Jag häller lite vår i din morfars gamla grogglas. Inte för att jag tror att det särskilt ofta hälldes groggar i glaset för att dränka sorger, men det känns i alla fall väl så bra att hälla ner lite vår för att fylla sinnen. Å´ så häller jag ner lite ”moster Boj-skorpor” i den stora glasburken. Lägger några i en skål bredvid till fikat.
Moster Boj - de där namnen som blir till innan små barn kan forma de verkliga, namn som följer en genom livet - det var min mormors snälla syster Ingeborg. Hon var en hejare på småskorpor. Bakade med kärlek - mycket smör och grädde. Åts med glupande aptit på alla fikastunder som man blev inbjuden till. Speciellt minns jag när hon smickrad (vilket nog var hennes mening att dölja fast det inte lyckades särskilt väl) och med sann glädje sa: ”Jag förstår inte, alla karlar är som tokiga i dem”. Så här hemma går de under namnet ”karla-kakor” och de slukas av de fyra fina killar jag delar mitt familjeliv med. Nosas reda på medan de ännu gräddas, långt innan de är färdiga i ”torken”. Så kanske är det sant som hon sa. I vilket fall är det mysigt att ha en historia att berätta när de dukas fram. En historia som håller liv i någon som gjort avtryck. En historia som låter våra barn få bekanta sig med någon de aldrig hann träffa.

Ett gammalt recept värt att dela med sig av:

Moster Bojs småskorpor
cirka 150 st

2 hg smör
2 hg socker
2 kaffekoppar grädde
6 hg vetemjöl
4 tsk bakpulver

Allt blandas, delas i fyra delar som rullas, skärs i bitar och trillas till små bollar. Gräddas genast i ugnen, 200 grader i cirka 10 minuter.
Delas därefter nästan genast med gaffel. Lägg dem med snittytan upp på plåt och låt dem få fin färg i 175 grader med ventilen öppen (5-7 minuter).
Tippa alla skorporna i långpanna och sätt in dem i ugnen, 100-125 grader med ugnsluckan öppen, tills de är torra (några timmar).

Jag förenklar det gärna: När jag blandat degen delar jag den i 6 bitar som jag rullar till längder, 30 cm långa och skär i bitar så tunna att de sedan inte behöver delas. Gräddas och ”torkas” enligt receptet (men behöver inte ”snittytegräddas”). Att slippa trilla bollar som sedan ska delas, får mig att baka dem oftare. Några här hemma är glada för det.