Nu har jag suttit länge nog på min trappa, under helt fel säsong ( och inte bara en utan flera ) omgiven av påskliljor. Inte IRL om man ska svänga sig med ett löjligt uttryck, vilket jag förstås inte har lust med. Jag föredrar att säga: inte i verkliga livet, men fångad på ett foto i den virtuella världen. Ja, där har jag suttit bland påskliljor sedan i april för länge sedan och nu tyckte jag det var dags för en uppdatering. De fina röda gummistövlarna, som jag en gång fick i julklapp av allra finaste trion, som har varit basen på förstasidans olika foton genom de år som jag har funnits på detta forum - riktiga trotjänare - de har nu gått hädan. Tidens gång. Så här står jag i stället i min gula regnjacka och min nya, gula, fina sydväst och är glad. Väntar i solsken på höstens regn. Redo! 

 

Sänder en solig fredagshälsning från en entrétrapp som inbjuder till en stund med en härlig kopp varm choklad. Eller bara en stund. Kanske en bok. Njuta och ge tid till lite eftertanke. Man behöver det ibland tycker jag. Jag tänker att om jag pussar grodan som vänt nosen mot solen och mig, så vips dyker Du kanske upp. För just nu är det nog bara vad det där märkliga grodförvandlingsfenomenet kan åstadkomma som saknas. Lite senare kommer yngst att dyka upp han också, förstås lika välkommen, men hans uppdykningar blir numer allt senare och inte längre lika många. Han är mitt i den där buffertzonen mellan det trygga i att bo hemma och förberedelsen i att så småningom skaffa eget. Därför är också J och jag mitt i en tid när det känns extra viktigt att vi är rädda om varandra och det vi har. Så det är mysigt att slå sig ner på trappan en stund, känna att jag är glad över att vänta på Dig.