En glasburk med jul, som vi skulle haft med till vänner på glöggfest, firat andra advent tillsammans med, står retfullt och blänger på mig här hemma. Vi kom aldrig fram. Väglaget satte stopp. Gumman Tö har, dessvärre precis som jag trodde, förirrat sig in i december och ställt till med modd och isiga vägar. En liten kvarleva av första snön ligger som en klump i trädgården. Det är helgens snögubbe som inte helt vill släppa taget, men som definitivt inte mår bra.

Vi har föräldrar runt om oss som inte heller mår så bra. Vi är där i livet att vi vet hur det känns när föräldrar åldras och det tillstöter komplikationer. Det är märkligt att förhålla sig till sina föräldrar nästan som man gör till sina barn. Att märka hur de är i behov av omsorg och känna en rädsla för att något ska hända dem. Att behöva ta hand om dem. Sörja för att de har det bra. Så bra de kan. Men många gånger är det också en brottningsmatch; gamla, envisa, svåra att rå på, vill inte vara till besvär. Man vill så innerligt behålla bilden av och respekten för den som en gång varit den starka och beskyddande, som tagit hand om en och som för alltid vill en väl. Så tycks förhållandet i relationen bli det omvända. Man kämpar med att hantera dessa båda sidor – de känslor de väcker. Och stundom tycker jag verkligen att det är en kamp. ”Alla blir vi gamla om vi får leva”, brukar min pappa säga och det är man ju beredd på att ens föräldrar så småningom blir. Fast det har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att vara beredd på allt vad det kan innebära.
Så helgen innehöll, förutom oönskade isiga vägar, också sjukhusbesök som man förstås helst hade velat inte behövts, samtidigt som det känns bra att de blev gjorda. Men det blev också utrymme med stunder för oss i familjen att få vara och att få må bra. Man gör klokt i att håva in dem. Man behöver dem. 

Det finns de gånger i livet då det blir tydligt vad som är viktigt. Man blir bättre på att lära sig inse det. Man blir bättre på att hålla distans. Bättre på att hantera. Att fortsätta må bra över allt man fortsatt har att må bra av.

Bråda tider – jo, tack! Det behöver ju inte nödvändigtvis ha med advent att göra. Vissa dagar kör det ihop sig, så är det bara. Och just kör, det är vad jag gör mest hela dagen. Med bilen och med mig.

Logistik. I en familj på några stycken gör det sig tydligt påmint. Vissa dagar mer än andra. Denna är en sådan. Alla ska på olika aktiviteter, på olika håll, vid olika tider. Jag agerar spindeln i nätet, för idag är jag den som har mest möjlighet till det. Jag skjutsar hit, jag skjutsar dit och så hem en  stund emellan. Till stor del självpåtaget. Det vankas oväder och jag tycker att vi alla gör klokt i att lämna cyklarna hemma. Lite vardagslyx kan jag tycka, en ovädersdag som denna, att erbjuda skjuts istället för att hänvisa till bussen.
Tar mig tid för en stunds fika hos förälder som på grund av ålder och nyss hemkommen från sjukhus behöver lite extra omsorg.
Så vill jag hinna med en del på hemmaplan också. Rensar arbetsbordet och önskar verkligen att jag passade på att sortera ordentligt. Men som oftast gör jag en snabbrockad på grejerna, så att det ser lite bättre ut. Gör oredan osynlig. Så får jag plats med en stor kopp te och ett stearinljus. Känner trivseln. Det lilla dagsljus som erbjuds idag ger mig tillräcklig arbetsbelysning någon timma till. Slår mig ner och drar tio djupa. Andetag alltså. Regn och blåst förtar fullständigt lusten att låta utomhusluften stå för den förbrukningen.
Här tycker jag om att vara. Så länge det varar.

Fler transporter. Hemma igen bläddrar jag bland recept med julkakor. Vill så gärna hinna få in ett bak i dagsschemat. Hinner! När jag ytterligare lite senare landar hemma, efter att ett av barnen har hämtats från idrottsaktivitet, är vi tre istället för fyra som äter middag tillsammans.
Burkar fylls med kakor innan jag slår mig ner en stund i soffan. Med fötterna i högläge. Nöjd med dagens insats, för många har uppskattat den. Fyller på energidepåerna med en kopp kaffe och lite av dagens bak. Nu är det bara den fjärde kvar som har blivit lovad skjuts hem när kvällens evenemang avrundas.

”Schack matt” – en dag mitt i livet.