... kanelbullar dag fyra, men det har blivit skördedagar denna första "riktiga" höstmånad. Solen lyser och vinden håller sig lugn när vi försöker locka våra små "kacklisar" att picka efter mask efter hand som vi vänder upp potatis. Jag trodde det skulle vara mumma för dessa fjäderklädda att sprätta runt i trädgårdslandet, men de tycks föredra alla andra platser. Det är lite som att passa småbarn när vi med jämna mellanrum får lämna spaden i jorden och ta en koll så att de inte ger sig ut på vägen. De har vuxit, är yra som höns i allmänhet och tupparna galer som om de vore i målbrottet. Nyfikna, sociala, ja, till och med aningen tillgivna, men också ostyriga. Allt som allt ett charmigt sällskap.

När de alla har hittat och klämt in sig i en solig hörna - där gillar de att lata sig en stund - då kan vi fortsätta gräva i godan ro, tills vi hör hur det åter börjar kacklas.

Så! Fullt fokus på potatis. Vi tar fram lövkorgarna som förvaring åt våra pärer. Förundras över hur många vi gräver fram från varje planta som dras upp. Somliga är något motsträviga och i stunden får vi för oss att någon verkar vända baken till ... 😉

Något att bli lika glad över är att solrosorna, som förde en tynande tillvaro i kruksådd ute under en kall vår, överraskande sträckte ut sig i sin fulla längd när vi hittade en plats där det fanns utrymme för dem att "spreta med fötterna". En fröjd för ögat, men också något gott och närande över vintern för andra än oss själva. Där kommer sannolikt bli välbesökt av traktens alla småfåglar. Känns fint att bidra med.

Tid för skörd står högt på önskelistan. Jag skulle bli verkligt lycklig om någon kunde ge mig tipset på hur man kringgår det omöjliga att få oliver att mogna här i Norden. Jag bor ju ändå väldigt mycket på södra halvan av vårt avlånga land. Tillräckligt nära Medelhavet för en ynka liten olivskörd ... Det är vad jag önskar och gärna vill tro att jag kan hoppas på. Men ack ...
Mitt fina, lilla träd är fullt av frukt i år. Det är förstås jättekul, men samtidigt desto snöpligare att vi inte får glädjas åt den cocktailkväll det hade kunnat bli. Min kompis Åsa, hon har minsann fått oliverna att mogna på sitt lilla träd. Det hon fick av mig i våras. !!! Varmaste sol- och lähörnan var hennes tips. Hennes träd hade tre oliver att ombesörja. Och det är klart, kan man lägga allt krut på färre objekt ökar väl chanserna. Tre stycken är ändå bättre än inget. Och kanske alldeles lagom för en cocktailkväll. I alla fall en på tu man hand. Men det ger ju ändå vissa förhoppningar. Att det måsta gå, menar jag. Kanske ändå ska se över inbjudningslistan ...

Vi har det inte särskilt hett om öronen i skördetid. Men det blir ofta lite av många varierande slag. Säsongen bjöd på åtminstone någon efterrätt med jordgubbar. Fast torkan fick sedan de små plantorna att leva en tynande tillvaro. De rent av nästan ofinns nu i september, efter att sommaren överraskande visade sig torka ut både dem och mycket annat. Men de hämtar sig säkert. De brukar vara bra på det.
De söta, saftiga blålila plommonen gav frukt till några pajer och lite kräm. Så har vi skördat bönor till sommarens middagar. Mangold likaså. Några sparrisar blev det. Gula, röda och en ny sorts mörkfärgade cocktailtomater. Saftiga gurkor. I alla fall ett par, tre stycken. Kronärtskockorna begravdes i vanlig ordning bland potatisblast som vi inte lyckas få bukt med. Potatisen vägrar att ge sig. Den vill absolut växa där vi istället tänker att dessa skockar skall trona.
Vi får aldrig mycket av något, men det är kul med lite av varje. Undantaget är möjligen örtkryddorna. De frodas friskt och ger spännande smaksättning.
Grannarnas gamla vinbärsbuskar, som de var på väg att dumpa men som stället fick ta plats hos oss, har precis som alla tidigare år varit översållade med bär. I år har vi inte varit så flinka med att skörda. Vi har ännu kvar flera falskor saft sedan förra året och fortfarande bär i frysen. Rabarbern genomgick flytt i början av säsongen. Sällan har jag sett sådana rötter som när de skulle grävas upp. Vi har låtit de få bo in sig i år, men några pajer har det ändå blivit.
Årets äpplen är de som toppar för närvarande. Mycket mos och goda äppelkakor har vi tänkt oss.
Nytt för i år är att vi med jämna mellanrum har skördat fikon. Jättekul! Och gott. "Det tror att det bor på Sicilien", var det en besökande trädgårdsentusiast som sa när han fick syn på vårt fikonträd. Det står planterat i marken i vårt orangeri och växer i en takt som får mig att tänka på tjuren Ferdinand. Det bär ännu mycket frukt. Även om graderna i orangeriet stiger rejält under dagtid, tror jag tyvärr inte att dagsljuset och värmen längre är tillräcklig för att de ska hinna mogna.
Men färgprakt råder ännu i orangeriet. Lite hett har vi det ändå så här i skördetid.

Som i ett litet gömme bland stora vinranksblad, finner man några klasar. Jag hoppas att septembersolen hinner göra dem blå.

Han står där så kort och tjock ... det är ju så man sjunger i visan. Fast nu står han där förstås inte längre. Du såg ju till att få med dig hela gänget hem. På fest. Hm ... det doftar gott om deras små runda kroppar. Doftar gott, kanske allra mest, när de heta dansar runt i pannan. I rejält med smör.
Lite nyskördad Karl-Johan, så där en kväll mitt i vardagen, helt oväntat, det är minsann fest.