Medan blåregnet har fullt upp med att slå ut sina sista knoppiga klasar svällar citronmelissen över, spade och grep väntar på att få sätta tänderna i ogräset som frodas i vårt lilla trädgårdsland, och på att få mylla ner kogödsel så att fröna, de som fortfarande ligger kvar i påsen, kan få komma ner i jorden och gro. Ligusterhäcken som planterades förra året ropar uppfordrande efter vatten, precis som allt övrigt nyplanterat. Flera små sticklingar, som har frösått sig med vinden, vill jag gärna ta till vara genom att plantera dem i krukor och sköta med omsorg. Å´ så vill jag skriva. Så himla gärna vill jag skriva. Läsa vill jag också. Alla de romaner som legat på hög länge nu i sällskap med Bodil Malmström. Trädgårdsböcker och ett helt års nummer av "Allt om trädgård" har staplats i orangeriet och väntar på stunder att få ge tips, aha-upplevelser, lust och ny kunskap, medan staffliet tycks få mål i mun: "Jag då?". Så vill jag verkligen jättegärna läsa alla de fina bloggar jag har hittat, kommentera där jag känner att något berör mig, vilket det gör mest hela tiden. Så jag öppnar för att läsa och märker att hos flera har det rasslat till något kopiöst, hänt jättemycket medan jag inte riktigt vet var jag ska vara och därför är lite överallt samtidigt och hela tiden och inte alltid får så mycket gjort som jag önskar. Var är tiden? Var ska jag börja? Hur gör jag bäst?
Jag börjar med ett djupt andetag. Häller upp en kopp kaffe och sätter mig i trädgården där det är skönast att sitta just för stunden. Jag låter ögonen vila på blåregnet, tänker att jag måste hinna se det ofta medan det blommar. Jag blir lite glad när jag påminns om att jag ska gräva upp en hubbe citronmeliss för att ge till Sofia som gärna vill ha en kruka. När kaffet är urdrucket förbereder jag genom att ställa fram grep, spade och kratta, en stor säck till allt ogräs som sedan rensas och sållas. Så får dagen gå till det, för så lång tid tar det. I alla fall om man ska hinna gå ifrån en stund för att hälla vatten på de törstande plantor jag plötsligt kommer ihåg att jag glömde bort. Å´ förresten är det nog läge på att ta en liten paus och något kallt att dricka. Då kan jag titta lite i en trädgårdstidning under tiden. Så drömmer jag mig bort ...
Just det; fröna! Det känns toksent att förbereda jorden nu och så första omgången, men innan har jag gjort annat och när jag gör det blir jag bara stressad om jag ska så frön i trädgårdslandet samtidigt. Men idag tycker jag det ska bli kul att så. Därför bestämmer jag att det inte alls är för sent. Mycket hellre sent och lustfyllt än i "rätt tid" och stressigt. Regel nummer ett: Trädgård ska vara lustfyllt! Stort utropstecken! Medan jag skriver, ja, för nu skriver jag ju faktiskt! Kul! ... tittar jag på staffliet och tänker: Någon gång ska det bli tid för dig också. Förmodligen kommer solstolen utanför orangeriet alldeles snart att bjuda in till en härligt lat dag med någon av de där böckerna som samlats på hög. Och även om jag inte är så flink som jag skulle önska med att "pipa till" på inlägg på alla fina hemsidor jag gärna läser, så tycker jag om att få ta del av det de ger mig. Och jag tycker om att få ta del av dagen och det den ger mig, fast den kan vara attan så rörig och ofta alldeles för kort. Visst retar jag upp mig emellanåt på allt som kan kännas otillräckligt. Till och med svär gör jag om sanningen ska fram. Ska den helt upp på bordet är det faktiskt så att mina barn inte vet någon annan som kan dra till med sådana svordomsradangor som jag, vilket bereder de ett visst nöje de gånger det händer. Tillvaron är minsann inte alltid romantisk. Men oftast tycker jag att den är alldeles tillräckligt bra. Ännu oftare riktigt bra. Och stundom alldeles underbar.