Vi kavlar upp ärmarna denna dag, äldst och jag. Grovröj i trädgården. Diverse relevanta redskap är framtagna, de flesta som hemmet kan uppbringa rent av (och det är en hel del) innan den förväxta cypressen är fälld. Jag tjänar mest som assistent; håller i och räcker, medan äldst tar i med hårdhandskarna och slutligen, när sista grova stammen är nere, slänger sig på gräsmatten pustandes, högröd i ansiktet, varm och svettig.
Vi tar med glas och en kanna med kallt is-te och sätter oss på terassen . Häller upp var sitt och sväljer med stora, ljudliga klunkar. Nu är det bara resten kvar. Resten är, ser vi nu när vi tittar på vad vi åstadkommit, ett berg av grenar och kvistar. Sedan finns det en del rester från tidigare år. Som inte borde funnits. Kanske vore lämpligt att ta dem också. När vi ändå håller på. En förhållandevis liten instats leder till ett dagslångt arbete. Fast vi känner båda: Inte idag. En annan dag. Det är så man gör för att få många trädgårdshögar. Behjärtansvärda insatser med liv och lust, som sedan sinar när man ska ta hand om sviterna. Inte undra på att högarna har samlats. Men å andra sidan; de är inte i vägen, utan enbart föremål för sådant som kommer upp till diskussion på "har-att-göra-listan". Och det är vår trädgård.
Hur det än är med den saken, att det vore bra att ta hand om sviterna, så kan vi nöjt konstatera att vi har skapat något nytt och trivsamt. Öppnat upp för att släppa in ljus mellan olika trädgårdsrum. Gjort rummen mer tillgängliga för varandra. Skapat ett titthål. Som att låsa upp en spännande dörr och inte riktigt veta vad som finns bakom.
