Svisch! Så var vi där. Fredag. Igen! "Det-är-ju-för-fasiken-måndag-fredag-hela-tiden"-tanken far över mig. Att alla dagar i veckan består av lika antal timmar tycks besynnerligt när jag står mitt i fredagens arbete. Men så är det, de facto.
Kroppen som bär upp mig denna fredag morgon är betydligt spänstigare än den som vanligtvis gör sig påmind på måndagsmorgnarna. Den senare faller tillbaka ner i sängen minst ett par gånger innan jag lyckas släpa med den upp. Och jag begriper inte med vilken viljestyrka jag klarar av det, för hela den mentala biten är väl nerbäddad i sänghalmen den också. Nej, det är något helt annat så här en fredag. En mental spänst som får kroppen att kännas mer följsam. Kanske rent av en aning mer attraktiv? Jag ler ett sardoniskt leende åt mina egna tankar. Sådana leenden har jag nämligen nyligen bekantat mig med i den bok jag för närvarande läser. Den som får resten av familjen att le i mjugg. Det är alla de där nyanserna. Femtio stycken för att vara exakt. Och de är grå allihop; "Fifty Shades of Grey". Visst låter det trist? Men okej, jag tillstår, ett visst underhållningsvärde har den. Alltid lär man sig något. Som vad sardonisk och allokeras betyder till exempel, eller feromoner. Att Grey är en "han" och inte vilken han som helst. Där finns en del annat att lära också, bland de drygt 500 sidor som jag ännu inte tagit mig igenom. Jag har svårt att se att jag kommer ha någon nytta av den lärdomen. Men, det är sant, den bereder ett visst nöje. Lite som i unga år när man tog sig till kiosken och köpte Starlet och läste från pärm till pärm. Fast det  var på tisdagarna.