Maj är skön och grön och kall. Insvept i filt, stundom toppat med sydväst, njuter jag det vårliga.
Dagen före maj blir tvåsiffrig firar vi bröllopsdag. De har hunnit bli några stycken. En regnig torsdag denna gång. Jag fick faktiskt några regnstänk även i brudkronan, då - den dagen det begav sig. "Det betyder lycka", sa min mamma som bestämt också sa att riskornen inte skulle ristas ur håret. Lycka det med, sa hon. Och tänk, där tror jag faktiskt att hon hade rätt. Regn och ris och ett lyckligt äktenskap, det sammanfaller för J och mig. Väldigt bra har vi det, nästan alltid. Det finns förstås också andra stunder - vi är ju inte mer än mänskliga.

Denna regniga torsdag minns jag också hur dagen, då för några år sedan, började med att jag ostrukturerat rände runt i lägenheten där vi bodde och hela tiden sa "Oj, oj!" inför vad jag nu skulle ta mig för. När jag kom till frissan för att fixa håret hade jag på mig en tröja, innan det var dags att bli klädd till brud, som var lite tight i halsöppningen. Rutinerad sa hon: "Du får sitta med bar överkropp medan vi fixar håret, annars sabbar vi hela frisyren när tröjan ska dras över huv´et."  Naket kändes det kan jag säga, insvept bara i "frisörscapen". Så plötsligt kom världens, i mina ögon, stiligaste brudgum instörtande med en väntande taxi utanför. Bilden är ännu helt klar.
En sömmerska hade sytt min klänning och brudkronan bestod av små rosor som så mycket som möjligt skulle likna små vilda nyponrosor. "Buketten", sa floristen, "den ska likna personligheten, så jag gör den spretig". Lycklig damp hon ner i sina gamla läroböcker för att hitta blommor precis så som jag ville ha dem - en bukett som såg ut som nyplockad från en sommaräng.
Jag kontaktade min gamla konfirmationspräst för att fråga om han ville viga oss. Det gjorde han gärna, sa han och körde långt från sitt nya distrikt för den goda saken. Däremot har jag inte minsta minne av vad han sa. Något klokt och bra hoppas jag.
När vi kom ut ur kyrkan hölls en sabelkorridor för oss, vänner av det navala som vi ju är. Lycka. Och sedan regnade det idel ris och några vattenstänk. På det häst och vagn till middag och festlokal. Mitt i vimlet som följde uppstod plötsligt en blåsorkester av gamla avdammade instrument som en gång, i tidig ålder, behandlades med möda under tiden på musikskolan. Jazzigt värre blev det när brudgummen häpen fick sin gamla klarinett i näven och tillsammans med fyra andra grabbar efter bästa förmåga drog igång "Oh, when the saints ..." De har med liv o lust gått in för detta en stund när jag hör min moster säga: "Ah, nu hör jag! Det är `Blinka lilla stjärna´ de spelar!" Ett betyg på nivån hos denna kvintett.
Efter trevlig middag med allt som hör till blev det brudvals till "Kalle Schewens". Sedan bad jag orkestern (nu en mer rutinerad) att spela "Får jag lov lilla pappa" och så frågade jag honom just det. Pappa svepte ut med mig på dansgolvet och det lilla tilltaget kändes väldigt bra.

Många år senare urnsätts pappa just denna dag; dagen före maj blir tvåsiffrig. Det bara blev så, att det var just den tiden vi fick för detta. Märkligt. Livet liksom. Som i en liten ask kan det kännas ibland.
Medan skrivarlyan varit igång har maj blivit både solig och varm och nästan tagit slut. Jag packar varsamt in mina minnen och njuter sena vårkvällen.

I staden, med promenadavstånd från där jag bor, fanns tidigare ett mysigt litet café. Systrarna Lindqvist. Så där mysigt att det var dit man alltid gick för att få kaffe och kaka när man hade ärenden i stan, eller alls inga anda ärenden utan det enda man ville var att gå dit på en fika. Riktigt inspektera bakverken innan man till slut lyckades bestämma sig för vilken kaka eller bulle man ville ha. Gärna kaka och bulle. Allt, förstås, bakat med lika mycket smör som kärlek.
Kaffe i udda koppar. Gamla koppar. Koppar på fat och med öron. Små koppar som önskade påfyllning. Och systrarna var alerta när det gällde att smita emellan borden för en påtår till de som så ville. En lisa för själen att gå in, slå sig ner på knarriga pinnastolar som många suttit på sedan långt tillbaka. Små tavlor på väggarna med motiv från Elsa Beskows sagoböcker. Det var så tydligt att det var en önskan och dröm som gick i uppfyllelse för dem med deras välkomnande café.

Jag har fyllt en kakburk här hemma med frestande små munsbitar till helgfikat. Bakade med kärlek? Nja, det känns något ambitiöst, men väl med lust och glädje och mycket smör. Jag känner mig nästan som en tant Lindqvist och det är en ganska trevlig känsla.

Tänk vad smaker och minnen går samman.  Precis som dofter och minnen. Jag har köpt hem några omgångar med clementiner. De första var söta, nästa laddning var sura och de som följde med hem senast smakade jul.
Doften av stearin ger nästan alltid en liten förnimmelse av jul. Så nu till helgen, när första adventsljuset ska tändas, brakar väl hela julen loss här hemma kan jag tänka. Och när vi dukar fram de små bakverken till adventsfikat kanske det kommer att smaka lite systrarna Lindqvist. I alla fall om vi dukar med de små finkoppar som jag fick av min mormor när jag var liten.

Tänk att man kan ge andra så mycket fint genom att förverkliga sina drömmar.

Lysefjorden och fjällformationen Kjerag.

Möten. De kan vara de mest hisnande upplevelser. Av olika slag. Vackra, förskräckliga, roliga, bildande, tråkiga, underbara ... jag vet inte allt.
Separationer kan vara ledsamma, förlösande. Det mesta som kommer till mig i stunden är att de ibland är bitterljuva. Jag önskar att jag kunde sätta annat ord på just den känslan, men jag kommer inte på något bättre. Jag mötte Norge. Jag var så mycket mitt i det, utan att vara där. Jag har också hunnit lämna. Men är ändå, på något vis, kvar. Som en hund som, inte kopplad, men ändå troget följer med. Tanken på möten jag har gjort. Möten som har berört mig, påverkat mig. Som jag sannolikt inte kommer att göra igen. Inte desamma. Hur bitterljuvt sådant kan kännas. Hur lätt jag har att förlika mig med den känslan, allt den tillför mig. Det kan verkligen vara något alldeles speciellt med att acceptera "där och då". Det finns på något vis ändå alltid med mig. Både mycket och ofta. Å´ vad vet man förresten? Tanken gäckar ...

Jag har varit en gång i Norge. Vi åkte dit en nyårshelg hela familjen för att fira in det nya året tillsammans med den norska familj som var en av alla de vi blev bekanta med, och i det här fallet nära vänner med, under våra två år i Belgien.
Belgien. Kanske kan tyckas vara en märklig plats att bli så infiltrerad i norskt leverne som vi blev där. Starten på äventyret, för mig känns det fortfarande som ett sådant, var när J ringde mig på jobbet en förmiddag och frågade hur jag ställde mig till att bo i detta land ett par år. Belgien?! Detta Europas eget lilla centrum kändes då väldigt anonymt och hade definitivt inte den dragningskraft som man tänker sig ska uppstå vid frågan om att flytta utomlands. Men det var en möjlighet som uppkom genom jobb. Inte så glammig som jag gärna hade önskat, men kanske ändå, mycket möjligt, ones in a lifetime. Klart vi var på.

Så en midsommarhelg styrde ett fullastat ekipage nosen mot lilla Soignies, söder om Bryssel. Vi hann inte mer än fram till hotellet där vi skulle bo ett par veckor, tills vårt hus var redo för oss, innan vi blev inviterade till en trädgårdsfest tillsammans med flera norska familjer. Den lilla norska kolonin hade blivit förvarnade att det skulle dyka upp en svensk familj under dagen. Visst var vi lite sega efter lång körning, men vi hade inte mage att tacka nej. När vi kom tillbaka till hotellet den kvällen hade äldst börjat klinga på norsk när han pratade. Och mer blev det efterhand som barnen lekte allt oftare med norska kompisar. När höstterminen startade gick de två äldsta förmiddagarna på norsk skola och eftermiddagarna på brittisk och yngst gick på internationellt dagis. Ett par månader in på terminen kom äldst hem får skolan en dag, där han då gick i småtrimnet (lågstadiet) och sa: "Vet du mamma, alla barnen i skolan pratar norska, så jag har också börjat göra det. Fast jag begriper inte vad jag säger."

Vår norska tog sig. Det knepigaste var nog att få till det under sångövningarna med Kor Art´i, en norsk kör som vi svenskar var välkomna att delta i. Speciellt de där "stjernerne" var kluriga, jag ville hela tiden sjunga "stjärnor". Men i kören fanns jag med på självaste julafton, när hela vårt lilla norsk-svenska sällskap samlades i Chapel Centre. Minnet av känslan och bilden av alla som samlades för att lyssna är fortfarande så påtaglig. Det är märkligt vilken betydelse sådant får när man befinner sig en liten bit hemifrån. Och jag hade minsann kläm på "stjernerne" i "En stjerne skinner i natt".

Det blev fyra terminer för barnen i skolan och i barnehagen som vi kom att kalla den, dagis alltså.  Lika många för mig med kor Art´i. De norska sångerna satt till slut som en smäck. Flera resor med jobbet för J och oftast följde vi med hela familjen.
När man bor i trakterna kring Bryssel är det ungefär tjugo mil till roliga och trevliga besök så som Paris, Amsterdam och Luxemburg och det blev några turer. Lite spännande tyckte vi det var att åka tunneln mellan Calais och Dover när vi skulle till London. Mest kom vi nog ändå att tycka att Belgien kanske av många inte ges en rättvis bild, oss inkluderat innan vi visste bättre. Många guldställen fann vi under bilturerna inom landets gränser. Men visst, vi tog oss också igenom de platser där vi vevade upp rutorna, låste dörrarna och körde snabbt. Det är ett litet och på sitt sätt märkligt land, men det har gett oss fantastiskt mycket att bättre få lära känna det.

Bekantskapen med alla norska familjer fick mig att gärna vilja vara mer flink med handarbete. Rackans vad det gick undan med all stickning och sömnad när de var i farten. Ett kulturarv som verkar vara bättre tillvarataget bland norrmännen än hos oss svenskar. Som jag önskade att jag kunde sticka sådana där härliga raggsockor (det gör jag förresten fortfarande). Det fick till följd att vi alla fem hade med oss var sitt par när det var dags att flytta hem, som en av våra bästa vänner hade stickat  till oss. De värmer gott, i dubbel bemärkelse.
Med mig har jag också den enorma energi och entusiasm som fanns bland lärarkåren på skolorna. En av dem var en hejare på allt som rörde det konstnärliga. Norska skolans alla elever fick vid två tillfällen vara med om att sätta upp och framföra väl arbetade teaterföreställningar på stora scenen. Första året var det "Peer Gynt" och året därefter "En midsommarnattsdröm". Det var stort.
Så kan jag med förskräckelse minnas när jag blev varse att den belgiska dagisfröken ensam skulle åka med yngst och hela femårsgruppen på dagsutflykt till Disneyland utanför Paris. Jag skrattar samtidigt åt hur vi skandinaviska föräldrar bänkade oss i bussen den dagen turen gick, ungefär på samma sätt som trädkramare håller stadigt kring stammen när det är fara å färde för den vegetationen. Vi bestämde oss prompt för att följa med.
Tänket var ibland lite annorlunda.

Som för att inte glömma har vi av våra norska vänner, de vi hälsade på den där nyårshelgen, fått  en bok som visar mycket av allt det vackra Norge har ett erbjuda. Mest tänker jag på vidunderlig utsikt, som på fotot ovan. Taget ur boken, så det är inte jag om nu någon skulle tro det.
Jag vänder några blad i boken, så tillbaka igen. Varje gång kommer jag fram till att det nog är Bergen jag helst skulle vilja besöka. Om det nu inte ännu en gång blir Lillehammer förstås, med den uppbyggda OS-byn, där vi under nyårsbesöket stod och tittade nerför branten där backhoppningen gick av stapeln under vinter-OS -94. Hur kan någon frivilligt ge sig ner för en sådan?! Ville man så kunde man prova att åka bob. För en rejäl slant. Den hivade vi inte upp. Då.

Kontakten med våra norska vänner är nu mer sporadisk, det går längre mellan gångerna vi hörs, såsom det lätt blir när allt i livet ser annorlunda ut än då det begav sig. Men igår sändes  en hälsning till Lillehammer, "Gratulerar med Dagen", precis så som det har gjorts alla år sedan vi flyttade hem. Och en hälsning kom lika traditionsenligt tillbaka. Så hoppas jag att det förblir.
På något sätt är det som om vi komprimerat två år av vårt liv, lyft in det i ett annat sammanhang  och så tillbaka igen, med så många möten, upplevelser och erfarenheter nerpackade i ett bagage, som på någots sätt tycks svälla över, men ändå inte riktigt går att packa upp.

Här kommer något som gör mig glad, som ännu en gång ger köksgolvet en extra dimension. 🙂

En liten jakt uppstod här hemma på någon annan bok som anknyter till Norge. Det fick mig att ta ett djupdyk i nostalgikartongerna nere i källaren. De som man gärna vill tro ska packas upp på nytt någon dag framöver. Fast det kan gott få dröja ett tag. Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta Alf Prøysens Teskedsgumma där, men ack så jag bedrog mig. Så jag begav mig istället till bokhandeln, lika övertygad om att denna pyttelilla gumma istället skulle finnas där. Om hon nu gjorde det kunde i alla fall inte jag se henne. Men Jo Nesbø tog ogenerat desto mer plats.

För mig är det som följer här under väldigt mycket Norge. Jag kan inte utrycka vad alla minnen gör med mig. Något väldigt bra är det i alla fall. Tack till dig Bosse, som fick mig att plocka fram och "känna" på dem!

Sittande längst till vänster och höger bland alla små "norwegian trolls" är äldst och mellan, vid deras medverkan i Norska skolans uppsättning av Peer Gynt ... ... och här syns hela skolans elever som utgör ensemblen i denna föreställning, framförd på Entertainment Centre, SHAPE Community, 31 januari 2003.

När jag var liten och en bra bit upp i tonåren så roade vi oss mycket med ord- och bokstavslekar i vår familj. Mest var det pappa och jag. Vi fördrev tiden under bilturer hem till mormor och morfar, som gick genom småländska granskogar och lätt hade kunnat bli dryga, just med sådana lekar.
Som jag minns de där resorna dyker tanken nästan upp på en resande cirkus. Hur jag satt inträngd i baksätet mitt bland en massa packning, framför, bakom och uppe på, och i sällskap med alla djur som ingick i familjen och som alltid följde med. Oftast var det hundar, minst en, ibland två, det hände att det var tre. Någon gång hade vi med oss små kycklingar som inte kunde lämnas för de så nyligen hade hittat ut ur skalen. De hade fått en tillfällig resebostad i en stor gammal pappkartong. Just den där turen minns jag att när vi efter ett kort stopp mitt i allt det mörka, barriga skulle fortsätta resan så hade de små dunbollarna lyckats rymma ur kartongen. Jag kommer ihåg mödan med att lyckas få tillbaka dem ner i den. Och hur  proceduren upprepade sig när vi körde in med bilen på gårdsplanen hos mormor och morfar. Hur kvarterets alla ungar kom springande i ett försök att hjälpa till. Alla barn, skulle jag tro, vill väl gärna uppleva känslan av en liten dunig kyckling mellan sina händer.
Och så minns jag min pappa. Han var en hejare på det som hade med ord och bokstäver att göra. Musikalisk var han också. Vi sjöng mycket under de där bilturerna och hittade på ramsor  som vi satte musik till. Eller så kunde någon av oss säga ett ord och sedan letade vi efter rimord tills vi fullständigt hade tömt förrådet på alla ord som gick att rimma till. Der var långa bilturer när man var liten, men resorna med pappa ... nej, de blev aldrig dryga. De var roliga och det var kul med ord- och bokstavslekar.
Jag kommer också ihåg hur vi tittade på registreringsskyltar. Innan vi hunnit så långt mötte vi flest bilar där skyltarna hade bokstaven K. När vi kommit en bit blev det allt fler med H. H får mig nästan att känna doften av barrskog. Det är de som jag nu, flera år senare, minns att jag kunde; Blekinge och Kalmar län. Men jag vet att jag lärde mig fler, att det var kul att gissa och nästan lite spännande om de kom långt ifrån. Därför tyckte jag det var trist när man bytte registreringsskyltar till de vi har idag. Men det gav sig - det blev nya lekar med ord och ramsor. Kul de också.
Det var när jag tittade in på Bosse Lidéns blogg som tanken på allt detta kom till mig. Han utlyser en tävling där man ska fota tre registreringsskyltar med bokstäver som bildar ord och om sedan orden bildar en mening blir det extrapoäng. Jag vet inte om det blir några poäng av de ord jag fann på bilar under en solig eftermiddagspromenad. Kanske har någon funnit dem före mig. Men jag vill gärna göra ett försök, för tanken som kom till mig gjorde mig så glad. Så oavsett: Tack Bosse, för fina minnen som du fick mig att plocka fram.

 

Vissa saker vill man så förtvivlat gärna för alltid komma ihåg. Jag påminns om det när jag går förbi de två små förskrämda blåbärsplantorna, som just inte ger så mycket väsen ifrån sig. Det blev var sitt blåbär i somras som åts under andakt. Pajen vi hade hoppats på ... Kanske ett annat år.
Bladen på buskarna har i vilket fall klätt sig efter säsong. De står där röda och granna. Det får mig att tänka på yngst och jag ler. Fem år gammal, på väg från stranden, med sin lilla hand i din och sitt söta lilla huvud fullt av tankar, frågar han dig: "Du pappa ... blåbär - är de de där röda?"

Vi tar en tur till landet du och jag. Till den plats där mina fötter sprang barfota när de var små och det var sommar. Bland mjukt gräs och höga ängsblommor. Bland grus och småsten som borrade sig in i fötterna på tvättbrädevägen som ledde ner till den lilla stranden. Stranden där jag lärde mig simma. En gråmulen sommardag som var oändligt lång och jättetrist. Jag lärde mig simma för jag hade inget annat att göra.
Vi åker för att känna hur allting mår.
Landet. Den plats som väntade på oss varje år för ett långt sommarlov. Den plats där bara sommarfötter hoppade på tuvor och stenar för att ta sig ner till havet. Den plats där havet brusade och svallade mäktigt.
Fötterna passar inte längre i samma avtryck som då. Det mjuka gräset är mest mossa. Ängsblommorna är kvar medan den lilla badstranden ofinns. Vägen asfalterad. Havet brusar och svallar vidare.
Lärkträdet som en gång planterades står med mjuka barr och gröna kottar, bland mossa och högt gräs. Skänker villigt några av sina lågt hängande kottklädda grenar.
Vi åker för att klippa det gräs som växer i mossan som blivit.
Det stora blå verkar må som det alltid har mått.

Man märker det redan på stegen. Hur foten sätts ner i marken. Jag är glad. Har haft en bra dag i skolan. Står vid ytterdörren på väg in när jag hör dammsugaren. Tvekar om jag ska fortsätta in eller vänta utanför. Jag är så frenetiskt trött på dammsugaren. Och mamma är trött på hundarna. "Åh, de fäller så hemskt", suckar hon och så åker dammsugaren fram. Igen. Det är sant att de fäller, vansinnigt mycket, fast jag som tycker så oerhört mycket om hundarna, blir mer trött på mamma. "Lyft på fötterna", brukar pappa kommendera, "man drar runt så mycket hundhår som fastnar under sockorna."

Jag är i alla fall  glad att någon är hemma. Vill gärna berätta. Funderar på att sätta mig i trapphuset och vänta där till det blir tyst innanför dörren. Fast, nej, i dag vill jag gå in, ivrig att få dela med mig.
Mamma för dammsugarmunstycket i långa svep över hallgolvet. Jag får hojta för att överrösta: "Hej!" Mamma tittar upp, hejar tillbaka och låter fortsatt dammsugaren få leva sitt liv. Jag bestämmer mig för att det inte ska få förta det glada, uppspelta, inne i mig. Jag kliver över slangen och går in på mitt rum. Lägger ner böcker och väska på skrivbordet och höjer stämman på nytt: "På svenskan idag sa vår lärare att vi ska redovisa om en författare. Som vi själva får välja." Jag och mina kompisar som avverkar böcker i raskt tempo, hittar våra pärlor och har våra favoriter som vi delar med oss av till varandra - inte ofta känns skolarbetet så kul som nu, att få sätta igång med den här uppgiften. "Jaha", svarar mamma och tittar upp, samtidigt som hon fortsätter dansa runt med vidundret, "har du bestämt dig för någon då?" Det finns några att välja på, men valet känns lätt. "Hans-Eric Hellberg", svarar jag högljutt. Alla tonårstjejer av min tid läser Hans-Eric Hellberg. Killarna hånar oss, men tar våra böcker och läser i smyg när de tror att vi inte ser. Eller läser när vi ser, i sken av att vilja hitta något som de kan reta oss med senare. Killar! Där kan man verkligen snacka om somliga tröttsamma typer.
Bibliotekets versioner av "Kram" och "Puss" är tummade, solkiga, med lätt rivna kanter och hinner knappt sättas i hyllorna förrän nästa låntagare tar över. De hänger med mig ett sommarlov. "Love love love" får jag i julklapp. Överöst med kärlek. Vilket jullov!

Fast lite betänksamheter har jag ändå inför redovisningen. "Undrar bara hur jag ska göra för att hitta information om honom ...?" tänker jag högt. Då lyckas mamma, som faktiskt hörde, helt utan fokus på något annat än den där ... (djävla!) dammsugaren, kläcka ur sig något förvånansvärt genialt: "Skriv till honom." Så klart! Jag ska skriva ett brev till honom.
Jag skyndar först iväg till biblioteket och lånar alla utkomna böcker i Maria-serien, som denne barn- och ungdomsförfattare har skrivit. Hemma igen tar jag fram papper och penna och börjar på ett brev, greppar en av böckerna  och sätter igång att läsa, skriver färdigt brevet, går för att posta det och fortsätter sedan läsa. Jag slukar böckerna. Hittar stycke efter stycke som jag så gärna vill läsa högt på redovisningen, men vi skulle ju begränsa oss till ett.

Det går några dagar, inte många, så en eftermiddag när jag kommer hem från skolan, ligger där ett tjockt kuvert adresserat till mig. Jag sprättar snabbt upp och finner ett maskinskrivet brev som börjar "Hej, Maria! Vilken vacker handstil du har." Därpå följer en livshistoria som avslutas med en hälsning från Hans-Eric Hellberg. I kuvertet ligger också hans senaste, ännu inte utgivna bok, "Älskar, älskar inte", signerad och tillägnad mig. Det är stort för en tjej i unga tonår. Jag läser hela den kvällen.
Jag har massor med bra material och väljer därutöver till slut två stycken att läsa inför klassen på redovisningen, ur två olika böcker. Det går helt enkelt inte att välja bara ett. Klart att det är nervöst när det blir min tur att gå fram, det är det ju alltid, men det går galant, flyter på behagligt och lustfyllt.

Jag minns den där redovisningen lika väl som vägen dit, fast det var ju förstås länge sedan jag funderade på det. Så en sen kväll, inte så långt tillbaka, påminns jag när jag sitter ensam uppe med tv:n påslagen. Det recenseras böcker och ett inslag är hembesök hos en författare, som inte presenterats i förväg. Någon står och ringer på en ytterdörr. Efter en stund öppnas den av en åldrad Hans-Eric Hellberg. Han blir så märkbart tagen och glad över denna uppmärksamhet och berättar inbjudande om de böcker han skrivit, som han tillägnat alla unga läsare. Hur mycket uppmärksamhet det blev kring hans bokserie "Kram", "Puss", "Love love love" och "Älskar, älskar inte", därför att dessa då ansågs vågade och hjälpte vilsna unga tonåringar som brottades med frågor, som fanns i livet då man var barn men också lite vuxen. Han berättar hur många brev han har fått av alla sina läsare. Så går han bort till en bokhylla och visar pärmar fulla med brev. "Jag har sparat alla", säger han. Då griper det tag i mig. Där någonstans finns det jag en gång skrev.
Det brev jag fick som svar från Hans-Eric Hellberg är trist nog borta sedan länge. Vart tog det vägen? Och handstilen? Kan det verkligen vara möjligt att den en gång har varit vacker? Var lämnade jag ifrån mig den? Boken har jag i alla fall kvar, väl bevarad, på en hylla.