Den välbekanta promenaden i skogen, den där varje steg har tagits så många gånger, som jag kommer hem ifrån ibland utan att veta vad jag har gått, för under tiden, längs med vägen, har en massa funderingar och känslor bearbetats och plötsligt är jag hemma efter femtio raska minuter, ja, för så lång tid tar det ganska exakt, femtio välgörande meditativa minuter som kan göra min dag - den kan bli något helt annat i sällskap med mellan.
Den studerande sonen som i dagsläget tycker att geologi kan vara framtiden visar mig deltat vid strandkanten som alla oktoberdagars regnande åstadkommit, fortsätter ut på den havsbotten som lågvattnet blottar så pass att jag tänker ebb och flod och därefter tas vida kliv över stora stenar. Allt för hala för mig som istället, så långt det är möjligt, väljer att ta försiktiga steg i mjuk mossa, högt gräs och böljande ljung.
Off-road hamnar vi på sidospår och villospår och femtio meditativa minuter blir två timmars äventyr fullt med nya upptäckter, där alla sinnen behöver vara närvarande för att inte falla från en höjd, halka på en sten, sakta kasa ner i havet från en brant. Det väcker barnet i mig. Och så där, mitt i skogen, finner vi Ugglas hus! Vi gör Tiger-hopp och känner att vi delar skogen med Christoffer Robin. Ett litet äventyr en vanlig dag och vi hamnar mitt i sagan.

Vi tar en födelsedagspromenad och vädret bjuder precis på vad som anstår en sådan. Solen skiner och vinden pustar lätt. Det är kul att promenera med mellan som gärna går på strövtåg och är lite äventyrlig. Så här på 20-årsdagen har det blivit dags att pröva vingarna ...
Livet kan minsann vara ett balansnummer.

Det utspelar sig dramatik i vårträdgårdarna. Röken på andra sidan vattnet drar våra blickar till sig. Vi ställer oss lite undrande när vi plötsligt ser någon, med mycket spring i benen, snabbt försvinna iväg för att komma tillbaka med en pyts. Ibland är man extra glad över att bo kustnära. Kan vara räddningen vissa gånger.

Sedan finns de riktigt coola ...
... som inte rör en min.

Vi tar oss vidare och förundras över somligt av naturens egna skulpturala inslag.

Följer vindlande stigar som får oss att känna oss som Dorothy ... eller kanske snarare Plåtmannen och Fågelskrämman ...

På väg till Oz i vilket fall och någon som vi hoppas kan trolla ...
... när lusten smyger sig på att lägga sig ner på det mjuka, böljande täcket.

Men vi nöjer oss med att plocka med hem en liten bukett med vita dun ...
... perfekt för ett bord som ska dukas till fest.

Det är lätt att bli kär i april. Av april. Hela naturen spritter och knoppar och är full av lust. Det verkar inte finnas några gränser. Fåglarna kuckelurar så det står härliga till. Det är ett nästan öronbedövande tjatter i hasseln och den knoppiga syrenen utanför terassdörren.
Soliga dagar lockar till sköna promenader och helger, utan tider att passa, är alldeles ypperliga tillfällen för att ta vara på just det. Så mellan och jag - denna eftermiddag är vi ensamma hemma - styr stegen mot små trivsamma äventyr ut i den våriga, soliga söndagen. Vi går vid sidan om varandra och jag har vant mig nu vid att vara huvudet kortare än denna fina kille, som för inte så våldsamt länge sedan (Ja, det är i alla fall så jag känner det) la sin lilla hand i min. Det gäller att hänga med.
Promenaden går längs med havet där kvicka, kyliga vindar får överilade vårkänslor att komma till sans. Men att frysa lite är ett sant vårtecken, det hör liksom till. Vi viker av vägen, in i parken, dit stadens gamla småstugor har blivit flyttade, där möllan har fått nya vingar, där den lilla bäcken porlar i sin iver att ta sig fram och änderna rofyllt verkar flyta med. Fikakorgar har dukats upp i det gröna och föräldrar och en massa små barn har söndagsutflykt till parkens lilla inhängnad bland alla bondgårdsdjur. Jag och min "lille" son skrattar tillsammans åt tanken på hur vi uppfattas i detta sällskap. Precis som under åren då handen var liten och stegen snabbt ledde oss in till alla kaniner, höns och ponnyridning, strosar vi nu kring och klappar getter, lyssnar på en galen tupp, som väl lär vara hes när kvällen kommer, och tittar roat på grisarna, de helt gigantiskt stora, som verkar samla kraft med leriga, lata, härliga stunder inför kommande kultingstorm.
Vi fortsätter bland vitsippebackar som samsas med svalört och kommer fram till det område där jag bodde under en del av åren då jag var barn. Jag överraskas av att mellan inte vet innanför vilken dörr jag campade tillsammans med den familj jag växte upp i. Så det får bli en nostalgitripp. Jag visar vilka dörrar jag sprang ner i tid och otid för att träffa mina kompisar. Var vi träffades i stora gäng och hade kul ute när de tidiga kvällarna började bli ljusa och ljumma. Jag visar den lilla kulle, som då var ett berg, där jag tillsammans med kompisar hade gökotta en tidig morgon under något av lågstadieåren.
Efter en lagom dos av fina minnen vänder vi nosen i riktning hemåt. Vi smyger förbi en vassrugge dit ett svanpar har hittat för att ha sitt lilla gömme. Där ligger de vilsamt i väntan på att små dunbollar ska titta fram under den vita fjäderdräkten. När vi är ett kvarter från destination smiter jag inom affären för att köpa med hem var sin glass. Hm, lustigt - dörren är olåst? Men där sitter ju äldst i solen på trappan in till boden! Han har lämnat campus och studier för att titta hemom en sväng. Överraskning! Efter en snabb insats blir glassduon till en trio och en fika i eftermiddagssolen. J och yngst har varit ute på ett eget litet äventyr och kommer hem först när kaffet har kallnat, men vi får en stund av kvällen i samlad tropp.
Det är Tant Glad och hennes söndagstema som lockar mig att lyfta fram denna mysiga promenad och sköna söndag. Och glad blir jag verkligen av våren, familjen, härliga söndagar, fina överraskningar och påhittiga bloggvänner. Något bra att ha med sig in i en ny vecka.