Author Archives: Mia

• 2 Comments

•

... på moddiga, isiga vägar, men tack och lov lyckats hålla oss på benen. I ärlighetens namn har det inte blivit så många utomhusvistelser som jag kanske hade önskat. Utflykten med korvgrillning, promenaderna på outforskade små stigar, kaffet i den första januarisolen ... vad hände med det?! Vi hann inte med! Det känns redan längesedan som vi sopade ut julen och jag har lite blandade känslor till det. De där dagarna, att vara samlade, som jag såg fram så mot ... vips var de över! Var och en har landat i sin vardag. Men härligt var det så länge de varade. Förresten tror jag att det var vädret som "hände" - det var helt enkelt för grått och lockade inte alls till de där tänkta stunderna med utomhusmys. Nu har vi ändå lyckats ta igen en del efter helgerna. Utöver snöskottning har det blivit flera "modd- och issliriga" promenader, och en långhelg i vårt lilla hus ute på landet har också hunnits med. Det är något visst med det där; möjligheten att enkelt byta miljö och få sig lite annat till livs.

Vi kom tillbaka med laddade batterier efter några dagar omgivna av snötäckta ängar och hagar och "snökor". Friluftsliv direkt inpå knuten.

Stearin går det fortsatt åt i "brännande hastighet". Mörka kvällar, som ju fortsatt råder, byter vi gärna köket mot matrummet och där är det nästan enbart stearinljus som lyser upp. Den fina, vidlyftiga ljuskronan ovanför bordet. Ett fynd från då vi var precis nyinflyttade. Den slukar massor av ljus under höst- och vintersäsong och bidrar med verklig mysfaktor i hemmet. Här under har vi avhandlat mycket under långa middagar. Tända ljus kan rent av ha en meditativ effekt. Eftersom jag ännu känner mig lite sorgesam emellanåt, då huset blev så stort och tomt efter helgerna, är det en fin plats att ha. Vi kostade på oss en vardagsmiddag under den tända kronan, med gott att äta och en flaska vin. "Smörjmedel", sa J, när andra glaset vin ledde oss in på filosofiska samtal. Ja, ibland kan det nog vara bra att kosta på sig det.

Fin julklapp från trion, stämning i skymningen.

• 2 Comments

•
Vinterglädje som töat bort ...


... så skulle jag önska att det vore grönt, men ack så grått det är. Utanför de avslöjande fönstren vill säga. Det vita som låg så fint har smält bort sedan flera dagar och termometern visar grader som gör att jag undrar om koltrastarna, som härjar i äppelträdet och sätter full rulle mellan buskarna i trädgården, får lust att börja sjunga. Sjunga in julen kanske, det vore väl nåt. Men gråvädret och allt det mörka får dem nog att spara på den fina sången till vårljuset börjar tränga fram.

Inne botar vi förstås det gråa med att tända stjärnor och ljus och en och annan brasa, och får till en härlig känsla som kompensation för det uteblivna vita. Så är det fint att veta, precis som jag tycker varje år, att det mörka är på väg att vända, så här strax före jul.

De har börjat "trilla in" nu, "de små", en åt gången och det är tydligt hur gott det gör oss att för en kort tid få rå om dem på hemmaplan. Prat och skratt och många kramar. Vi samlas med familjen. J och jag och finaste trion. I år lägger jag av oket - "hundratusen-bitar-pusslet" för att få fix på allt för alla. Men medan vi lutar oss lite tillbaka, så har vi också sedvanligt pyssel. Det vore ingen jul för mig annars. Det är de här dagarna; alla "dan-före-dan-dagarna" som är de bästa, tycker jag.

• 2 Comments

•

... men i år tycker jag ändå att vi har varit på tårna. Vi gillar ju det där med jul. Glöggen har "bubblat" färdigt och ska strax tappas upp. Men också vår alldeles egna julebrygd, någon form av IPA , ska tappas på flaska senare i dag och sedan få vara med på julbordets sillavdelning.
Jag rotar runt i skafferiet ... Nej, förresten, det gör jag ju inte alls! För jag har tömt och torkat rent och ställt tillbaka allt på någon form av ordning-och-reda-plats. Det känns härligt. Så jag hittar alltså väldigt enkelt hasselnötterna och får klart för mig att de mycket väl går att använda till en sats med härliga småkakor, fast bäst-före-datum är passerat. Det där datumet tål ofta, med förmån, att kollas upp en gång extra.

Tidigare i år, när sommaren strax var på väg in i höst, hade mellan och jag en liten sejour över sundet. Vi roade oss kungligt i huvudstaden. Strosade runt hellre på smågator än de mest välbesökta. Något gott i magen från det mångkulturella utbudet där vi, i sällskap med lunchhungriga "dannebrogare", slog oss ner en stund. Sedan en vända in med smakprov på baren, där mellan tjänat extrapengar under sin tid i det danska gemytet. Och så ett besök bland det lite förbjudna och spännande, där det plötsligt rasslar till bakom ryggen på oss, när polisen springer in och beslagtar varor som inte får finnas till försäljning. Men det här lilla besöket, med tillhörande inköp, helt inom lagens ramar, visade sig bli en formidabel investering för julbaket. Jag kom nämligen där ifrån med en våg som med precision kan väga mina små halvgrams saffransportioner. Lite festligt tycker jag, att jag har fyndat nåt så smart på just denna plats.

Medan graderna på termometern visar en bra bit under nollan och snön singlar utanför, pysslar vi med advent. Jag väger saffranstrådar och doften från det första baket letar sig ut genom ugnsluckan. Hemtrevligt. Det är så stämningsfullt när skymningen tar vid och den vita marken lyser upp. Advent är en fin tid, en tid jag tycker mycket om. Om jag får önska, och det får man ju, har jag gärna en vit jul. Fast där jag bor är den inte sällan grön. Det går bra det också, men jag önskar ...

• 2 Comments

•

... på höstliga vägar. Tar in så mycket vi kan och som får plats av höstens alla färger. Underbart är kort. Snart faller dem, alla löven, och en naken vinter tar vid. Jag önskar att solen hade lyst. Då hade det brunnit som av guld och koppar där vi far fram. Men vi har det bra, du och jag, precis som det är. Talar om livet under alla de där milen och timmarna. Om allt mellan himmel och jord. En termos med kaffe. Koppar som fylls med några droppar då och då. Inte för mycket, då skvätter det över när vägen blir skumpig. Nej, lagom mycket ska det vara, och gärna en kanelbulle. De ligger i en påse nere vid fötterna. Samsas med annat som också packats ner och in i bilen. Det är en bra plats och stund för just det där: allt mellan himmel och jord. En grå dag med tunga droppar som faller mot marken. Du och jag. På väg norrut.

Vi kör in i det snöblöta innan vi når destination. Smuttar på kaffet och är glad att vinterdäcken kom på. Så mellanlandar vi där det hunnit bli lite kallare, men tar oss snabbt in i värmen hos äldst. Här får vi upp ångan under ett par dagar. Fint med en liten tur och en dos av "de små". Mellan ansluter, men yngst hittar inte tiden att vara med. Det får bli en annan gång.

När vi vänder hemåt har klockan tre blivit klockan två, och vi kör in i mörkret, det regniga blöta, tidigt under resan.
Innan vi lämnar oktober har vi hunnit bli både blöta och genomblåsta. Men vi har också fått med oss välbehövliga, härligt soliga dagar då det har "brunnit" bland höstlöven. I morgon är det november, och månaden efter den lyser vi upp advent.

• 6 Comments

•

... som ståtade i slänten ner mot det gamla växthuset, har nu kronbladen runt fötterna och dagliga besök av småfåglar som äter sig mätta på frön. Luktärt slingrar sig upp bland pyntekorg. Buketter plockas idogt för att locka dem att blomma länge. Chiliplantor får mogna färdigt i sensommarsolen bakom glas i det lilla drivhuset. Jag har för länge sen gett upp hoppet om saftiga, söta vattenmeloner, men bönor skördas dag för dag och potatislåren är så gott som full. Sommarvarma septemberdagar lockar till äventyrliga promenader där vi genom snåren hittar små stigar som tar oss ner till vattenbrynet.

En solros, ännu gul, hamnar på middagsbordet när vi dukar. Lagar mat som doftar och smakar av kryddor skördade från gröna rummet. Slår mig ner bland de finaste - min familj. En härlig stund på dagen som fyller depåerna.

Värdefulla inslag i vardagen när livet kommer emellan, så där som det gör ibland, och man har svårt att finna ro att slå sig ner.

Sköna, varma dagar. Nu fulla med dagg tidiga mornar och allt mörkare kvällar när fukten sluter sig tätt. Säsongen närmar sig slutdestination. Men hösten får vänta lite till. Denna september gör sommaren lång och hösten lite kortare. Fast det börjar bli dags att se över vedförrådet, innan kylan hinner slå till. Ett energifyllt inslag som håller oss varma. Vi har sen länge lärt oss att ved värmer flera gånger.

• 2 Comments

•

... i vanlig ordning. Vi räddar situationen med att börja morgonen med frukost på trappan utanför köket. En fin plats för att starta dagen, med morgonsolen glittrande i havet bortom ängen. Men det leder till ett helt dagsverke, för där, från trappan, har vi full uppsyn över det vi önskar kunna kalla en "anlagd rabatt". Där sprätter våra "kacklisar" kring och tar för sig av vad som faller dem i smaken.
Efter en kaffe på frukosten sätter jag på mig stövlar och handskar och tar fram spade och hink.

Medan solen värmer "ändalykten" som, när jag ligger där på knä, sticker upp ur det vi vill ska likna nån form av ordnad plantering, rensar jag frenetiskt det som under högsommarveckor istället har blivit en oas för "oönskad biologisk mångfald". Torkar svetten ur pannan, skjortan klibbar och det killar på ryggen. Somligt får komposten att växa, men inte mycket är hårdvaluta för den. Det mesta hamnar på högen som efter lång tid med eldningsförbud nu åter får brännas, medan annat ges till hönsen som med motsvarande frenesi krafsar i det gröna. Påtar man i jorden är de ivriga att sällskapa. En del av vårt liv på landet. I dag, i rabatten, är de ett charmigt inslag. Fast ibland, det måste tillstås, är det som att vara småbarnsförälder på nytt. Hålla styr på "oredor" som allt som oftast dras till ställen där man verkligen inte vill ha dem.

Det tar det mesta av min dag, men det är mödan värt, och fortfarande eftermiddagssol när jag går den lilla promenaden runt udden. Skönt att sträcka ut både ben och rygg. Långa kliv i lagom takt. Jag får se att någon annan har ägnat dagen åt strandnära byggprojekt, fullt tillåtet utan "översyningsmannens" tillstånd.

Det är en härlig tid för kreativa skapelser, både skulpturala och blomstrande.

• 2 Comments

•

... den ljusaste kvällen på hela sommaren, tar ljumma vindar i allt mer under den korta promenaden till brevlådan. Morgonen är varm, men en ihärdig sydvästan gör det skönt att ha en extra tröja slängd över axlarna. Sommargästerna i den lilla röda stugan har lakansväv på tork, livligt vajande i vinden, lurigt nära att ta ett morgondopp i havet som gränsar. Där måste det nypas fast riktigt ordentligt, tänker jag och ångrar ännu en gång att jag inte då, för länge sen, la vantarna på moster Bets fina gamla klädnypor i trä. Sådana som man i bästa fall kan finna när man strosar runt på loppis och då får betala dyrt för.
Fiskar upp morgonens nyheter ur lådan och vänder näsan, och förstås resten av lekamen, 180 grader. Tillbaka på tomten, i solen på trappan, min favoritplats, blir håret inte längre lika vindrufsigt. Där slår jag mig ner med lokala morgontidningen, känner hur vindarna för med sig doft från vresros och kaprifol. Dessa svartlistade små "hemskingar", som måste angripas från alla håll och tuktas hårt, men som detta till trots doftar så ljuvligt att man låter sig charmas långt bortom förstånd.

Medan festförberedelserna pågår för fullt hemma på våran gata i stan, lutar J och jag oss tillbaka i solen och de ljumma vindarna, vid vårt lilla hus på landet. Jordgubbarna ligger på vänt och i storstugan doftar det gott av nybakat bröd. Havet glittrar bortom ängen med kossorna och alla deras kalvar, nio stycken i år. Sommar i kubik.
Jag har gärna en sommarfest nån gång under kommande ljus och härlig tid. Tomten blir vårt gröna rum och fylls med vimmel av vänner och bekanta. Men en annan gång, en "vanlig" fredag, när förväntningarna inte är så stora. Just nu är vi glada och mår lite extra bra för att det "bara" är vi.

Midsommar ...

• 6 Comments

•

... och just inte kan göra något, far andra runt som skållade troll omkring mig. Sitter där och känner mig skyldig fast jag inte direkt kan rå för hur det har blivit. Jag hade absolut undvikit det om jag kunnat. "Du har lite för bråttom lite för ofta", säger J. Ja, kanske är det så.

Det händer så fort. Plötsligt förändras bilden. Allt hamnar på vänt. Lagom till påsk och min födelsedag, apriltös som jag är, efter flera timmars bilfärd för första besöket hos äldst och hans flickvän i deras precis nyköpta och nyinflyttade hus - ja, då finns där en liten osynlig trappavsats som jag har brått nerför utan att uppmärksamma. Ett felsteg och en stund senare är ena armen ett stort paket. Inslagen. Snygg födelsedagspresent.

Sedan dess lever jag livet som en enarmad bandit; smyger runt, verkar smita undan - oförmögen att ta mig an det mesta som finns på den härliga att-göra-listan för våren. Nyttohanden till på köpet. Inte en vettig bokstav har hamnat på pränt. Borsten far oredigt med envist runt band gaddarna för att göra sitt åt tandhälsan. Jag har också hunnit med en sväng på operationsbordet, omgiven av människor med vänliga ögon och mjuka röster som, helt gömda i sterila kläder, övertygar mig om att det kommer att bli bra när de satt fast min hand i armen med hjälp av platta och skruvar. Känner mig trygg med det. Helst hade jag förstås sluppit, men jag är så glad att jag får hjälp.

På den vägen är det. Nu har jag ett handskydd som jag kan ta på och av. Ett digert rehabiliteringsprogram att följa länge.
Så medan jag lunkar kring och gör tappra men ganska meningslösa försök att bidra, irrar J omkring på ett sätt som påminner om våra yra höns, i full färd med att försöka hålla jämnt skägg gällande våra ambitioner för våren. Lite ledsen ibland, men mest är jag glad. Ser björken slå ut, små solar i gräset titta upp, och själv är jag sakta men säkert på G.

• 6 Comments

•

... tofsviporna! Så himla härligt. Sett dem på sitt karaktäristiska nästan lite singlande vis uppe i skyn. Ystra fjolårskalvar, så där ystra som bara kalvar kan vara, leksamt stångandes och så plötsligt ränna iväg, sprättandes med bakbenen högt upp i luften. Starar i holken ...

Vår. Den brukar komma med vårt årliga V/A-möte. Vår lilla förening som sluter samman nån gång i mars varje år för att ombesörja att vi har fortsatt tillgång till fungerande vatten och avlopp. Livet på landet. Mötet har nästan kommit att bli startsignal för den säsong jag tycker bäst om av alla. Därför blir stunden också lite speciell när klubban slås i bordet och mötet startas, frågor anhandlas, "bonk" i bordet igen och så avlutas det hela. Helst hade jag sett att allt det där fungerat utan behovet av en liten ekonomisk förening som kämpar på. Men visst; en social samvaro där angelägna frågor hanteras. En gemensam stund för kaffe och kaka. Så ändå - ja, faktiskt - nästan lite mysigt.

Vi går tillbaka till stugan efter avslutat möte, förbi hagen där vi brukar gå ner för att bada, och undrar när hästarna släpps dit in för sommarbete. Då ska jag ta med morot och knäckemacka varje gång jag går förbi. Bli sommarkompis med dessa fina. Men först hoppas jag att det blir tid och lust för vårstädning på tomten. En vårbrasa då vi eldar upp gammalt torkat trädgårdsbråte. Å´ då ska jag se till att det blir korvgrillning. Fest! Inte mycket smakar lika gott som en grillad korv, när man står där och värmer sig runt brasan, efter en vårdag ute med trädgårdsröj.

• 8 Comments

•

... för att hinna i kapp februari. Jisses som jag flåsar fram för att vara jämsides vid målgång! Men här är jag nu, och några dagar återstår.

Jag har varvat härliga solskenspromenader i underbart väder, med stugsittardagar då stora blöta droppar tårats ner för fönsterrutorna. Lite varannan-dag-väder har det varit. Det ger utrymme att tillgodose lite av varje. Powerwalk-tempo med nosen mot solen, för att sedan unna sig en sittning på soltrappan med varm choklad eller kaffe. Nu är tiden kommen, så härligt! Sedan, en annan dag, då när dropparna faller - ja, då är det läge på att ta tag i allt annat, och kanske blir det en stund framför brasan med boken. Lite för själen i båda typer av väder.

Har gjort en lätt investering i fiberpottor i samma veva som årets botanisering bland fröpåsar gick av stapeln. Hamnade minsann mitt i rean av samtliga fröer den dagen jag roade mig med denna shopping. Så nu är vi på G! Det är allt bra mysígt med de där första sysslorna på året som ger försmak av kommande säsong. Den särdeles trögstartade chilin har äntligen börjat leta sig upp i ljuset. Späda gröna stjälkar hanteras som bebisar. Lagom av allt; värme, sol, vatten. Behov av daglig omsorg gör att de nu har fått följa med oss till landet där vi har tänkt bo under några dagar. Så här har vi nu, i sällskap med våra chilibebisar, landat mitt i ett för årstiden ödsligt och lite kargt landskap. Det är något tilltalande och vilsamt över att få ha det så - det gör något bra med mig. Så fort vi stiger ur bilen börjar det kacklas och galas i hönsgården, så välkomnad blir man också. "Hönshjärna", det är ju så man säger, men jag tror man underskattar dem. Våra små sprättisar är både nyfikna och sociala och är ett trevligt inslag i det fina livet på landet.

Jag tar en tur på tomten för att se om några av de tidigaste lökarna tittat upp. Dåligt med det. Kalla, tilltagna vindar från havet får dem att vilja stanna kvar i vintervilan lite till. Men så! Där! En liten - EN! - men i alla fall, snödroppe av den lite speciella sorten, hubben jag grävt med mig från trädgården i stan, med de allra sötaste små blommor. Jag ser den där, mitt i en blöt och ledsen gräsmatta som väntar på sol och värme.

Man blir glad. Och hoppfull.