En gråmulen novemberonsdag sker flytten. Precis som vid alla flyttar är det ett evinnerligt kånkande. Upp och ner, in och ut. Sedvanligt blir lite kvar. Något har man glömt, annat tänker man att man hämtar sen. Flytten blir mer omfattande än vad jag från början hade trott. Kroppen i sin helhet och framför allt uttänjda armar, gör tydligt att jag har underskattat arbetsinsatsen. Fast nu kände jag att flyttdatum fick kvarstå så jag fortsätter att kånka.
Det är en del av trädgården som får nytt boende. Krukorna, som vill ha lite mer ombonad komfort än vad gröna rummet bjuder vintertid, har så äntligen fått flytta in i vårt nya orangeri. Allt medan vi fortsatt väntar på meteorologisk höst. Men nu borde den vara i antågande, märkligt vore det annars. Och bättre att mota Olle i grind, tänker jag, än att brådstörtat kasta mig ut i kylan och rädda alla dessa trädgårdens terrakottaplanterade, alltifrån flugvikt till sanna tungviktare, från att mista livhanken på grund av en överrumplande frostnatt.