Vi är på en liten tur idag, gamla Bettan och jag. Den vi gör en gång om året. Kollar hälsotillståndet. Jag förbereder henne och intalar mig att det nog ska gå bra. Man har ju hört en del historier. Om hur det bankas och slås. Ve och fasa. Jag ryser vid tanken på att hon ska behöva utstå detta. Men vi har gjort det här ihop ett antal år nu och jag har blivit varse att det mesta man har hört inte är annat än skrönor. Tvärtemot är min erfarenhet efter dessa tillfällen, att det är på få platser man blir så väl bemött som dit vi är på väg idag.
"Välkommen", hälsar ett leende ansikte när det blir vår tur. "Tack", svarar jag, nästan för oss båda. "Ta gärna en kopp kaffe. Eller frukt! Det finns där borta på fatet." "Tack", svarar jag igen och inser förstås att denna generositet är avsedd endast för mig och inte mitt sällskap. För att stunden då jag väntar ska upplevas lite bättre. Så avböjer jag artigt med att tillägga: "... men jag tror att det är bra." Jag kommer av mig en aning för att jag inte väntar mig att detta är stället där man blir bjuden på kaffe och frukt. Därför svarar jag innan jag har hunnit känna efter om det skulle smaka gott. Sedan är det ju för sent att känna efter. För jag har ingen lust att fråga om man får ångra sig. Men jag tänker ändå att de kanske skulle bli glada om man tackade ja. Det tror jag att jag hade blivit. Om jag hade varit de.
För min del spelar det ingen roll denna dag att jag tackar nej. Jag hinner inte ångra mig för allt går så fort. De är glada och trevliga. Småpratar medan de känner lite här och lyser lite där. Kollar noga in hela underredet, vilket man ju skulle kunna tycka vore lite intimt. Men Bettan bjuder glatt på det och jag blir lika glad när jag får höra att allt står väl till. Andas frisk luft gör hon också. Det var vad de sa. Att hon är miljövänlig. "Ha en bra dag", önskar det leende ansiktet när vi är på väg därifrån. Jag svarar: "Tack", en tredje gång med tillägget: "... detsamma!"
"Miljövänlig", tänker jag när vi drar oss hemåt igen efter dagens inspektion. Nja ... allt är relativt. Hon gör väl så gott hon kan. Även om cykeln är att föredra för både miljöns och mitt eget välbefinnande och det är den jag helst använder så långt det nu är möjligt, så blir jag självklart glad över att hon fick ett "OK" stämplat i rumpan.

Måndag. Igen! Jag tänker: Povel. Inte just för att huvudet känns så tungt. Mer för att kroppen är trött. Inte för att den precis har någon anledning att vara trött. Den har till största del fört ett vilsamt liv och fått sig en rejäl portion av sol och värme under helgen som passerat. Det sinnliga har också fått sitt med en fängslande bok uppkrupen i en solstol i rummet ute, härliga middagar med familjen där vi låtit smaklökarna få stort spelrum, väldoserad mängd med trädgårdsfix och inga tider att passa. Men det är ju det där att man "ska på att igen".
Solen som visat sig hela helgen kanske förtog sig, för den är inte heller på hugget denna morgon. I alla fall inte under frukosten. Den tvärvägrar. Det blir allt mörkare under stunden vi sitter runt frukostbordet. När yngst är på väg att cykla till skolan är det regnkläder som gäller.
Då är det faktiskt mer klipp i mig än i det ultravioletta. Jag tar jag mig samman och klär mig för en rask promenad. Solen hänger på. Den kommer fram och gör mig sällskap. Kanske lyckas jag frigöra energi som smittar. Det förändrar måndagen avsevärt. Det skulle varit okej även om solen tagit en vilodag. Den har ju faktiskt legat i betydligt bättre än jag under helgen. Men en rask promenad är ett bra sätt att få fart på måndagsmorgonen. Veckans startskott.