Author Archives: Mia

•

Tidiga morgnar, fulla dagar, sena kvällar. Det mesta är kul. Sådant som ger energi istället för att ta, fast man kanske far som en skottspole och inte hinner allt man tänker. Som för de flesta, för det mesta, kan jag tro. Trött som ett helt ålderdomshem på kvällarna, efter dagar i trädgården med mycket grävning. Väntan på leverans av frodig trädgårdsgrönska som kommer att förändra vårt gröna rum - hur spännande som helst. Känner mig lite som ett barn kvällen före julafton.
Men veckan har också gett tid till mysig snackefika - inte bara en, jag kan faktiskt dubbla den - med riktigt goa kompisar. Sådan fika där man är först in på caféet och sist ut. Lååååååång med andra ord. Och välgörande. Mycket välgörande. Och så en av dessa kvällar, när jag kommer hem, är hallen inredd med skor och jacka som tillhör någon som numer endast kommer tillfälligt på besök. Någon som ändå alltid tillhör och på sitt sätt är ständigt närvarande. Äldst överraskar med att plötsligt "bara" stå där. Hemma i köket.
Åh, vad jag tycker om sådana överraskningar. Mycket, mycket tycker jag om dem.

DSC_4336

•

Nu är det krig! Grensax, såg, sekatör, spade, grep, en rejäl portion handkraft och mycket vilja. Ett par spadtag djupt, en halvmeter brett och 42 meter långt. Här gäller det att gräva. Den förvuxna jag-vet-inte-hur-många-decennier-gamla-tujan ger till slut vika under de tillhyggen vi angriper den med. Stupar runt våra fötter. Stora gropar gapar tomma där rötter frodats. Den doftar gott, det kan man inte ta ifrån den. Och den har agerat skydd mot det som finns utanför. Det som vi inte vill ha in i trädgården. Men de senaste åren har den helt orubbligt levt sitt eget liv och nu är vi trötta på den. Så trötta på den. Det ger mig kraft till fler spadtag. 42 meter ...
Den typ av vallgrav som vi åstadkommer kräver förstås inte enkom hårt arbete, utan också innovativa idéer. Åsynen av mig, grävandes i gropen, med knäna i markhöjd, får mellan att kläcka idén om att vi skulle kunna skydda våra domäner genom att patrullera skift i diket. Rustade med spade och klädda i den gamla militärhjälm (som av någon förunderlig anledning finns här hemma) som nu kanske äntligen kan få ett användningsområde. Synen detta frambringar tvingar fram en skrattpaus som sedan åstadkommer fler kraftfulla spadtag.
Skratt och många fikapauser fulländar en dag med hårt trädgårdsarbete. Och idén som till slut vann omröstningen, fått oss att kavla upp ärmarna, kämpa mot monsterrötter och i vårt anletes svett gräva ett 42 meter långt dike (med ömmande lår och rumpa till följd) är tanken på att bjuda in "Ligustrum atrovirens". Gröna rummet ska tapetseras. Ja, inte nog med det - det handlar om helt nya väggar. Det handlar om 42 meter manshög, vintergrön liguster.
Troligtvis handlar det också om hela semesterkassan. Dit har inte våra tankar nått än. Men jag tror vi får en fin semester, hemma, i vår nya gröna oas. Tungt tillbakalutade i var sin solstol ... efter denna trädgårdsresa.

DSC_4334

•

DSC_4314

Den sista eftermiddagssolen kastar långa skuggor i trädgården och får mig att vilja göra den sällskap i stället för att gå in. Tar en titt in i orangeriet som bjuder på 24 generösa grader. I en hörna står övervintrade pelargoner och tittar uppoffrande på mig. Hög tid att pyssla om dem. Sätter mig på huk och börjar plocka bort vissna blad och blommor. Någon har gått hädan under vintern av för mycket vatten, en annan har gjort det samma på grund av det omvända.
Ser mig om efter krukor där överlevarna ska få ny näringsrik bädd för att orka blomma under lång tid framöver. Någon har blivit till skärvor, medan andra under vintervistelsen har fått den typiska patina som lerkrukor klär sig i med stigande ålder och användning. Reservkrukor blir de som ännu väntar på att få den.
Eftermiddagens sista varma strålar masserar rygg och nacke  medan jag står böjd över trappan in till boden. Tömmer fjorårets krukor och fyller med ny, näringsrik jord. Och klipper sticklingar som blir till nya små plantor längre fram i vår.

DSC_4313

 

•

DSC_4250

DSC_4278

Med händerna tätt om tekoppen känner jag doft av pepparkaka. Om jag sluter ögonen kan jag nästan känna lite jul. Det är det ångande kryddteet med apelsin, kanel och nejlika som lurar sinnena. Men solen som kommer in genom fönstret värmer skönt och påminner om att vi är flera dagar in i mars och har tagit ett skutt in i våren. Blommande krokus fyller rabatten och färgar den i gult och purpur. Sol, värme och blommor fyller mig med lycka och tillförsikt. Ger ett själsligt utrymme för något nytt. Lust att vilja pröva något nytt.
Som till exempel ögonyoga. Det känns onekligen väldigt nytt. Så nytt att när familjen frågar mig vad det är jag ska ge mig iväg på så vet jag inte riktigt. Men en sann entusiast, övertygad om att man kan förbättra synen med hjälp av träning och motivation, får mig att bli nyfiken. Så jag tillbringar kvällen med tre timmars intensiv ögonträning bland en brokig samling nyfikna och/eller hängivna. Jag vet knappt om jag kan svara på frågan, den jag fick innan jag gav mig iväg, ens när jag kommer tillbaka hem. Men jag känner i alla fall att jag har fått med mig något bra.
Halvnytt är det med meditation. Det har jag provat tidigare med blandad erfarenhet. Värt ännu ett försök. Så jag sätter mig bekvämt tillbakalutad en stund på morgonen och försöker "gå in i mig själv" i hopp om att det ska ge någon form av själslig stimulans. Stunden är onekligen mycket rogivande.
Nummer tre - så många är de ju, alla de goda - består i att jag har börjat i en ny kör. En kör där man sjunger för att det är kul och för att må bra.
Och jag mår bra i våren. Bra av våren. Bra av att hitta den soliga hörna dit envisa, kalla vindar inte når. Det är helt rätt tid nu för den platsen. Platsen där jag ger mig själv en stund med boken jag längtar efter.  

DSC_4303

•

Jag stiger upp tillsammans med dig. Börjar dagen, och en helt ny vecka, innan natten hunnit ge plats för morgonen. Trevar mig fram i mörkret innan lampan brutalt tillåts lysa upp rummet och få sömndruckna ögon att kisa. Men vi ger natten den stund den behöver för att låta gryningen ta vid. Sätter oss tillsammans vid frukostbordet och viskar till varandra. Viskar därför att allt är så tyst runt omkring. Barn som ännu sover i varma sängar, en värld utanför som ännu inte vaknat. Du ska snart väcka den. Köra ensam långt och länge. Jag gillar det inte, men ibland är det bara så det är. Jag kommer tätt intill en liten stund innan du ger dig av. Följer dig till dörren för att öppna den tillsammans med dig. Då möts vi av gryningen. Och i den hör vi koltrasten.

DSC_4308

•

DSC_4272

Klara soliga dagar har tillfälligt, hoppas jag, gett kallare nätter. Kamelian lyfts in i hallen sent på kvällarna och tillbaka på trappan tidiga morgnar. Men vår "lilla näpna" termometer avslöjar att samma dagar också bjuder på tjugo grader, och faktiskt ännu lite mer, i orangeriet. Vi dejtar du och jag idag och bestämmer oss för lunch just där - i ett tjugofyragradigt orangeri. Härliga, välfyllda baguetter med lax och skagenröra lugnar otåliga, kurrande magar. Det vidlyftiga citronträdet, som firade årsdag hos oss på internationella kvinnodagen, avslöjar sin ålder med knotiga grenar och visar sitt välmående över att ha fått övervintra ljust och svalt hela vintern genom att stå med sprickfärdiga knoppar likt så mycket annat på våren. Pelargonerna som snart ska ta plats i köksfönster, som vaknat till liv de också när de nyputsade äntligen låter vårsolen passera, har envisats med att fortsätta blomma hela vintern i de blygsamma plusgrader där de sällskapar övrig medelhavsälskande växtlighet. Kaffet tas på trappan till boden med ansiktet vänt mot det varma, lysande ovanför. En stor humla kommer virrigt surrande och dunsar rakt in i väggen på boden. Våren är underbart berusande.

DSC_4300

•

I köket är det isras och ute är det vårregn. Rockad av frysens hela inredning har gett ett livligt spring i trappan ner till källaren, med kassar fyllda med sådant som nu packas in i det extra utrymme vi har där. Mellan och jag stöter ihop i köket. Han - som precis har börjat sin dag - över frukost, och jag - som varit i farten sedan några timmar - över en kopp kaffe. Vi sitter vid köksbordet och lyssnar på droppar som faller. Frysfrost som tinar, vårregn som smattrar. Det är som om vintern rasar. I grannens hassel sitter koltrasten och tycks vänta på sol, medan vi tålmodigt väntar på hans sång. Snart så. En kylslagen kväll, efter en solig vårdag, sitter han på taknocken någonstans i kvarteret och sjunger. För oss? I vart fall, ack så ljuvligt.

DSC_4283

•

DSC_4262

De första fräknarna parkerar på näsan denna soliga marsdag, lutad mot dörren på boden, med en stor kopp kaffe och lite av helgens kakbak tätt intill. En stunds ren njutning mellan sådana lyxiga vardagssysslor som att hänga tvätt på tork ute på lina och att så fröer i små planteringslådor. Vi hoppas på chiliplantor med mycket frukter när sommaren så småningom anländer. Jackan hänger kvar inne och koftan ligger bredvid mig på trappan. Ärmarna på tröjan är uppkavlade liksom benen på jeansen. Inuti mig kirrar det runt en känsla av att vi från nu, och lång tid framöver, verkligen har öppnat dörren in till vårt gröna rum och att det är här vi kommer tillbringa den mesta tiden för kaffestunder och bokläsning. Så tillkommer ju förstås en del annat mer fysiskt krävande trädgårdsbestyr. Men var sak har sin tid. Idag gäller lunch ute, kaffe och kaka och trädgård i bokform. Behagligt tillbakalutad mot en varm, solig och knirrande gammal boddörr.

DSC_4264

•

Jag blir glad av solen som lyser in och glad av tankar på trädgård. Nu har vi kommit en bit i planeringen för en vintergrön häck av liguster som är tänkt ska rama in vårt gröna rum. Det känns kul. Så blir jag glad av olästa böcker som är på väg hem till mig. Också kul.
Här om dagen lämnade jag alla karaktärer och ett vindpinat, saltstänkt Stoneybridge. Personligheter som jag mått bra av att få lära känna, i en miljö där jag har tyckt om att vara. Så har det varit med de flesta av alla de människor och miljöer jag har bekantat mig med när jag har läst Maeve Binchys böcker. Och så är det lite spännande att personer och platser, som tidigare utgjort huvudfigurer och miljöer där handlingen utspelat sig, återkommer i senare böcker. Jag gillar upplägget.
Innan jag helt lämnar "Vinter i drömhuset" ögnar jag listan på tidigare utgivna böcker. De har hunnit bli några stycken men de blir inte fler, för denna författare gick ur tiden för ett par år sedan. Jag går igenom bokhyllan och finner några av dem. Letar i e-bokandeln efter de jag inte har. Tänker att det skulle vara kul att läsa alla i kronologisk ordning, eftersom man ju på nytt får träffa de man redan har lärt känna. Jag har inte alltid kommit ihåg var någonstans jag tidigare har stött ihop med dem.
Å nu är jag på gång att börja denna resa. Genom ett vackert Irland och spännande livsöden. Jag ser fram emot återbesök på denna gröna ö och att på nytt få träffa några av dem jag sedan tidigare vet att jag tycker om att tillbringa tiden med. Men också förstås, och kanske allra mest, alla nya, spännande möten.

DSC_4238

•

Surdegen bubblar på lite smått där jag ställt den varmt i köket. Ågren lurade nånstans och fick mig att plocka fram den ur kylen för att ge den en puff. Jag bakar mycket matbröd men är måttligt förtjust i just surdegsbröd. Knappt att man vågar avslöja, men så är det. Fast jag måste säga; den är tapper, svarar snabbt fast det går allt för lång tid mellan matningarna. Och hur det än är vill jag gärna hålla liv i den. Det är ändå något speciellt att ha en surdeg "på gång". Mata ena dagen och baka nästa. En extra lyx att glutta in under bakduken och hitta ett levain som lockar till en tugga. Gärna flera. Som nygräddat får ligga framme hela dagen och bara njutas. För nygräddat är det svårslaget. Men först ska det bubbla klart. Och förresten hiar jag mig nog till fredag. Fredag - perfekt dag för ett levain.DSC_4233