När morgonen väl har startat upp och jag blivit hyfsat igångsmord ... ja, då vill jag gärna tro att dagen ska räcka till mycket. Fredagen gillrar en fälla och får mig att tro att jag kan unna mig en lay-back-morgon innan jag greppar listan för att beta av den. Jag läser morgontidningen medan jag har TV-nyheterna på i bakgrunden. En penna redo för dagens sudoku och så en kopp kaffe. Ärtorna ligger i blöt i köket. Det vankas storkok och traditionsenlig ärtmiddag i helgen. En sådan som ska gå i sann ärt-punch-o-pannkake-anda.
I tidningen läser jag att denna helg infaller också kanelbullens dag. Hur kunde jag glömma? Kanelbullens dag kan vi inte låta falla mellan stolarna. Här finns inte tid att sitta och häcka. Luta-sig-en-stund-tillbaka-hörnan lämnas öde med en kallnande kopp kaffe och ett olöst sudoku. På listan "att köpa" och "att göra" kompletteras det. Plötsligt är dagen i full gång. Det går i sån fart att listans tänkta prioritetsordning blir till en huller-om-oreda. I köket återfinns plötsligt detsamma; ett enda stort kaos. Det går lite för fort. Men jag rör tålmodigt i soppan och tar tio djupa, medan bullarna jäser på plåten, glassen kyls i den bullriga gamla maskinen för detta ändamål, knäckebröden får en extra stund i ungen för att få det goda spröda, jag läser receptet på radiokaka (som jag aldrig tidigare gjort, eller som jag aldrig ens tyckt varit gott, men som jag får för mig att jag gärna vill bjuda på till kaffet efter pannkakorna med glass) och tänker att pankisarna gräddar jag lite senare. Björnbärssylten! Den får också vänta lite. "Gör nu inte för mycket." Det var så du sa, kommer jag på nu. Känner jag igen det här? Jo, så pass att jag borde ha lärt mig att inte springa på samma mina. Kanske skulle ha lyssnat bättre. Fast nu vill jag helst göra färdigt.
Känner mig en aning varm i kläderna när seneftermiddagen anländer. Men jag dukar glatt fram kanelbullar som vi tar till fikat en dag i förväg. Å vad fanken, det är ju fredag. Nog ska jag hitta en stund att bara luta mig tillbaka.
Hos oss
Det tar sin lilla tid
Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"
Gladiolus och Amarone
De har fått kånka med mig runt i helgen. För att samla det jag mår bra av. Och den gångna helgen har vi alla varit samlade. Och det har känts bra. Äldst tog sin tillflykt från studier och styrde mot hemmet. Det är inte utan att det pirrar lite i magen av glädje när jag hör ytterdörren öppnas och ser honom stå i hallen. Han är sig lik. Bakom står du och smyger fram en härlig bukett gladioler som jag får av dig. Det är något visst med blommor som så tydligt följer säsongen. Och gladioler är så fina ... Och när vi står där som en liten leende trio passar äldst på att lirka upp något ur sin packning. "När ni nu båda är här ...", säger han. Vi föräras en flaska Amarone. Han är lika glad i sina ögon när han räcker över den till oss, som jag blir varm i hjärtat av tanken bakom.
Sedan blir det tripp-, trapp-, trulleffekt för där näst ansluter yngst och sedan mellan. Eftermiddagssolen blänker på det nyoljade bordet på terassen där vi sätter oss tillsammans. Amaronen bänkad som på ett litet presentbord och vasen med gladioler står intill. Yngst får ögonen på buketten och drar genast slutsatsen att jag har fått den av dig. Han vet att jag brukar få blommor av dig. "Vilken man du har", säger han. Mm ... jag vet, tänker jag och ler åt de uttalanden yngst i familjen kan bjuda på.
Gladiolusen kånkas sedan runt från terass till kök, till matplats och vardagsrum. Jag vill att de ska vara med. Amaronen tar vi med oss till ett speciellt tillfälle framöver.
Två hjul och styre … och lite nybakat
Två hjul och styre - det är perfekt. Jag tycker om att cykla när jag ska handla. Istället för att ta bilen. Vi bor så att det är fullt möjligt. Promenera är också ett alternativ. Om man har tid. Och om man får plats med att packa varorna i en ryggsäck. Att bära hem dem i kassar ... nja, tveksamt ... då upplevs genast avståndet som lite längre. Och det skulle slita onödigt mycket på axlar och rygg. Men två hjul och styre, en rygga och en cykelkorg - då klarar men det mesta.
Den glada optimisten i mig gör förstås en del missbedömningar. Det finns onekligen de gånger jag verkligen undrar hur det ska te sig för mig att cykla hem. Om det överhuvudtaget är möjligt att ta sig hem. På cykel alltså, fullpackad, med ex antal varor som inte direkt är dimensionerade för denna form av hemtransport. Hittills har det gått bra varenda gång. Visst innebär det att jag ibland får stuva om för att få plats med allt. De gångerna, när jag lite oroligt undrar hur väl pumpade däcken är, kan jag faktiskt känna mig som en riktig miljökämpe. Som väljer cykel framför bil. Somliga gånger till och med regnar det.
Men alltså ... det finns ju dagar ... dagar när bilnycklarna retsamt tycks dingla på en krok precis framför ögonen. Idag är en sådan dag. När regnet öser ner och kummindoft virvlar runt i köket och i hallen. Ett välkomnande mottagande när man kliver in. Men just nu är jag på väg ut. Medan kumminbrödet jäser bestämmer jag mig till slut för att ta bilen för att åka och handla. Jag hade tänkt att cykla, men så tar regnet i och alla moln är gråa och jättetighta. Och jag måsta ju vara tillbaka tills brödet har jäst färdigt. Och om jag nu tar bilen så kan jag ju passa på att handla så mycket mer. Jag till och med lyckas övertyga mig själv om att jag inte skulle ta mig hem på cykel. Det känns lite bättre så. Och så vet jag ju säkert att jag hinner hem till brödet.
Och visst! Jag får med med mig allsköns saker. Saker som är lättare att få med hem när jag nu valde bilen. Saker som inte ens stod på listan över inköp. Bra jobbat! På listan skriver jag ju bara upp det vi behöver. Eftersom jag i regel annars inte får plats med allt när jag cyklar hem.
Doftar gott av kummin, det gör det fortsatt när jag kommer hem. Och min bedömning att hinna hem till den färdigjästa degen visade sig i alla fall vara helt rätt. Timern larmar som på beställning, när den sista av alla varor, både av de vi behövde och de helt onödiga, läggs i skafferiet.
Men jag hann ju också stanna och prata länge med en go kompis, som jag kolliderade med mitt bland alla lökar i grönsaksdisken. Mötet gör mig glad. Det var en bra kollision. Och jag hade inte hunnit stanna och fått med mig den där goa känslan som varar länge efter en bra kollision, om jag hade valt två hjul och styre framför bilen denna regniga tisdag. I alla fall inte i kombination med hembakat kumminbröd.
En bra sak
Brittsommar ... indiansommar ... vad var det nu de sa på radion i morse? När jag tidigt och sömndrucken tassade ner i köket för att fixa frukost. Jag minns inte. Jag hörde nog inte ens ordentligt. Men sommar är det i vart fall idag. Och jag gissar att många sitter inne och inte vill något hellre än att få vara mitt ute i den.
Tiden för fredagens frukostbestyr avslöjar en daggvåt gräsmatta som solen ännu inte hunnit värma och torka. Växtverk, tänker jag, när jag tittar ut på den gröna mattan. För så ont måste det nog göra, får mina barndomsminnen mig medlidsamt att tänka, när jag ser vilken effekt värmen och de daggvåta septembermorgnarna har på gräset. Vi klipper och klipper ... Men kanske är det precis vad många önskar att de fick göra idag, istället för att vara upptagna med allt det som kommer med vardag, skola och jobb.
Fast en väldigt bra sak som kommer tillbaka med vardag, skola och jobb, som man inte riktigt uppfattar i semestertider: Den goa fredagskänslan!
Nya ögon – nya infallsvinklar
Livet har åter landat i gängse banor, efter en kort tid med en fot i varje läger. Alla är vi nu tillbaka i vardagen. Äldst har hittat ny studieort och har flyttat hemifrån för andra gången. Denna andra gång visar sig vara mycket lättare än den förra. Nu har vi med oss en erfarenhet vi inte hade då. Äldst vet hur det kan kännas att vara student en bra bit hemifrån, när varken studier eller miljö är de han trodde de skulle vara. Eller rättare som han var övertygad om att de skulle vara. En bra erfarenhet att ta med; att tillåta sig släppa lite på "all-in-attityden". En erfarenhet som gör att det sannolikt kommer att falla bättre på plats denna gång.
Här hemma är vi redan bekanta med vad det innebär att vara en man kort till middagen. Att den inte längre värms upp senare på kvällen. Bekanta med att just den portionen faktiskt inte alls längre behöver lagas. Och det är heller inte längre så svårt att finna sig i. Visst kan det kännas tomt ibland. Men mest känns det bra.
För mellan och yngst blir troligtvis terminsstarten en enda "pang-på-rödbetan-upplvelse". Mycket skola och funderingar på sådant som man funderar på när man går sista året på gymnasiet och sista året i grundskolan. Mycket skola, som förhoppningsvis kommer att kombineras med ett aktivt liv med kompisar och fritidsaktiviteter. Som förälder känner man att det enda rätta är att infinna sig i ledet. De börjar bli stora. De nyinköpta jeansen, det senaste tillskottet i yngstes garderob, gör detta extra tydligt efter sommarlovet. Jag granskar vilka strumpor han har valt för dagen.
Jag blir glad när mellan drar iväg med gitarren för att repa. Glad för att han har fått en inbjudan från ett gäng som, precis som han, mår bra av musik. Att få spela musik - att få skapa musik.
Yngst tar sig själv till stan och handlar nya, lagom långa jeans. Mellan frågar om han får låna bilen, vilket han givetvis får och så packar han in gitarren och kör själv till lokalen där de repar.
Du och jag ägnar allt eftersom mer tid åt att lära oss inse att det är fint att få tid för oss.
Du är sedan ett par veckor på plats i den miljö där man snabbt hamnar långt ifrån semesterlivet. Och jag har nyligen, varsamt men bestämt, satt båda fötterna i den motsvarande. På stranden ser man denna dag att detta verkar gälla för de flesta. Där finns inga glada, varma, sommarlediga, badlängtande människor.
Båtar ligger förtöjda, tillhörande de som sannolikt hoppas på fler turer innan det har blivit dags för uppläggning. Vågorna kluckar runt skroven. Vindarna tar tag och tycks få dem att föra en stram och slitsam tillvaro mellan brygga och boj. Just idag är det lite för kallt och aningen för blåsigt för att stranden och båtlivet ska lyckas invitera.
Här hemma känner jag att vi alla har tagit ett litet kliv in i hösten. Det stora får vänta tills den verkligen infinner sig. Men redan det lilla gör vi med nya ögon, nya infallsvinklar. Och vi vågar hoppas och tro på ett än så länge ganska obekant innehåll. Spännande ...
En kort tid av halv vardag
Medan sommaren fortfarande är avrundar vi den beklagligt nog lite i förväg, i takt med att det åter blir dags att förhålla sig till tider. En av oss är tillbaka på jobb, den andre masar sig i sympati upp samma okristliga tid och tar så smått tag i det som släpar här hemma, efter veckor med ett behagligt tempo under klar himmel och värmande sol. Så har vi juniortrion som väl tar tillvara sina sista sovmornar av ett långt lov, med endast några dagar kvar till skolstart. Vi står mitt i en kort tid av halv vardag.
Det är lite märkligt hur redo man kan vara att åter falla in i det som sedan tar vid. Det som kommer när hela vardagen faller över en med en så brutal smäll att det blir fullständigt obegripligt att man så nyligen, under flera veckor, levde sommarliv i semesterlunk. Så innerligt som man ser fram emot sommarveckor, ljusa mornar, ljumma kvällar och utrymme för att tillåta sig att "bara" få vara - inga måsten, inga tider ... Hur jag än tycker att denna underbara tid går allt för fort, kan jag samtidigt känna att jag ser fram emot skolstart och september. Det känns som att ett nytt år tar vid.
Ett fång anemoner står trotsigt resliga emot de hårda vindar och tunga regndroppar som får dagen att framstå som om den släppt in hösten. Men sensommarrabatten gör tydligt att sommaren inte ger upp så lätt. Inte släpper taget för vindar och regn som får mig att stänga dörrar och hålla mig inomhus. Då vill inte heller jag vara sämre. Jag öppnar dörrarna igen och släpper in lite av den fuktiga luften. Den som ännu andas sommar.
Det ångar hett
Det ångar hett i trädgården. Dels av solen som med råge serverar det många värmeälskande törstat efter; en allt mer stigande celsiusskala. Densamma får andra att söka sig till skuggan. Många är sannolikt vid stranden. Men inte vi. Här hemma råder det febril aktivitet - den andra värmealstrande källan. "Ingen vila, ingen ro, bara jobba, bara gno." Svetten lackar så verktygen nästan glider ur händerna. Nu ryker det gamla läckande taket till vårt uterum och ger plats för det nya. Gamla träväggar rivs, planka för planka. Yngst gör med stadig hand och hjälp av kofot en liten stackars musfamilj hemlös. Det har varit ett skönt krypin, där mellan de gamla träväggarna, under de kalla vintermånaderna. Nästan som en liten silo, där familjen mus arbetat upp ett gediget förråd av solrosfrön som varit ämnat för hungrande fåglar. Men det finns många magar att mätta och de små gnagarna har lagt en beundransvärd möda på att sörja för varandra inför den kalla tiden. Det forna gamla drivhuset är nu i vart fall tänkt att bli ett orangeri. En trivsam plats för både oss och övervintrande växter. Utan övriga spannmålssamlande gäster. Hoppas vi.
Ja, det är så här vi lever vårt semesterliv. Eller i alla fall delar av det. Kanske rent av det mesta. Vi drivs ofta av att sätta händerna i något. Att förändra boendet, se något nytt ta form, klura tillsammans och att svettas varma sommardagar för att förverkliga de idéer som vuxit fram med tiden. Vi tycker att det är kul. Det ger oss tillfredsställelse och mental vila. Självklart finns det också plats för lata stunder. Man måste ju njuta av vad man åstadkommit. Slå sig till ro och begrunda och betrakta. Dessa stunder blir både många och långa.
Möjligen är det i dessa båda sysslor som fördelningen mellan oss båda kan te sig något obalanserad. Du drivs väldigt av det förstnämnda medan jag har en fallenhet att med god marginal uppfylla förutsättningarna för det senare. Medan vägen dit, den som fylls av mängder med idéer, kantas av en oerhörd kreativitet från min sida. Å´det är så himla bra, för här har vi verkligen funnit ut hur väl vi kompletterar varandra, du och jag.
Självklart är jag delaktig i mer än idékläckandet. Till exempel förser jag familjens hantverkare med en del av de verktyg som jag är bättre på att leta fram än att använda. Det rör sig i stor utsträckning om de eldrivna. De som ibland, helt förståligt, kan vara plågoandar för närliggande grannar. Jag kan också ha en hjälpande hand för att räcka eller hålla. Emellanåt fyller jag en kanna med något kallt för att vätskebalansen ska jämnas ut hos de som gör av med mest. Nog så viktigt varma dagar.
En sommardag som denna flyttas en hel del av kökets göromål till gröna rummet. Jag sitter med benen slängda över terrasskanten och skalar potatis i en stor vattenfylld bytta. Det ger lite känsla av sommarstugeliv. Transistorn har förstås burits ut och där ur ljuder signaturen till "Sommar i P1 och dagens sommarvärd är ..." Det är spännande att få ta del av och ibland bli så välkomnande inbjuden till andras livsöden. Jag upptäcker att jag sitter och sjunger med i musik som spelas, till låtar som jag inte visste att jag kunde texten på. Musik som funnits länge.
Kvällarna blir sena. Middagen avslutas så sent att vi har kommit till "kaffe-på-maten" först vid midnatt. Vi serverar rabarberpaj med jordgubbar, vispad grädde och hemmagjord vaniljsås till. "Det här är nyttigt", säger du med skämtsam ironi och syftar på kombinationen av kaloriintag och tid på dygnet. Våra kloka barn som sitter intill upplyser om att det nog faktiskt är precis vad det är. Nyttigt att tillåta sig falla utanför ramarna. De som man förhåller sig så tight till de övriga veckorna under året.
Nu har vi semester. Nu lägger vi vardagen åt sidan för några ljuvliga sommarveckor som vi ska göra vårt allra bästa för att njuta.
Vi är inte alltid bra på samma saker du och jag. Men det blir nästan alltid mer än bra när vi lägger ihop det vi är bra på. Kombinationen fungerar också alldeles ypperligt vad gäller mindre kvalitativa egenskaper. Lite som att minus och minus är lika med plus.
Utmanad
"Vågar du utmana mig på det?" undrar äldst en kväll när han får syn på att jag har appen till Wordfued nedladdad i telefonen. Han må vara en fena på mycket, men att finna olika kombinationer ur innehållet i vårt alfabet - det drar jag mig inte för att utmana honom i. Där har jag helt klart en ärlig chans. "Vågar?", utbrister jag, en aning stött över hur jag uppfattar frågan. "Självklart gör jag det." Jag börjar. "Lära", skriver jag och får en hyfsad start poängmässigt. Han skyndar att lägga ut sitt ö med att skriva "nöta". Jag bygger på med "klöst".
Så sitter vi där medan bollen rullar fram och tillbaka och studsar upp och ner likt åskådarna vi har omkring oss. Det skallar ömsom: "Jaaa!", "Näää!", "Men va´ faaasen?!" med eftertryck. Men det är inte en reaktion på hur vi hanterar svenska språket, även om det kan ifrågasättas när de mest märkliga ord tillåts passera. Nej, delar av övriga familjen sitter som klistrade med blicken mot skärmen som visar hur VM-pojkarna dribblar, jagar och springer runt en hel plan, med fokus på en liten boll, i ett hett Brasilien. Allt medan vi sitter helt försjunkna vid våra små skärmar. Gör tappra försök att trolla med bokstäver. Vi tittar upp på varandra ibland och slänger en lurigt leende blick. "Nu du", säger äldst och plirar med ögonen.
VI har kul. Kvällen går. Bollgänget går och lägger sig utan att jag har noterat hur matchen slutar. Helt fokuserad på egen vinst. Timmen blir sen.
Minsann! När ögonen börjar kryssa av trötthet, då vinner jag! Ett hårt slag för äldst, det är uppenbart. Han drar genast igång ett nytt parti. Jag lägger två ord sedan orkar jag inte tänka, mer än att, vilket jag citerar högt: "Vågar du utmana mig på det?" Jo,tack. Man ska vara försiktig med att vara allt för kaxig. Fast tonen är förstås hjärtlig.
Dagen efter blir resultatet av hans revanschlystnad påtaglig. Det lilla digitala korsordet följer oss. Eller snarare förföljer oss. Med jämna mellanrum tar jag en ny koll på vad jag skulle kunna kombinera med till synes hopplösa bokstäver. Funderar länge. Slår till slut till med något som känns rätt mediokert i både stil och poäng. Medan äldst får till det ena efter det andra som ökar på poängskillnaden. Något förargad över detta, fast jag helst vill framstå som oberörd, har jag till och med krysset framför mig i köket, mitt bland råvaror som ska tas om hand. När han svarar med ett "y" som ger orden "sy" och "ly" och hela 43 poäng! ... då börjat jag så smått bli övertygad om att det faktiskt går att fuska. "Ly!" Vad tusan är det för ord? Ett snabbt besök i ordlistan ge mig svar på det och jag kan inte annat än att låta honom ta äran åt sig av sin fullträff.
Det blir svårt att matcha poängställningen. Men jag ger inte upp. Så tusan heller. Det vore väl själve den om jag inte skulle kunna vinna det här.
"Försiktig med att vara alltför kaxig", var det. Jo, det är nog bäst det. De kommer ifatt en, "de små liven".