Det är svårt att samla energi till onda måsten, men just idag när jag "ryddar" runt i hopp om att få lite bättre ordning på torpet och färre råttor, lyckas jag samla till den genom att emellanåt ta en liten tur i gröna rummet. Andas in den regniga luften. Vårregn. Det fyller depåerna och jag hoppas att det räcker lagom till huset har setts över. Förresten blir jag lite glad och mer energifylld också av att lyckas med dessa i sig tråkiga förehavanden, så det gäller att ta ett djupt andetag och hålla ut. Det är mödan värt när kvällen kommer och man känner hur det doftar citronsåpa i hallen när man passerar. Somliga dagar kan det rent av ge lite överskottsenergi. I rena farten hamnar insikten på plats att alla gamla torkade buketter som samlat damm nu ska ut. Det är massor av minnen som läggs på komposten. Flera buketter med rosor från dig, små arrangemang från fantastiska fester och tillställningar, en alldeles ljuvlig bukett från en middag med franska vänner och en väl komponerad nyårsbukett från de goa norska vänner vi fann och umgicks mycket med i en annan tid i livet än den just nu. Ja, tiderna förändras … och nu ska de gamla dammsamlarna ut.
Det blir väldigt tomt där de tidigare var. Nästan så att det ekar inne på den lilla gästtoaletten där de fyllde väggarna. Men jag fejar runt och är nöjd med det dammfria resultatet. Det var hög tid. Nu doftar där friskt och det blir plats för annat. Plats för barndomsminnen som under lång tid varit undangömda. En fin liten "barn-av-sin-tid-tavla" som jag fick av min morfar när jag var liten. Lite som med högen som nu ligger på komposten; minnena försvinner förstås inte för att en massa torkade blommor hamnat där. På sin höjd blir de till kompostmull och det i sig skapar ju möjlighet för annat. Som ett litet minneskretslopp.

Vilken vår! Vilket väder! Vilken sol! Lagom till man ska slå sig till ro för att njuta blir man varse. Varse de fönster som vintermörkret dolt så väl. Gammalt fönsterglas som bär spår av både höstens och vinterns grårusk. Oviljan att se går en hård kamp till mötes när allt mer av de ultravioletta tränger in.
Just fönsterputsning hamnar högt på listan över sådant jag inte gillar att göra. Sådant jag rent av ogillar väldigt mycket att göra. ”Gammal lakansväv”, säger mamma. ”Tidningspapper”, sa mormor. Båda med en övertygelse i rösten som leder till en övertro på resultatet. Jag använder mig av båda. För säkerhets skull. Hoppas kan man ju alltid. Jag kämpar med de gamla rutorna. ”Man ska inte putsa när solen ligger på”, fortsätter mamma, ”då blir det torkfläckar.” Den enda jag har kunnat få ut av det goda rådet, är att om man putsar när solen är någon annanstans än just i arbetsinsatsen, så syns inte torkfläckarna. Men finns där gör de fortsatt. Det råder ingen tvekan om det, konstaterar jag så snart solen har gått varvet runt och ånyo lyser in. Men, vad fanken, ”det är värdsliga saker” som var något mormor också brukade säga. Något som var bättre att ta till sig än rådet med tidningspapper.
Jag fortsätter putsa och konstaterar på en gång att jag inte kan kringgå torkfläckarna. Hur jag än bär mig åt. Det blir liksom lite enklare då att ändå vara nöjd med resultatet. Det bär verkligen emot att starta upp detta projekt. Jag envisas gärna med att fortsätta slå ett slag för oviljan att se. Men det kommer ikapp mig. Lika bra att få det gjort. Jag konstaterar glatt, torkfläckar till trots, att jag känner mig nöjd när jag äntligen kommer till skott. Jag skulle faktiskt inte vilja vara utan våra gamla fyrluftsfönster med glas som åldrats. Gamla fönster med luftbubblor och ojämnheter. Visst, de är knepiga att putsa, men de är också husets själ. Och det själsliga är värt lite extra omsorg.