvaron. Det är härligt att vara på plats på bygget, meditativt att greppa sekatören och hyfsa till ostyriga årsskott och vilsamt att rafsa runt i rabatten, med ändalykten i riktning mot den värmande solen, i hopp om att ge bättre plats för det jag envist önskar ska frodas.
Och det är väldigt kul, fast också lite sorgligt, att yngst tar studenten. Allra mest väldigt kul förstås... men ändå; vart tog tiden vägen?!?! Nånstans har jag ju tänkt att som yngst i gänget så ska han vara liten och kramgo och bo hemma - alltid! Stackars barn - vilken lott att få!
Jag har fått revidera mina tankar. Nu gläds jag åt att se honom ha blivit en och åttioåtta lång, åttio kilo tung och jag sträcker mig mer än gärna efter kramarna, som fortsatt är lika goa. De är värda all ansträngning. Han är en fin kille att campa med här hemma och jag myser av stunden det varar.
Jag målar och skriver och sänder inbjudan till de nära vi önskar finns med oss på Studentens egen Dag. Jag tittar in i gröna rummet emellanåt, sätter mig ner på huk och känner försiktigt med handen över de sammetslena backsipporna. Sätter näsan i de gammeldags pingstliljorna för den förföriska doftens skull. Och ligger djupt ner på knä för att uppleva motsvarande hos de små violerna som gömmer sig i gräset. Som behöver klippas, så jag försöker få bukt med vår gamla handjagare mitt i allt. Det blir bra när det väl blir klart. Och nyklippt gräs doftar rent hälsosamt.

Hur man gör är det lätt att känna att man borde göra annorlunda. Men man kan ju inte vara överallt samtidigt. Jag försöker bli bättre på att tänka på allt bra jag har kvar, när tid, energi och lust harmonierar.
Sedan en tid tillbaka bråkar det med mig när jag "knackar på" hos några av er där jag gärna vill ge mig till känna. Kommentarer verkar bara försvinna. Jag vet inte vad det beror på, men jag hoppas att allt ska lösa sig utan att jag behöver bekymra mig mer, för jag lyckas inte komma åt problemet.
Jag har velat "säga" att jag har tyckt om att läsa det ni har skrivit, blivit glad av fina foton och tänkt på er när livet ibland tagit vägar man inte gärna vill vandra. Jag hoppas att jag snart ska kunna höra av mig med ett litet "pip".

Ha det nu gott alla, mitt i vår vackra vår.

 

• 8 Comments

•

Snön klarar inte sol och åtta grader plus. Tack och lov. Fast en liten hög har med uppnosig syn barrikaderat sig norr om den täta idegranshäcken. Där biter den sig envist och retsamt fast.
Betydligt värre var det i lördags. Påskaftons morgon låg hela trädgården inbäddad i tung blötsnö. Den "lurige jäveln" hade att göra. Rappare än brukligt och utan minsta tendens att ödsla energi på fiffiga gömmor låg de bara där, "kläckta" mitt i den vittäckta mattan som vi hellre hade velat varit vårgrön. Tålamod ...
Familjens tre juniorer, aldrig för gamla för detta uppdrag tycks det, gav sig glada i hågen ut på "skattjakt". Men till ännu större glädje för dem verkade det vara att "den lurige", som plötsligt blivit tre sammansvärjande, i år hade ombesörjt att familjens seniorer inte skulle gå lottlösa. Så det var bara till att plumsa ut i den vinterbleka påsken. Och leta ...
Den som söker - den finner. I skrivande smaskande stund ägnar jag en tanke åt hur man bäst förhåller sig till ett påskägg, i storlek och vikt som en nykläckt bebis, fyllt med allsköns godsaker som ler i mjugg åt utslaget på vågen. Som gravid på nytt. Med en skengravid make. Karaktär är ett förhållningssätt. Att bara ge sig hän är ett annat. Det lutar åt det sistnämnda. Den i all välmening konspiratoriska trion har dessutom sett till att du och jag kan sitta där hand i hand i biomörkret och prassla med godispapper.
Jag omges av en trio som värmer mitt hjärta. Jag tar en tugga på den sega kolan. Den smakar omtanke. En smak av att vara lycklig.