Man undrar varje år vart våren tar vägen. Åtminstone gör jag det. När jag tycker att den äntligen har kommit och jag gärna vill att den ska stanna länge, invaderar plötsligt sommaren och jag kapitulerar direkt. Helgen, den långa, soliga, varma och härliga, har vi ägnat åt att kombinera ledighet med sådant jobb man gör just när man är ledig. Vi har haft ett rejält trädgårdsröj. Kavlat upp ärmar, bländat grannar med vintervita ben klädda i shorts, hyrt släp och kört till tippen med en massa trädgårdsavfall. Annat som vi tyckte hade passerat bäst före datum fick hänga på. Det sved i mellan när den gamla, sedan flera år nedmonterade, studsmattan följde med ekipaget som for iväg. Och visst, det kan vara lätt att tycka att man röjer undan en epok, men det är ju inte i sakerna man vill att minnena ska finnas.
En hög bråte med ris, som hamnat på toppen av komposten och som krävt massor av tid att förmultna, hivades upp på lass nummer två. Där höll vår lilla kopparödla på att åka oönskad snålskjuts. Jag vet inte om kopparödlor hittar ett ställe där de troget övervintrar, men varje år, någon gång under tidig sommarsäsong, dyker den upp när vi gräver i komposten. Måtte vi inte sätta spaden i den. Med varsamma händer hjälpte vi den tillbaka dit vi tror att den helst vill vara.
Trädgårdsröj kräver mycket fika. Det är de där små stunderna man stannar upp som fulländar dagar med trädgårdsarbete. Att ha en trädgård, det tycker jag är att vara rik. Att ha en mysig plats för en kopp kaffe och för all del även, när den lediga dagen nått kvällen, ett glas vin, se sig runt och välja att se det fina, fast där finns massor av bråte, stök och ogjorda projekt, skräpiga hörn och ogräs. Trädgård för mig, det är en plats att vara för att må bra. Ett grönt rum man går in i och bara är. Åh, vad jag tycker om när sommaren tillåter att dörrarna in till gröna rummet får stå vidöppna. Det gör att det känns helt okej, om än lite sorgesamt, att ta klivet ut ur våren.
Author Archives: Mia
Tvillingar, trillingar och “månglingar”
När äldst tyckte det var dags att titta ut lyckades han tajma det med en trillingfödsel som var på g i rummet intill. Ingen hade riktigt tid med oss. Jag kan inte minnas att jag brydde mig så mycket. Värkarbetet var gediget, det var bara att hänga med. Någon återvändo fanns just inte att tänka på. Det var säkert värre för J som försökte hålla någon form av reda både på mig och barnmorskor mitt i ett Fawlty Towers-likt scenario. Nästan trettio år sedan sa de att det var sedan trillingfödseln dessförinnan. Klart att det blev rabalder. Senare förstod vi att av de där "gamla" trillingarna var en en vän till oss. Hon i sin tur var tänkt som "vi satsar på en liten tredje också" av sina föräldrar, som tyckte det kunde vara mysigt med ett litet syskon till de två äldre. Surprise! ... när den lilla tredje visar sig bli fem av bara farten. Nåväl ...
Ut kom han i vilket fall, äldst - så små de är lyckas de ju ofta förvånansvärt förträffligt med detta - en tisdag 00.31. Vad brydde vi oss om trillingfödsel, för oss var detta det största som hänt.
Tre gånger gillt har det sedan blivit för J och mig.
Mellan tittade fram mitt i natten efter en härlig vårdag i trädgården. En dag i april som var så varm och skön att jag gick barfota ute i gräset. När J och jag senare på natten hade tagit oss till sjukhuset och jag som mest, efter bästa förmåga, försökte se till att få fram det nya lilla livet, hör jag J säga: "Vad smutsig du är under fötterna!" ?!?!?! Tur var det väl för honom att han stod på behörigt avstånd från högern. Förlossningshistorier är sannolikt några av de mest knasiga.
Mellan lyckades även han med bravuren att slå upp sina små blå och göra sig väl hörd. Också det en tisdag, men här blir det rockad på siffrorna; klockan hann bli 03.01. Lite märkligt ändå ...
Så blev det dags för trull, den tredje lilla nykomlingen. Ingen hann tänka eller säga något. Han bara kom. Hade störtbråttom. En lördag klockan sex på morgonen. Så var det med det.
Jag vet just inte vad något av detta har med något annat att göra, men Bosse fick mig, med sin senaste lek, som handlar om tvillingar, trillingar och andra "månglingar", att tänka på denna lilla trio som för J och mig är det allra bästaste. Det är faktiskt precis så - bästa räcker liksom inte till.
Lite mer relaterat till Bosses lek är detta med att ta någon för en annan. Visst kan vi ibland se att våra barn är syskonlika och jag tycker det är kul när man ser dem göra någon gest där de uppenbart påminner om varandra. Men att omgivningen ibland tar fel på äldst och mellan, det är för mig helt obegripligt. De är själva aningen trötta på det.
För inte länge sedan stötte mellan ihop med någon som sa att han nyligen hade sett honom i Växjö. Mellan stod frågande och undrade "När då?". Det visade sig vara äldst som strosat kring på gatorna i denna stad, bland alla hårt studerande (och festande) av vilka han för närvarande är en. Det gäller att hålla reda på var man håller till. Om man säger så.
Just tvillingar, trillingar och andra "månglingar" kan man med lite fantasi hitta av en massa olika slag. Jag fann några som jag innefattar i temat trädgårdsliv. Väldigt i ropet just nu.
Trillingar på vift i vårluften.
En alldeles lysande trio.
Radarpar i torktid.
Strävsamma parhästar ... /-bockar?
Ett åldrat och troget gammalt par.
Tvillingar i otakt under tillväxten.
Månglingar tar plats i vårgrönskan.
Valborg, första maj och Anemone nemorosa
Så har vi trillat in i maj. Firat Valborg och första dagen. Sopran- och altstämmor satt där de skulle, när jag tillsammans med övriga körmedlemmar sjöng in våren intill det stora bålet vid stranden. Omgiven av backar fyllda av Anemone nemorosa och blicken vilandes utöver havet mitt framför. Vårtal, sång och brasa till det och det är lätt att ryckas med av våren som nu hunnit en bit på väg.
Vårvindar friska höll sig i skinnet, de gav sig mer till känna som små ljumma pustar. Och solen värmde. En förvånansvärt behaglig Valborg. Små tokstollar till barn skulle absolut ta årets första dopp. Bleka pinnaben stack ner i vattnet och ovanför sågs darrande, blåfrusna läppar. Skönt för både de och oss andra att brasan värmde, för hur det är - kvällar i april blir kalla även ljumma dagar. Bada får vi göra till sommaren.
Idag, i sol och härlig värme, tar jag raska steg mot skogen med solglas som skydd mot bländande UV-strålar. Vilken dag som helst nu byter den skepnad. Vitsippor kommer att ge plats för skogsstjärna och liljekonvalj. Det är fint det också, men en gång till vill jag se dem stå där i backarna, innan de går i tidig vintervila.
När jag når skogsbrynet saktar jag ner och kasar upp solglasen på hjässan. Är mitt i det som gäckar alla sinnen. Ögonen vilar på allt det vackra, öronen blir ljumma av fågelkvitter och det tysta där emellan, dofter av grönska susar upp i näsan, nästan så att smaken av den lägger sig på tungan, och det känns inne i hela mig. Jag kan inte sluta förundras.
Jag väljer att gå det håll där dalen med alla blommor möter mig när jag kommer ner för backen. Mitt i vitsippetid tror jag knappt att jag kan finna en annan plats som berör mig så. Hur många foton jag än tar kan inget av dem ge upplevelsen rättvisa. Jag är stilla en stund. Lurar på en sista bukett, men idag väljer jag att låta dem få stanna i skogen.
När jag rundat och är på väg tillbaka går det inte riktigt att ta in mer. Tankarna far iväg någon annanstans och jag kommer in i den andra meditativa fasen av skogspromenaden. Det är så det brukar vara. Plötsligt står jag vid ytterdörren och vet knappt vilket håll jag valde att promenera hem. Det är den delen av promenaden som utgör omvandlingsfasen. Den där man får ordning på tankar och känslor, där det skapas reda och lugn i en tillvaro som ibland kan kännas oredig och svår att hinna hänga med i. Det är balsam för själen att få känna det så.
Lurig april
Varför ska våren bråka när persikoträdet blommar? Jag vill ha mer än de två ynka grader morgontemperaturen bjuder. En nerkyld och stelbent humla är förödande för fruktträdens promiskuösa liv. Den vill inte ens titta ut ur boet. Det är förvånansvärt tyst i den blommande kronan, som bara står där och väntar på humlor och bin. Jag väntar också. Men jag blir så otålig att penseln åker fram. Konstgjord befruktning.
Olivträden som flyttades ut för ett par veckor sedan knäar denna morgon. Nedtyngda av tung, blöt snö. Vem hade kunnat ana? April snuvar oss.
Men "denna morgon" var tidigare i veckan. I dag är det fredag och solen armbågar sig fram mellan molnen. Heja solen! Persikan har humlebesök och olivträden står resliga.
Härliga fredag!
Födelsedagspromenad
Vi tar en födelsedagspromenad och vädret bjuder precis på vad som anstår en sådan. Solen skiner och vinden pustar lätt. Det är kul att promenera med mellan som gärna går på strövtåg och är lite äventyrlig. Så här på 20-årsdagen har det blivit dags att pröva vingarna ...
Livet kan minsann vara ett balansnummer.
Det utspelar sig dramatik i vårträdgårdarna. Röken på andra sidan vattnet drar våra blickar till sig. Vi ställer oss lite undrande när vi plötsligt ser någon, med mycket spring i benen, snabbt försvinna iväg för att komma tillbaka med en pyts. Ibland är man extra glad över att bo kustnära. Kan vara räddningen vissa gånger.
Sedan finns de riktigt coola ...
... som inte rör en min.
Vi tar oss vidare och förundras över somligt av naturens egna skulpturala inslag.
Följer vindlande stigar som får oss att känna oss som Dorothy ... eller kanske snarare Plåtmannen och Fågelskrämman ...
På väg till Oz i vilket fall och någon som vi hoppas kan trolla ...
... när lusten smyger sig på att lägga sig ner på det mjuka, böljande täcket.
Men vi nöjer oss med att plocka med hem en liten bukett med vita dun ...
... perfekt för ett bord som ska dukas till fest.
Bara en tanke …
Just nu vill jag att tiden ska gå sakta ...
... å´ att backsipporna ska blomma länge.
Omnollning och återträff
Jag vaknar till en solig morgon med kalla vindar. De biter när morgontidningen ska in. Det är priset av att bo vid kusten - havet behöver en stund på sig innan våren får grepp om det. Å andra sidan får samma vindar gröna rummets alla påskliljor att vaja och doften från dem att sprida sig. Havet är genast förlåtet.
Hemmet hyser under några dagar familjens alla medlemmar. Det är härligt att campa ihop, samsas under frukost och middag och en stund i TV-soffan framåt kvällen. Men den verkliga anledningen är att vi i helgen har omnollning här i familjen. Mellan lämnar tonåren och ännu en gång står man inför faktum att åren går. Men jag ser verkligen fram emot morgondagen. Jag älskar fina överraskningar. Både de jag själv föräras och de som jag vill ge till mina nära.
Men jag ska väl inte gå händelserna i förväg, man uppmanas ju att fånga dagen, och idag ska jag på återträff med "gamla fuffensgänget". En gång kollegor, därefter spridda för vinden men ändå för alltid sanna vänner. Jag gläder mig.
Grönt är skönt
Vi är på väg att beställa ny soffa och sedan länge har jag sett för mig att den ska vara grön. Tygprover i mängder ligger framme och vi har otroligt svårt för att bestämma oss. Angenäma bestyr. Men grönt - så långt har vi i alla fall kommit - är skönt! Kanske är det för att vi hämtar det gröna från naturen som den tycks ha en vilsam effekt och är lätt att ta till sig. Men den är förstås också möjlig att applicera på mycket annat och i massor av nyanser, varav det finns de som är mer grälla än sköna.
Färg är temat hos Bosse denna vecka och jag har kikat runt lite, inspirerad av att hela naturen i dagsläget håller på att bli storslaget grön. Härligt! Nu var lekens direktiv foton på lite mer spridda ting än vad heminredning och natur kan åstadkomma. Jag hade en tanke på orange 🙂 men kanske hade det blivit lite knepigt.
Grön fasad på en av stadens äldre byggnader.
Vacker gammal port, i mitt tycke, målad i en dovt grön nyans.
I denna gröna låda hoppas jag att det landar lite rolig post till någon som blir glad och väl kan hantera mindre muntra fönsterkuvert som sannolikt också dimper ner.
Ovan tre olika fortskaffningsmedel för olika åldrar, för lek och transport och i olika gröna färger.
Jag vet inte hur oväntat det kan te sig, men plötsligt, under min promenad, slår det mig att gräset lyser grönt i trädgårdarna, till följd av mer vårliga temperaturer och omväxlande regn och sol som varit de senaste dagarna.
Jag blir glad av att klä mig i grönt emellanåt.
Men var katten finner jag ett fönster med en grön blomlåda?!
Intressen över tid
Bråttom!
... känner jag att det blir nu när en verklig lekledare lockar med nya poäng och jag är sen i starten.
Intressen genom åren är temat och jag hamnar ganska långt bak. I tiden alltså. De där morgnarna när jag tog med alla legoklossar till sängen där mamma fortfarande låg och sov. Jag ville att vi skulle bygga tillsammans. Plattor att bygga på och så vita, röda och svarta klossar, kvadratiska och rektangulära. Jo, förresten, fönster hade jag några också och så byggde vi hus, mamma och jag. Lego var jättekul. Med den allsköns uppsjö av legobitar som våra barn sedan har haft ökade möjligheten väsentligt till olika skapelser, men frågan är om kreativiteten varit densamma med alla dessa färdiga modeller. Nå väl...
Vidare var Barbie en verklig hobby. Undrar hur mycket hon tog av min tid? Och i sällskap med Ken blev detta "vuxenliv" spännande och nästan på riktigt. Man byggde upp hela världar.
Mängder av aktiviteter, som mer eller mindre fångade min entusiasm, hamnade sedan i tiden mellan Barbie och intresset för killar. Att teckna och måla hörde till den tiden och det intresset består. Musik och sång har alltid tagit stor plats. Besöken med klassen i skolbiblioteket väckte mitt intresse för bokens värld och har gett mig åtskilliga äventyr med massor av karaktärer i olika världar och miljöer. Att uppleva detta lockar fortfarande.
Killarna fick väl sin tid de också, men när jag fann honom som sedan dess känns oersättlig, hamnade intresset för grabbar som ett kollektiv i annan dager.
Fester hade ett tag stor plats på schemat och det är väl någon form av ombildning som skett genom åren och nu gjort detta till trevliga middagar med goda vänner. Fast ibland kan trevliga middagar faktiskt få mig att längta efter en liten knippa "fullt ös - medvetslös". Ålderskris? Nej, absolut inte.
Familjebildning har gett J och mig gemensamma intressen. Vi har alltid idéer på gång kring något nytt gällande huset vi bor i. Här har totalrenoverats och byggts till i omgångar. Maken är fantastiskt händig och jag är väldigt idérik, eller rättare, nästan lite frustrerande påhittig stundom. Men J är med på det mesta och här skapas. Det är kul! Trädgården likaså. Det är ljuvligt att kunna öppna en dörr och gå rätt ut i ett grönt rum som väcker massor med idéer och känns lustfyllt. Och där kan man pyssla också med andra intressen. Läsa en bok, snickra, måla, fixa med huset. Inte minst: fika! Trädgårdsfika står högt på listan över sådant jag gärna ägnar en stund.
Medelhavsväxterna är lite av ett skötebarn. Det är jättekul att se blommor och frukt knoppa och växa till. Och det mesta av orangeriet är ett bygge som var ett av våra gemensamma sommarprojekt; ett delat intresse.
Jaha, så var det då dokumentationen. Lego har vi av senare modell, medan Barbie och Ken har gett sig av mot okänd destination. Block, färger, pennor och penslar finns alltid inom räckhåll. Julens noter är nu utbytta till "Vintern rasat ...". Böcker genom åren har samlats i hemmasnickrade bokskåp. En liten bit trädgård och så små fikon i väntan på sol och värme.
Sköna söndag
Det är lätt att bli kär i april. Av april. Hela naturen spritter och knoppar och är full av lust. Det verkar inte finnas några gränser. Fåglarna kuckelurar så det står härliga till. Det är ett nästan öronbedövande tjatter i hasseln och den knoppiga syrenen utanför terassdörren.
Soliga dagar lockar till sköna promenader och helger, utan tider att passa, är alldeles ypperliga tillfällen för att ta vara på just det. Så mellan och jag - denna eftermiddag är vi ensamma hemma - styr stegen mot små trivsamma äventyr ut i den våriga, soliga söndagen. Vi går vid sidan om varandra och jag har vant mig nu vid att vara huvudet kortare än denna fina kille, som för inte så våldsamt länge sedan (Ja, det är i alla fall så jag känner det) la sin lilla hand i min. Det gäller att hänga med.
Promenaden går längs med havet där kvicka, kyliga vindar får överilade vårkänslor att komma till sans. Men att frysa lite är ett sant vårtecken, det hör liksom till. Vi viker av vägen, in i parken, dit stadens gamla småstugor har blivit flyttade, där möllan har fått nya vingar, där den lilla bäcken porlar i sin iver att ta sig fram och änderna rofyllt verkar flyta med. Fikakorgar har dukats upp i det gröna och föräldrar och en massa små barn har söndagsutflykt till parkens lilla inhängnad bland alla bondgårdsdjur. Jag och min "lille" son skrattar tillsammans åt tanken på hur vi uppfattas i detta sällskap. Precis som under åren då handen var liten och stegen snabbt ledde oss in till alla kaniner, höns och ponnyridning, strosar vi nu kring och klappar getter, lyssnar på en galen tupp, som väl lär vara hes när kvällen kommer, och tittar roat på grisarna, de helt gigantiskt stora, som verkar samla kraft med leriga, lata, härliga stunder inför kommande kultingstorm.
Vi fortsätter bland vitsippebackar som samsas med svalört och kommer fram till det område där jag bodde under en del av åren då jag var barn. Jag överraskas av att mellan inte vet innanför vilken dörr jag campade tillsammans med den familj jag växte upp i. Så det får bli en nostalgitripp. Jag visar vilka dörrar jag sprang ner i tid och otid för att träffa mina kompisar. Var vi träffades i stora gäng och hade kul ute när de tidiga kvällarna började bli ljusa och ljumma. Jag visar den lilla kulle, som då var ett berg, där jag tillsammans med kompisar hade gökotta en tidig morgon under något av lågstadieåren.
Efter en lagom dos av fina minnen vänder vi nosen i riktning hemåt. Vi smyger förbi en vassrugge dit ett svanpar har hittat för att ha sitt lilla gömme. Där ligger de vilsamt i väntan på att små dunbollar ska titta fram under den vita fjäderdräkten. När vi är ett kvarter från destination smiter jag inom affären för att köpa med hem var sin glass. Hm, lustigt - dörren är olåst? Men där sitter ju äldst i solen på trappan in till boden! Han har lämnat campus och studier för att titta hemom en sväng. Överraskning! Efter en snabb insats blir glassduon till en trio och en fika i eftermiddagssolen. J och yngst har varit ute på ett eget litet äventyr och kommer hem först när kaffet har kallnat, men vi får en stund av kvällen i samlad tropp.
Det är Tant Glad och hennes söndagstema som lockar mig att lyfta fram denna mysiga promenad och sköna söndag. Och glad blir jag verkligen av våren, familjen, härliga söndagar, fina överraskningar och påhittiga bloggvänner. Något bra att ha med sig in i en ny vecka.