Vi börjar med att plocka lite fint. Går varsamt igenom. Men så går timmarna, ja, rent av dagarna. Vi känner att vi måste bli färdiga. Tömmer och rensar. Den sista dagen, de sista timmarna, nästan i ren frenesi. Allt tar längre tid än vad man tror. När vi kommer till tippen för andra dagen med lass nummer två, då kommer mannen som visar alla till rätta med var och hur man ska slänga allt, som man inte vet vad man annars ska göra av, traskande mot oss med barsk uppsyn. Trötta och slitna våndas vi hans närmande. Vad gör vi för fel? Vi orkar helt enkelt inte en uppsträckning; order att sortera om. Då läggs en grov hand på en av våra axlar. Det räcker med att vi tittar upp så förstår han. En medkännande blick från honom ger oss svaret att vår sortering av ett bohag som ska dumpas duger gott. Han har sett det tidigare, varit med om det förr. Delar av ett liv som slängs på tippen. Och det paradoxala är att ju mer som tippas desto lättare faller våra egna liv på något sätt tillbaks på plats.
Så står vi där i ett tomt bo. Utfluget? En märklig känsla. Ledsamt. Men nödvändigt. Det handlar om ett liv som fick levas länge. Om ett liv som verkligen levdes. Och om liv som behöver gå vidare. Vi lutar oss trötta tillbaka.
Vi missar våffeldagen. Kanske för att en saknas. En som de sista åren har blivit hembjuden till oss på våfflor på Vårfrudagen - Marie bebådelsedag. En som slagit sig ner vid vårt köksbord och alltid tyckt att det smakat så gott.
Laggen kommer fram en dag för sent. Och det blir inte samma sak i år. Smeten är densamma och visst; det är gott. Men det blir för mycket plats kring bordet. Det borde varit trängre. Så där att armarna nästan bildar ett litet ormbo när man sträcker sig efter grädde och syltburkar. Så där mysigt trångt. På ett sätt som skapar intensitet i gemenskap. En våffla får sin plats på en blommig tallrik. En tallrik som fick följa med oss hem. Som inte hamnade bland livet på tippen.
Jag kan se ansiktet. Jag kan höra rösten och skrattet. Inom mig. Funderar på om jag ska duka fram för en till. Men jag tror inte att jag behöver det. Varken för min egen skull eller för den jag kan önska hade varit med. Den jag kan tycka skulle ha suttit med oss rent fysiskt. Jag vet att vi båda är trygga med att en gammal kropp som tappat orken, men som någonstans ändå rymmer så mycket barnasinne och spring i benen - att en sådan kropp mår väl av att få frigöra själen. Kanske susar något andligt förbi där vi sitter och bäddar in våfflor under grädde och sylt. Vem vet? Å´ blir det inte lite trångt kring syltburkarna? Jag är förvissad om att själsfränder följs åt. Vart man går. Vi finns fortsatt för varandra. Det behövs inte dukas fram någon extra tallrik.
