En solig promenad en tidig morgon i februari. Ett tjockt dis som skymmer solen och får omgivningen att framstå som täckt i mjölke.
Jag får till raska steg trots ett tillfälligt litet haveri i ena knät. Det är inte helt bekvämt, men hänger ändå med bra. Promenaden måste i vilket fall vara mer till nytta än till skada, tänker jag.
När den når sin ände vankas varm choklad och släta bullar.
Snacka om att bädda för resten av dagen.
Redo!
Den lilla promenaden - ja, för lång är den verkligen inte - ger mig sol, fågelkvitter och årets första trädgårdsfynd; vintergäck. Underbara saker att få i januari. Allena gömmer sig uppstickaren bland de löv äppelträdet fällde i höstas. Den lär nog få utstå några bistra vinterdagar som slår till före våren. Det klarar den galant. Liten och näpen till trots är den en verklig tuffing, en riktig överlevare.
Jag är på väg till doktorn. Jag har gått den vägen några gånger nu. Doktorn är snäll och stegen är lätta. Och jag är glad att jag ska dit.
Det är en av sönernas förtjänst. Han röt till för några år sedan: "Nu beställer du tid hos läkaren!" Hela våren hade gått. Medan jag såg andra sticka näsan i alla väldoftande skönheter, blev den årstid jag sätter mest pris på liksom perifer för mig. De sista åren hade jag gått omkring och varit snuvig mest hela tiden, nös ofta och var mer eller mindre täppt för jämnan. Smaker försvann i takt med att näsan blev allt mer täppt. På morgnarna vaknade jag som en öken i mun och hals. Och det accelererade.
Nu var syrenerna på väg att blomma över och det kändes ledsamt, jag verkligen sörjde att jag hade missat doften av syrenblom. Gå till läkaren ... med en snok som bråkar... jag vet inte ... det kändes liksom sekundärt på något sätt. Men nu när sonen röt till vågade jag nästan inte annat än att gå till doktorn.
Att det inte var allergi, det hade jag anat. Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att det inte var så mycket att göra något åt. Nästan omedelbums konstaterade doktorn att det var polyper. Inte den sort som många säger att de opererat bort som barn, upplyste han. Nej, detta var kroniskt, men behandlingsbart.
På den vägen är det. Doktorn är flink att "checka av mig" med jämna mellanrum för att nogsamt balansera medicinering. Det är bra. Känns förtroendeingivande. Han har opererat mig också. Oskönt, men annars bra det med. Lite som att "vill man vara fin får man lida pin".
Dagens besök visade inte tillstymmelse till någon polyp och stegen är glada och lätta när jag vänder hemåt.
Jag är själv förvånad över hur kolossalt mycket detta har förbättrat livskvalitén. Jag tycker att det finns så mycket som är så många gånger viktigare, men att känna smaker, uppleva dofter ... det ger livet en helt annan dimension.
När jag ser den lilla uppnosiga titta fram i rabatten känner jag våren inom mig och blir vaksam på alla tecken runt om. Jag tänker att när det är dags för narcisserna kommer näsan bli pudergul av frömjöl, för där i doftar våren mycket. Och jag tänker, precis som varje år numer, att när syrenerna blommar så vill jag ställa sängen inunder. Inte missa en smula.
Det är en härlig januaridag. Jag tänker vår och syren.
... å´ liten rättelse.
Malmsten. Jag menar förstås Bodil Malmsten. Jag tycker verkligen inte om när fingrarna far så fort över tangenterna att det inte blir ordning på det jag vill skriva. Ännu värre, fast det egentligen är något bra, är att jag kan känna sådant engagemang i texten att jag inte ser vad jag har skrivit, utan istället läser vad jag hade tänkt att skriva.
Ofta är det bättre att läsa någon annans texter. Då kan man vara hur ivrig och engagerad som helst och ändå få med sig precis vad som står skrivet, därför att man inte har några tankar om vad som istället skulle ha stått.
Bodil Malmstens texter läser jag gärna med stort engagemang. Ivrigt tar jag in, läser sakta för jag vill känna på orden. Hur de sätts samman och vad det blir av dem då. Ofta något fint tycker jag, som jag vill ha med mig efter att ha läst färdigt. Jag har en liten hög där de finns samlade. Några lästa, andra olästa. Lite ledsamt känns det att inte fler ord kommer att bli skrivna av henne, men jag tycker om de som finns. Böcker med hundöron, många hundöron, för att lätt hitta de meningar och stycken som jag kan längta efter att läsa om och om igen.
Andra ord som berör mig, kluriga och i sällskap med toner, är alla de som Robert Karl Oskar Broberg hann skriva och sätta musik till. Vill jag bli riktigt glad lyssnar jag gärna på Robban. Tråkigt tycker jag, att det inte blir mer av dessa underbara klurigheter. Men jag kan längta efter att få ta del av de som finns. Och de räcker för att lyssna på om och om igen.
Samma tomhet och längtan har gjort att jag nästan inte kan få nog av att höra Bowie ta plats här hemma. Jag vill gärna och ofta ha honom omkring mig. Ta till mig storheten i hans skapande. Det är synd att det inte blir mer, men det finns mycket att ta av och jag kan längta efter att låta hans musik fylla vårt hem. Om och om igen.
Så har vi trillat in i maj. Firat Valborg och första dagen. Sopran- och altstämmor satt där de skulle, när jag tillsammans med övriga körmedlemmar sjöng in våren intill det stora bålet vid stranden. Omgiven av backar fyllda av Anemone nemorosa och blicken vilandes utöver havet mitt framför. Vårtal, sång och brasa till det och det är lätt att ryckas med av våren som nu hunnit en bit på väg.
Vårvindar friska höll sig i skinnet, de gav sig mer till känna som små ljumma pustar. Och solen värmde. En förvånansvärt behaglig Valborg. Små tokstollar till barn skulle absolut ta årets första dopp. Bleka pinnaben stack ner i vattnet och ovanför sågs darrande, blåfrusna läppar. Skönt för både de och oss andra att brasan värmde, för hur det är - kvällar i april blir kalla även ljumma dagar. Bada får vi göra till sommaren.
Idag, i sol och härlig värme, tar jag raska steg mot skogen med solglas som skydd mot bländande UV-strålar. Vilken dag som helst nu byter den skepnad. Vitsippor kommer att ge plats för skogsstjärna och liljekonvalj. Det är fint det också, men en gång till vill jag se dem stå där i backarna, innan de går i tidig vintervila.
När jag når skogsbrynet saktar jag ner och kasar upp solglasen på hjässan. Är mitt i det som gäckar alla sinnen. Ögonen vilar på allt det vackra, öronen blir ljumma av fågelkvitter och det tysta där emellan, dofter av grönska susar upp i näsan, nästan så att smaken av den lägger sig på tungan, och det känns inne i hela mig. Jag kan inte sluta förundras.
Jag väljer att gå det håll där dalen med alla blommor möter mig när jag kommer ner för backen. Mitt i vitsippetid tror jag knappt att jag kan finna en annan plats som berör mig så. Hur många foton jag än tar kan inget av dem ge upplevelsen rättvisa. Jag är stilla en stund. Lurar på en sista bukett, men idag väljer jag att låta dem få stanna i skogen.
När jag rundat och är på väg tillbaka går det inte riktigt att ta in mer. Tankarna far iväg någon annanstans och jag kommer in i den andra meditativa fasen av skogspromenaden. Det är så det brukar vara. Plötsligt står jag vid ytterdörren och vet knappt vilket håll jag valde att promenera hem. Det är den delen av promenaden som utgör omvandlingsfasen. Den där man får ordning på tankar och känslor, där det skapas reda och lugn i en tillvaro som ibland kan kännas oredig och svår att hinna hänga med i. Det är balsam för själen att få känna det så.
Jag ägnar några dagar åt att bli återställd. Lättare kirurgi för att öppna upp passagen för dofter och smaker genom näsa och gom. Med betoning på lättare är det förvånande hur omtumlande det ändå är och hur allmänpåverkad man blir. Kanske kan det vara så att en liten förkylning olyckligt passat på att slå till mitt i konvalescensen ... och möjligen en antydan till bihåleinflammation ... om det nu inte enbart är sviterna efter operation. Men jag försöker vara tålmodig ... vem vill inte låta dofterna få fritt spelrum, nu när allt omkring är i faggorna och bara väntar på att slå ut i grönska och blom.
Denna måndag, när jag förströr lite av tiden med att strosa i centrum, är torget tomt på allt utom sina, sedan all tid, gamla gatu- och kullerstenar och nu de bilar, som långt senare, blivit ett inslag i torgmiljön. Ett gammalt stenlagt torg, som gjort för livlig handel, som fått lämna plats för parkering. För mig en föga charmig kombination. Men visst, någonstans behöver ju även bilar få plats, om man nu ska få folk att välja centrum istället för de omkringliggande köpcentrum som tar upp allt mer plats.
Torget känns onekligen öde jämfört med i lördags då solen lyste över en myllrande, färgsprakande marknadsplats full av torghandlare och marknadsbesökare, varav somliga är av det slag som ännu "slår sig i slang" med handlarna och dristar sig till att pruta, medan ännu fler tillhör de, varav jag är en, som "bara" handlar och gladeligen betalar. Det är lite synd. Jag har hört sägas att torghandlarna själva saknar detta inslag; att de gärna skulle vilja deala lite om priset, att det tillhör och gör den handel som bedrivs på torget både trevligare och roligare. Detta får mig att önska att jag tillhörde de som "slog sig i slang". Småprata lite, visst, men pruta - nej.
Det är verkligen jättetrevligt att strosa på torget en solig lördag med mycket handel, färger, dofter, sorl och folk av alla de slag. Av samma anledning känns det väldigt öde så här en kulen måndag. Men jag blir glad av att lite färgstark påsk fått följa med hem och att jag nu, så här i "konvalescenstider", kan roa mig kungligt med att klä trappan i vår. Och kanske, nästa gång när jag besöker torget under lördagshandeln, kan jag känna dofterna från vårliga penséer som badar i sol.
Som en grann liten tårtros. Väntar på att den första morgonsolen ska hitta runt hörnan. Strävar efter att göra sig reslig. Så att den sol som dagen bjuder ska nå dess kronblad. Värme och ljus. Viljan att slå ut i full blom.
Sena september, som får solen att hitta trappan väl sent och lämna allt för tidigt. Fast samma soliga septemberdagar får också värmen att ligga på utanför dörren och det är härligt att låta den stå öppen. Slå sig ner med en kopp kaffe. Eller en stund att bara slå sig ner.
Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.
Hårda, kalla vindar som hade varit behagligare att ha i ryggen än att möta. Backar jag hellre hade gått nerför än kämpat uppför Men vad gör det? ... när det är april ... och skogen är full av Anemone nemorosa. Som ett skirt vitt täcke som böljar i vårlig, sirlig grönska. Vindar som gör att man inte känner hur solen ger den första färgen i ansiktet. Den som gör att man känner sig lite extra fin. När man säger adjöss till det vinterbleka. Koltrasten som sjunger under kvällar som blir allt ljusare fast de ännu är kalla. Alldeles väsensfyllt att vistas i. Man vill bara vara ute.
April ... vad är bättre? Jag är ett sant aprilbarn. Jag fyller år i april. Har själv barn som fyller år i april. Vänner som fyller år i april. Tre vänner som fyller år på samma dag i april!
Jag hissar gärna flaggan för april; för vitsipporna, för koltrasten, för ljusa lite kylslagna kvällar, för kaffe-på-soltrappan-fikor, för fräknarna, för alla födelsedagsbarn, alla andra barn mitt i våren och för känslan den fyller hela mig med.
Med händerna tätt om tekoppen känner jag doft av pepparkaka. Om jag sluter ögonen kan jag nästan känna lite jul. Det är det ångande kryddteet med apelsin, kanel och nejlika som lurar sinnena. Men solen som kommer in genom fönstret värmer skönt och påminner om att vi är flera dagar in i mars och har tagit ett skutt in i våren. Blommande krokus fyller rabatten och färgar den i gult och purpur. Sol, värme och blommor fyller mig med lycka och tillförsikt. Ger ett själsligt utrymme för något nytt. Lust att vilja pröva något nytt.
Som till exempel ögonyoga. Det känns onekligen väldigt nytt. Så nytt att när familjen frågar mig vad det är jag ska ge mig iväg på så vet jag inte riktigt. Men en sann entusiast, övertygad om att man kan förbättra synen med hjälp av träning och motivation, får mig att bli nyfiken. Så jag tillbringar kvällen med tre timmars intensiv ögonträning bland en brokig samling nyfikna och/eller hängivna. Jag vet knappt om jag kan svara på frågan, den jag fick innan jag gav mig iväg, ens när jag kommer tillbaka hem. Men jag känner i alla fall att jag har fått med mig något bra.
Halvnytt är det med meditation. Det har jag provat tidigare med blandad erfarenhet. Värt ännu ett försök. Så jag sätter mig bekvämt tillbakalutad en stund på morgonen och försöker "gå in i mig själv" i hopp om att det ska ge någon form av själslig stimulans. Stunden är onekligen mycket rogivande.
Nummer tre - så många är de ju, alla de goda - består i att jag har börjat i en ny kör. En kör där man sjunger för att det är kul och för att må bra.
Och jag mår bra i våren. Bra av våren. Bra av att hitta den soliga hörna dit envisa, kalla vindar inte når. Det är helt rätt tid nu för den platsen. Platsen där jag ger mig själv en stund med boken jag längtar efter.
Jag blir glad av solen som lyser in och glad av tankar på trädgård. Nu har vi kommit en bit i planeringen för en vintergrön häck av liguster som är tänkt ska rama in vårt gröna rum. Det känns kul. Så blir jag glad av olästa böcker som är på väg hem till mig. Också kul.
Här om dagen lämnade jag alla karaktärer och ett vindpinat, saltstänkt Stoneybridge. Personligheter som jag mått bra av att få lära känna, i en miljö där jag har tyckt om att vara. Så har det varit med de flesta av alla de människor och miljöer jag har bekantat mig med när jag har läst Maeve Binchys böcker. Och så är det lite spännande att personer och platser, som tidigare utgjort huvudfigurer och miljöer där handlingen utspelat sig, återkommer i senare böcker. Jag gillar upplägget.
Innan jag helt lämnar "Vinter i drömhuset" ögnar jag listan på tidigare utgivna böcker. De har hunnit bli några stycken men de blir inte fler, för denna författare gick ur tiden för ett par år sedan. Jag går igenom bokhyllan och finner några av dem. Letar i e-bokandeln efter de jag inte har. Tänker att det skulle vara kul att läsa alla i kronologisk ordning, eftersom man ju på nytt får träffa de man redan har lärt känna. Jag har inte alltid kommit ihåg var någonstans jag tidigare har stött ihop med dem.
Å nu är jag på gång att börja denna resa. Genom ett vackert Irland och spännande livsöden. Jag ser fram emot återbesök på denna gröna ö och att på nytt få träffa några av dem jag sedan tidigare vet att jag tycker om att tillbringa tiden med. Men också förstås, och kanske allra mest, alla nya, spännande möten.
